Deep Purple MK 3 firar sitt trettioårsjubileum
i dagarna. "Burn" har alltså hunnit bli 30 år gammal.
Det är värt att notera och det verkar också som om 2004 blir
ett toppenår för alla diggare av just MK 3. För den som vill
utöka samlingarna (och det vill vi alltid!) så är nämligen
mycket på gång av trevlig natur. Som t ex den här utgåvan,
som nu ligger ute i butikerna - "Live In Paris 1975".
Så är den äntligen tillgänglig då, den
kompletta dödsdansen från MK 3, inspelad i Paris den 7 april
1975 på Paris Olympia (där bandet även avslutade arenans
historia med en spelning 21 år senare som EMI gav ut med titeln
"Live At The Olympia"!). Men här har ni MK 3´s
svanesång och det är ju hur kul som helst att äntligen få den
konserten i komplett form. Först fick vi ju "Made In
Europe" via EMI 1976, med klippta versioner av låtar från
flera städer (duktigt jobbat av Martin Birch, men lite oärligt
och onödigt också). Connoisseur Records gav så ut "MK 3
The Final Concerts" 1996 och då grävdes det i arkivet
igen. På den skivan plockades " The Gypsy", "Lady
Double Dealer", "Mistreated", "Smoke On The
Water", "You Fool No One" samt "Going
Down/Highway Star" från just Paris. "The Gypsy"
dök även upp på superboxen "Listen Learn Read On"
från 2002. Men nu kommer rubbet som det ska vara via Purple
Records och det känns underbart.
"The Gypsy" var för mig en av MK 3´s
bästa låtar. Jag har hört konserten i Göteborg den 21 mars
1975 och där var Ritchie Blackmore verkligen i sitt esse i den
här låten (och överlag). Tyvärr har jag aldrig hört en lika
bra version av låten live igen på annat håll, inte heller då
via officiella källor. Trist att Purple själva inte spelade in
Göteborg. Ritchie spelade slarvigt och nonschalant under den
här turnén. Hans första album med Rainbow låg färdiginspelat
och klart och han visste att det här var hans sista konserter
med bandet. Men hans attityd hade en positiv sida. Visst, ibland
låter det som om han inte bryr sig överhuvudtaget. Men ibland
så far han också iväg på otyglade äventyr i Svarta Hatten
landet bortom Oz. Då sken han som en sol, som den gigant han
var. Det är dessa ytterligheter ni möter även i Paris, men
attityden fanns i överflöd så det fungerar ändå hur man än
vrider och vänder på det. Växelsången mellan David Coverdale
och Glenn Hughes kan dock diskuteras. Utom all kontroll eller
superb växelverkan? Bestäm själva. Jag gillar det, antagligen
för att man vant sig sedan länge och på nåt vis så känns
det helt rätt. Men spelar jag upp en låt för någon som inte
är insatt så märker jag att tanken dyker upp att det kanske
inte låter som världens mest repade versioner av låtarna de
gjorde från skivorna. I studion lät det bra, live hade man en
tendens att flyta iväg. Det var antagligen en av anledningarna
till att Ritchie ville ut ur det. Ronnie James Dio lät kanske
som ljuv musik i hans öron efter Coverdale-Hughes? Ritchie kunde
alla gånger styra Dio, det kunde han inte göra med
Purplesnubbarna.
I april dyker den så upp (om planerna kan
hållas), trettioårsutgåvan av "Burn". Det ser jag
verkligen fram emot. De tidigare utgåvorna med "In
Rock", "Fireball", "Machine Head" och
"Who Do We Think We Are" har varit rena kalasreleaserna
för alla sanna fantaster, så att turen nu äntligen kommit till
"Burn" är underbart. Jag har så många bra minnen
förknippat med den här skivan. Jag minns att jag var så stolt
över bandet då de lyckades överleva den så kritiska
splittringen från MK 2 tiden så galant. Många försökte ju
att ta ner bandet, men energin Deep Purple kom tillbaka med
överträffade det mesta. Titelspåret är förstås en av deras
riktiga höjdarklassiker. En av de absolut bästa låtarna som
bandet klämde ur sig överhuvudtaget. Det är också en låt
där alla i bandet tillåts att skina. Men hela skivan är
suverän. Att bandet gick sitt största år tillmötes 1974 är
också ett historiskt faktum. Det var då man var kungar i
Amerika, större än Led Zeppelin. Deras framträdande på
California Jam festivalen i april blev deras största ögonblick
på amerikansk mark. Att en ny DVD med just denna så klassiska
Deep Purple konsert kommer att släppas under 2004 i komplett
form och med fler kameravinklar (samt backstagebilder) än den
gamla versionen som funnits ute länge, är glädjande. Ja, det
är t o m mer än glädjande. Det är helt jävla magiskt.
"Live In London" står också på tur
och nu närmar det sig i alla fall. En japansk version är redan
ute men det lönar sig nog att vänta tills den riktiga kommer
ut. Det ska bli spännande att få höra om ljudbilden är något
bättre den här gången, än på den ursprungliga vinylutgåvan.
Bandet spelade i alla fall mycket bra. Faktum är att alla dessa
konserter med MK 3 är väldigt personliga. De har alla sitt eget
kännetecken. Deep Purple hade en väldigt bra period mellan 1973
och 1975 med den här sättningen. "Stormbringer" var
ju lite annorlunda, men den hade sina ögonblick den också.
Under 2005 kommer jubileumsutgåvan av den ut. Sen är det bara
"Come Taste The Band" kvar att ge ut. "Perfect
Strangers" nästa?
Låt mig få avsluta krönikan med att citera
Deep Purples nye producent ur SLICE 2004 intervjun.
- Mitt favoritalbum från den tiden är
"Made In Japan" för inspelningen är så bra att det
känns som om man är på plats. Sen så gillade jag verkligen
låten "Burn", som har ett av de bästa riffen i min
bok. Hela den eran betecknades av solid, energifylld musik.
"In Rock", "Fireball" och "Machine
Head" släpptes. Idag tänker folk på hårdrock då man
hör namnet Deep Purple, men det har ofta funnits en hel del med
jazz och annat experimentellt också i deras musik. Miles Davis
spelade elektriskt. Mahavishnu Orchestra var stora och
synthesizers blev lättare att hantera och billigare i den vevan.
Deep Purple insöp allt det där.
Så sant som det är sagt! Deep Purple hade en
otroligt inovativ period mellan 1968 och 1976 och
"Burn" är en av bandets riktiga hörnstenar. Det enda
som är tragiskt är att bandet brände sitt krut så kvickt. MK
3 hann bara med två studioskivor. Tänk om de hunnit med en
till?
