KRÖNIKA 34 - MYCKET LILA I MEDIABRUSET

Den gamla hårdrocken har hittat en helt ny publik, och med tanke på att genrens utövare ofta är över 50 idag (alla gånger över 40) så är det märkligt att dagens ungdomar ändå hakar på. Det beror förmodligen på två saker: 1. De har vuxit upp med hårdrocken hemmavid, och 2. De inser att det är den ärligaste formen av rock, framförd av folk som kan hantera sina instrument. Det är också lyckosamt att en yngre generation med band håller på att etablera sig också, då detta innebär att framtiden för musikformen är säkrad.

Whitesnake drog 4 500 fans till Isstadion, vilket var bättre än väntat med tanke på att bandet inte har ett nytt skivsläpp i ryggen. Nostalgi för hela slanten alltså. Jag snappade upp signaler om dålig eller halvdan biljettförsäljning veckorna innan besöket, men det tycks ha lossnat lite. Men David Coverdale måste göra rätt för sig på skivfronten nu under det närmaste året. Det talas om en liveskiva och en DVD så vi får se vad som händer. Då återstår det att se om bandet går in i studion också inom kort, eller om David väljer att rida på nostalgivågen även 2005. Whitesnake har för närvarande inget skivkontrakt, och hans långa samarbete med EMI tycks vara över. Men David går antagligen inte till bolagen innan han har en färdig produkt i näven, så vi får se vad som händer. Men med en handfull konserter i ryggen i Sverige (och Sweden Rock Festival 2003) i år på stora ställen så har bandet alla gånger gjort en del av det så nödvändiga grundarbetet. David ser ut att mena allvar, så vi får hoppas att det går bra nu framöver.

Mediabruset ser helt annorlunda ut nu än för fem år sedan (för att inte tala om hur det såg ut för 10 år sedan). En handfull rockpublikationer på svenska backar nu upp hårdrocken starkt, och det är rättvist att säga att bevakningen aldrig har varit bättre i det här landet. Tittar vi på Deep Purple så har de aldrig fått så mycket press som under 2004 i svensk press, inte ens under den mest klassiska tidiga eran (då det helt enkelt knappt fanns någon press att tala om på den tiden - det mesta vi såg då kom i halvkassa poptidningar). Hade någon sagt till mig 1976 att David Coverdale (av modell 1976) skulle hamna på ett svenskt tidningsomslag 2004, så hade jag inte trott på det. Men i oktober i år skedde just detta, då Red Hot Rock Magazine körde ett foto taget av Simon Robinson i Liverpool 1976 (deras sista konsert på 70-talet) på sitt omslag, plus en story med David som klickade in på sina modiga 21 sidor allt som allt. Det är inte illa, och det betyder att den unga generationen har chansen att läsa upp sig på sin historia, vilket många av dem naturligtvis också gör. Erik Thompson (ingen koppling till den danske promotorn) på Sweden Rock Magazine har också på ett gediget och bra sätt gått igenom hårdrockens historia år från år med den äran, med ett år per nummer i fokus. Då jag skriver detta är man framme vid 1978 och den lila historien har legat i centrum hela vägen, och lyfts fram på ett rättvist och kunnigt sätt. Det är skönt att se hur Deep Purple (och nu Rainbow och snart nog Whitesnake och Gillan kan vi anta) får sin cred och bildmaterialet har till stor del varit signerat Jörgen Angel, den danske toppfotografen som var aktiv på 70-talet. Räkna med många bilder från Michael Johansson från tidigt 80-tal och framåt. Vi kunde också notera att Sweden Rock Magazine gav Ronnie James Dio omslaget till det senaste numret, med full historik och intervju inuti. Kult.

Min gamla DEEP PURPLE FOREVER tidning hade en viktig uppgift att fylla en gång i tiden. Då det första numret gick ut 1991 var Deep Purple ute och på nedgång och i samma veva gick botten ur hela rockbranschen. Under resten av 90-talet var det ovanligt med artiklar och information som var lila i vår media och då var nog DPF en viktig liten atoll i det som då var ogästvänligt hav. Vi fick ut deras historia, bit för bit, och vi bjussade på dussintals intervjuer med musikerna och sångarna själva. Klubbtidningen klämde in det gamla och belyste samtidigt det nya, under de år som vi nu, då vi ser detta i backspegeln, kan se som de svåra åren. Idag skulle inte DPF ha en lika stor betydelse längre, då media i övrigt nu fått igång en bra bevakning. Så jag tror inte att förlusten är så stor egentligen, och jag saknar inte tidningen särskilt mycket själv. Deep Purple är ett kultband idag och vi som gjorde DPF har valt att gå åt det hållet också, och låter oss nöja med enstaka artiklar i vårt kulttidning SLICE, där vi även kan ta upp annat.

I mars ska "California Jam" äntligen komma ut igen på DVD och det är väl egentligen det som man kan se fram emot mest av allt i dagsläget. Men det verkar samtidigt som om 2005 blir ett fullpackat år för oss som gillar det här. Deep Purple tar visserligen en break från sitt eviga turnérande under 2005, vilket är ett vist beslut, men det ger dem även tid att syssla med annat samt att komma upp med nytt starkt material för nästa skiva, som även den kommer att produceras av Michael Bradford. "Bananas" samt turnén för skivan ifråga, är nu officiellt deras bäst mottagna arbetsinsats hittills under Steve Morse-eran. Deep Purple har således stadigt gått uppåt igen under en tioårsperiod. Och detta trots att de tappat även Jon Lord under den här tiden. Vi kan räkna med att de släpper nästa skiva under det första halvåret 2006 (min gissning), sen är de igång som vanligt igen.

En svensk samlingsskiva har varit på gång länge på EMI, men det har varit krångligt att få klartecken från bandets manager Bruce Payne. Då bandet tar det lugnt under 2005 ser jag ingen anledning att inte ge detta klartecken längre, så vi får hoppas på det bästa. Då samlingsskivor redan kommit ut i andra länder, så förstår jag dessutom inte vad fan det sitter i egentligen? Bruce borde vara glad för att ett stort skivbolag som EMI vill ge ut en samlingsskiva, särskilt då det blir en snygg sådan och förmodligen med en viss budget i ryggen. Skivan - om den nu kommer - täcker upp hela bandets karriär, så det är inget hafsverk vi talar om. Jag kan bara se det som bra reklam, och det passar väl bra. Eller?

Det här blir den sista krönikan från mig i år och nästa dyker upp tidigt i januari, då vi har SLICE 2005 numret att tala om. Vi har jobb upp över öronen med det här numret nu och det blir den tjockaste tidningen jag någonsin publicerat.

 

Michael Eriksson (november 2004)

 

HEM