Krönika 29 - Rockoperan Aina
Jag respekterar folk som ger sig på stora
projekt med viss dödslängtan (det kan ju lätt falla till
marken och bli utskrattat), så den nya skivan "Aina - Days
of Rising Doom" var en sådan där platta som man närmade
sig med viss bävan. Jag köpte den (sånt här ska stödjas) och
hoppades på det bästa. Min omedelbara ursäkt att närma mig
projektet var att både Glenn Hughes och Candice Night medverkar
på sång, och då är ju projektet väldigt lila till att börja
med. Men nyfiken, det skulle jag nog ha varit i vilket fall som
helst. I dessa Tolkientider passar en fläskig rockopera med
mytologiska förtecken alldeles utmärkt (vem har inte sett Peter
Jacksons underbara trilogi på bioduken på senare tid?). Här
har vi då en slags fusion av hårdrock, metal, opera, folkmusik
och musikal allt i ett. Med sångare och sångerskor ur den
absoluta eliten. Ännu en knopp på det stora hårdrocksträdet.
Från den europeiska delen, även om flera amerikaner är
inblandade.
Så vad blir intrycket? Efter ett par
genomlyssningar så känns projektet både roligt och väl
genomarbetat. Glenn Hughes sjunger som en Gud och spöar väl det
mesta på utgåvan, men hans stämma är långt ifrån det enda
som kan klassas som direkt njutbart på skivan (eller skivorna,
det är en dubbel CD). Jag märker att jag snabbt accepterar
denna fusion av musikaliska stilar, och slås av tanken att både
hårdrock och metal passar så bra ihop med opera, folkmusik och
musikalavsnitt. Här har vi allt från hotfulla djävulskörer
till spröda pojksopraner och musikaliskt så växlar musiken
ledigt och lätt mellan de musikaliska stilarna. För
undertecknad, som råkar gilla de pusselbitar som konceptet är
uppbyggt kring, så blir det en mycket njutbar skiva.
Man kan inte låta bli att tänka tanken att den
lila familjen har varit med och öppnat många dörrar. På
70-talet hade vi skivor som "The Butterfly Ball" (som
antagligen ska sättas upp igen på Royal Albert Hall under
2005!), Roger Glovers "Elements" och Deep Purples och
Rainbows hårdare musik. Allt detta har insupits av de musiker
som skrivit musiken till "Aina", och de har säkert
lyssnat på både senare metal samt ABBA och en hel del klassisk
musik och folkmusik också. Det lär inte vara någon slump att
de bjudit in både Glenn Hughes och Candice Night till projektet.
Redan i de första gitarrerna kan man höra lite Steve Vai från
hans skiva med Whitesnake (ett kort stycke är i praktiken lånat
rakt av). Det musikaliska kunnandet är mycket avancerat, allt
från trummor, bas, gitarrer till piano och orgel är
förstklassigt rakt igenom. Att de sedan spelar med pondus och
med en vilja att lyckas är uppenbart. Det är lättlyssnat för
alla som kan ta in de olika typerna av musikaliska influenser, de
som inte kan göra det kommer att såga projektet. Jag tror att
ni som följt den lila familjens musikaliska äventyr kommer att
kunna ta åt er det här och njuta av det som erbjuds lyssnaren.
Beavis och Butthead göre sig icke besvär.
En eloge ska gå till Amanda Sommerville som
skrivit sagan (och som, likt Tolkien, även uppfunnit ett eget
språk som ibland kan höras). Hellre än att rada upp alla
elitmusiker på skivan så tycker jag att ni ska ta och investera
i den och dyka ner i den själva istället. Ge det här några
timmar någon ledig dag. Jag garanterar nästan att ni kommer att
plocka fram skivan ganska så snart igen (jag märker själv att
jag har utvecklat ett sug efter CD 1). Ni som inhandlar den
första utgåvan får en DVD med på köpet.
Jag gillar den här grejen. Det är ett lyckat
projekt som förtjänar att uppmärksammas.
Michael Eriksson (Februari 2004)