Krönika 32 - Sommarfunderingar 2004

Jag är en gubbe. Jag fyller nämligen 43 nu i juli. Vadå 43, säger ni då i kör, särskilt med tanke på att de flesta av er som läser detta är i samma ålder (plus-minus några år), det är väl ingen ålder. Men det är just vad det tydligen var för 20 år sedan då Deep Purple återförenades och gick in i studion och spelade in "Perfect Strangers". Det var gubbrock, hette det i media. Jon Lord var i min ålder då, de andra i Deep Purple var kring de 40 eller närmade sig i alla fall 40. Enligt media i Sverige på den tiden så var det ofattbart att de orkade släpa in sig i studion utan hjälp av personliga assistenter och rullatorer. Det gick dock och 20 år senare så rockar Deep Purple fortfarande röven av nästan all konkurrens som finns därute i sitt gebit. Så ta det lugnt mina vänner, att vara en bit över 40 betyder inte ett jävla dugg. Den som lever väl och har hälsan har många bra år kvar. Deep Purple är sköna på det viset (också), nu då de gör sitt för att riva ner även åldersbarriären. Samma journalister som kallade Deep Purple för gubbar för 20 år sedan kallar för övrigt än idag medlemmarna i Rolling Stones för "grabbar" och "killar". Jävla tjafs! Det är skillnad på folk och folk tydligen.

Ritchie Blackmore har gjort den största brytningen från det förflutna med sin nya grej Blackmores Night och många av er kommer att se dem live i Stockholm nu i juni. I Japan har de nyss sålt ut ett ställe som tar in 22 000 besökare och lagt till en andra kväll i samma arena. Det är en ofattbar succé för Blackmore i den uppgående solens land. Han måste känna sig nöjd med livet nu, då han kan syssla med det han verkligen älskar och tjäna pengar på det nästan som om inget hänt. Han tog sin chans och han hade ju alltid Rainbow att falla tillbaka till om pengarna och anseendet var det viktigaste för honom. Men Blackmores Night sålde raskt lika mycket skivor som Rainbow gjorde med "Stranger In Us All" och sedan dess har Blackmore sysslat med sin medeltidsgrej i ur och skur. Arbetstempot om man jämför med tempot som dagens Deep Purple har, är betydligt lugnare och mer sansat. Blackmore går på halvfart, och väljer att leva livet också.

Nightwish släpper sin nya skiva "Once" i dagarna och besöker även Sweden Rock Festival. Deras nya singel "Nemo" är nu Topp 20 i många länder i Europa och det gäller även Sverige där mottagandet varit fint. Jag hörde dem på radion så sent som igår och jag tillhör de som faktiskt offrat sig och även köpt de olika versionerna av singeln (för att få bonuslåtarna). Det var något med singelspåret "Nemo" som drev mig till vansinne då jag hörde låten. Mittenpartiet lät nämligen bekant. Det tog mig några dagar men till sist klurade min hjärna ut vart jag har hört det förut. Orkesterpartiet i mitten av låten är nämligen refrängen till Blackmores Nights "Shadow Of The Moon". Nu kan ni alltså med egna öron få höra hur Blackmores Night hade kunnat låta med full symfoniorkester och en RIKTIG sångerska (Tarja Turunen är ingen halvdan sångfågel, hon är den bäste i sitt gebit därute idag). Jag är säker på att Nightwish inte har en aning om att de har råkat kopiera ett stycke musik som någon annan skrivit. Knappast mer än då Ritchie Blackmore fick fram riffet till "Burn" (aktuell remastrad inom kort), vilket alla äldre jazzfantaster naturligtvis omedelbart kände igen då det begav sig. Det är sånt som händer. Jag vill inte ta ner Nightwish, de har gjort ett förbannat bra jobb med den nya skivan och jag ser genuint fram mot deras konsertbesök i Sverige i september.

Då, i samma veva, kommer också Whitesnake till Sverige, som nu äntligen rör på sig på allvar igen. Jag är måttligt förtjust i band som gör "comeback" utan att även släppa nytt studiomaterial (som Black Sabbath, som gjort historiens största pellejönsåterförening - och klarat sig undan med det till råga på allt), men nu kommer det i alla fall en dubbel-live CD från den gamla nyömsade ormen. Vi får hoppas på en ny studioskiva under 2005, men det beror kanske på hur bra det går för Whitesnake det närmaste halvåret med den nuvarande satsningen. David Coverdale är en slug gammal räv som knappast accepterar annat än succé, och där är vi inte riktigt ännu. Det är dock sant att branschen gjort en helomvändning nu och man hör ofta klassisk hårdrock på radion numera. Själv så hörde jag "Ready An´Willing" på radion förra veckan på en skvalkanal. Det beror naturligtvis delvis på att horder med gamla fans numera jobbar på radio & TV, på tidningsredaktioner och på skivbolag. Och de kommer inte att såga sina gamla hjältar vid fotknölarna bara för att det var inne att göra det på det tidiga nittiotalet.

