Det har alltid funnits en högljudd klick med Deep Purple/Rainbow fans som aldrig accepterat Glenn Hughes och Joe Lynn Turner som värdiga sina platser i den lila historieskrivningen. Folk som påstår att "Hughes förstörde Deep Purple" och "Turner var en mes i Rainbow och det var en skandal att han släpptes in i Purple också". Den här åsikten förs fram i tid och otid som en slags "sanning" och om någon tar strid så blir rösterna som attackerar vederbörande alltid höga, snudd på psykopatiska.
Därför känns det rätt så komiskt nu att både Glenn Hughes och Joe Lynn Turner gjort bra ifrån sig de senaste 10 åren var och en på sitt håll(om inte i kalla siffror så i alla fall artistiskt). Vilket naturligtvis deras belackare varken orkar eller vill ta till sig, för de har ju sin åsikt uthuggen i urberget.
Problemet de här fansen får nu då Hughes och Turner släppt sitt Hughes Turner Project album är förstås att skitsnacket en gång för alla krossas nu. För här har vi en urstark platta som är så bra att det är ytterst tveksamt om vare sig Deep Purple eller David Coverdale kommer att lyckas bättre, eller i alla fall lika bra, som vad dessa herrar precis presterat.
Visst, det är en spekulativ platta. Herrarna har naturligtvis bett gitarristen Jocke Marsch att komma upp med ett koppel "Deep Purple och Rainbow låtar". Båda har alltid varit beroende av sina bandmusiker då det gällt hårdrocken. Så de våldgästar Deep Purple/Rainbow formulan, men båda har ju varit med i den här familjen länge och har således all rätt i världen att stoppa fingrarna i kakburken om de så önskar. Alla de andra har ju gjort det före dem.
Grejen med Hughes Turner Project är att det är en fruktansvärt kompetent och effektiv platta. De allra flesta kommer att kalla den för en "klassiker" inom en snar framtid. Och visst är det en klassiker. Så låt oss vara lite grymma och analysera det här. Låt oss vända lite på det hela.
Både Hughes och Turner har en stark känsla för att få fram slagkraftiga melodier och starka refränger. Det är något som Ian Gillan är rätt så dålig på, vilket varit Ritchie Blackmores största problem med honom och själva grunden till att han inte velat jobba med honom. Gillan skriver små historier och det är sällan han kommer upp med en slagkraftig refräng som t ex radion kan pumpa ut och ge bandet en hit. Detta är faktiskt en av Deep Purples svagare punkter, vilket man förmodligen också är medvetna om inom bandet idag. Låt oss då kika lite på Hughes Turner plattan. Redan om man då tar bara de tre första låtarna så formligen dräller det av starka melodier och sånggrejer som man omedelbart kommer ihåg. Det är hårt men radiovänligt på samma gång. Det finns en hitpotential här som Deep Purple inte varit i närheten av på ett årtionde. Men inte nog med det – herrarna har uppenbarligen varit bra för varandra i den mån det kan analyseras utifrån. Ty de sjunger ta mig fan häcken av sig båda två, och resultatet är fullständigt lysande. När hörde vi en sådan njutbar platta på sångsidan senast?
Här har vi Deep Purple formulan från MK 3 och 4 tiden(1973-1976) i full sving, med en nypa Rainbow ovanpå. Plus en tredje faktor, vilket naturligtvis är Jocke Marsch själv. Men Deep Purple lyckades aldrig att använda sången så effektivt som det görs här på den gamla Coverdale Hughes tiden. Här har man tagit den gamla formulan, injecerat den med en låda dynamit och tänt på.
Och vänta bara tills paret tar ut det och gör det live, då man dessutom kan köra "Burn", "Death Alley Driver" och alla de andra hitsen från det förflutna. Men låtarna man skapat i nutid kommer inte att blekna bredvid dessa klassiker och det är glädjande. Man har släppt en skiva som kommer att vara en måttstock en bra bit in på 2000 talet. Då andra i Deep Purple familjen, inklusive Deep Purple själva, släpper ny produkt, kommer folk att jämföra det med det här. Det är omvända världen. Det är också något som liknar poetisk rättvisa.
Deep Purple får släppa loss ordentligt den här gången i studion för att kunna konkurera med Hughes Turner Project. Man har absolut inte råd att ge ut ännu en skitplatta som "Abandon". Det är en ny "Purpendicular" som krävs nu, och det får gärna vara snäppet bättre också. Och om lite hjälp utifrån tas in för att få till en och annan refräng för radion så inte mig emot. Deep Purple behöver ett lyft även utåt sätt. Att fansen tagit livebandet Deep Purple till sina hjärtan igen är en helt annan femma. Det gäller att märkas då skivorna väl kommer också.
Hughes Turner Project är bra nog för att sälja miljoner. Hade det här gått ut med ett namn i ryggen som motsvarar ryktet som grupper som Bon Jovi och Def Leppard har, då hade succen varit given. Glasklar. Men nu är det inte så. Hughes och Turner har inte den formen av uppbackning. Det är inte ens säkert att det blir en video. Men ni borde jävlar i mig gå man ur huse och inhandla den här plattan. Och sen så kan ni ju sprida ryktet vidare, att dessa herrar har gjort en enastående rockplatta med ett näst intill osannolikt drag.
Deep Purple familjen har blivit berikad ännu en gång och det med en skiva som står sig väl mot det mesta som getts ut förut i del lila sfären efter 1980. Dom här killarna har inget att skämmas för. Det får deras belackare stå för.
Upp till bevis nu Purple!
Michael Eriksson (april 2002).