Allt går i cyklar, titta på filmbranschen. Nu kan vi se krigsfilmer, katastroffilmer och historiska kostymdraman (som "Troja") igen. Alla dessa genres var dödförklarade mot slutet av sjuttiotalet. Nu bestämmer en ny åldersgrupp i Hollywood, nämligen de som själva vuxit upp med den typen av film som i så många år förkastades till sophögen i förmån för rena actionfilmer. Steven Spielberg är en av killarna som vi har att tacka för att ordningen återställts igen, men många andra har gått på samma linje och förtjänar samma cred. Det är kul att gå på bio igen och det är kul att lyssna på musik igen. Min kultur, den som jag vuxit upp med, har gått segrande ur det här. Det är bara att tacka och bocka, men vi glömmer inte att branschen knullade oss kollektivt i röven och stämplade oss alla som före dettingar. Man får hoppas att de som satt i styrelserummen då får gå idag. Det finns andra jobb för dessa trendkänsliga kostymnissar. Anonyma jobb där de inte ställer till det för alla andra som har ett intresse i kultur.

Jag läste Michael Moores "Korkade vita män" (Ordfront förlag) nyligen och den var mycket rolig. Jag kan rekommendera den som trevlig sommarläsning. Boken skulle för övrigt ha publicerats i september 2001 i USA men den första upplagan (som låg tryckt och klar) hann inte ges ut innan terrorattacken mot USA den 11 september det året. Då vågade förlaget inte ge ut boken och man krävde att Michael Moore skulle skriva om den (typ halva!) och tona ner kritiken mot Bush och så vidare. Moore vägrade och tiden gick. Men här hände något intressant. På ett föredrag berättade en deprimerad Moore om situationen och läste några kapitel ur boken som åhörarna uppenbarligen aldrig skulle få läsa. En kvinnlig bibliotekarie satt bland åhörarna och blev förbannad på förlagets attityd och drog igång en kampanj för boken med andra bibliotekarier i USA. Förlaget tvingades efter ett tag att backa men vägrade att satsa en enda spänn på annonser. Idag har boken sålt över 7.000.000 exemplar. Inte dåligt för en bok "Som ingen amerikan skulle läsa" enligt förlaget. Idag har Moore samma problem med sin nya film om den 11 september och vad som pågick i maktens korridorer i samband med denna så historiska dag (hur kommer det sig till exempel att Bin Ladens släktingar smögs ut ur USA luftvägen samtidigt som inga andra fick befinna sig i luftrummet överhuvudtaget - kluriga frågor till den sittande regimen). Disney har backat ut och vågar inte visa filmen i USA. Samtidigt så hyllas filmen i Europa. "Korkade vita män" publicerades för övrigt i England innan den kom ut i USA. Mycket har sagts om denne Michael Moore, men ett USA som vägrar att ge ut böcker och filmer om de anses vara obekväma för den sittande regimen, det vill vi banne mig inte se. USA ska vara demokratins bastion, inte bara på papperet och i patriotiska tal från landets politiker, utan även i verkligheten. Då ska Michael Moore få säga sitt också. Jag skulle inte bli förvånad om någon sköt den här killen. En korkad vit kille isåfall.

Så har då Ian Gillan åkt dit för rattfylla. Den 22 maj blåste han det dubbla mot vad som är lagligt då polisen gjorde en alkoholtest på honom nära sitt hem, och det blev böter och omkostnader på 550 pund samt körförbud i 16 månader. Jag är besviken på Gillan och på den arrogans som finns i beteendet då man sätter sig i en bil då man är berusad. Förhoppningsvis blir det den väckarklocka som behövs för att han ska skärpa till sig. Då jag skriver detta så har det varit känt i tre dagar men det har inte blivit några världskrigsrubriker i brittisk media ännu (men det kan ännu ändras). Hur Deep Purplehemsidorna därute kommer att tackla detta ska bli intressant att få se (SLICE kultnyhetssidan har nämnt det). Är man intresserad i helhetsbilden om man väljer bort nyheter som är obekväma? Kommer Ian Gillan själv att ta upp det på sin hemsida? Det är det naturligaste i världen att vilja tona ned något som är så pinsamt som det här, men det enda som är pinsamt i den här historien är det dåliga omdömet som Ian Gillan visat prov på. En ursäkt vore på sin plats.

 

Michael Eriksson (Juni 2004).

 

HEM