KRÖNIKA 23 - EFTER DEPPROCK KOMMER PARTAJ

Japp, ni som inte gillar den rubriken kan skicka era upprörda mail till sopstationen i Brunkeberg(den finns till enkom för er, alla tre), men här ser vi hur saker och ting rör på sig och här kommer vår lila(och vita) översyn. David Coverdale är i hetluften igen. Whitesnake spelar inför fulla hus i Amerika och spelningar i Europa är på gång inför sommaren, bl a naturligtvis här i Sverige i Sweden Rock Festival. Tidningar som Sweden Rock Magazine och Classic Rock ger David stort utrymme, med både omslag och utförliga artiklar. Och EMI satsar på tv-reklam för den nya plattan "Best of Whitesnake" som just nått butikerna.

Läser man intervjun med David Coverdale i Classic Rock(april 2003) så verkar det som om Whitesnake är tillbaka för att stanna. Han talar om album och mer jobb framöver. Därmed kan man anta att han fått blodad tand och att han nu faktiskt tror på möjlig succé för Whitesnake konceptet igen. Det är inte särskilt överraskande. Det är många som saknat David och hans vita orm. 90-talet var ett skitårtionde då vi snackar musik och David höll sig undan från rockscenen större delen av det. Han ville spendera mer tid med sin familj. Förutom Coverdale/Page och en hobbysväng utan platta 1994 så blev det bara en "avskedsplatta" 1997("Restless Heart" och en turné då. Men det kändes aldrig helt rätt. En soloplatta följde 2000("Into The Light") och då var det helt klart hans linje att aldrig falla tillbaka på Whitesnake igen. Men den sålde för dåligt, särskilt i Amerika, och det fick honom säkert att tänka om.

Paketturnéer med klassiska band har blivit en hit de senaste 3-4 åren i Amerika och då David fick en förfrågan om han ville åka ut med Scorpions(och Dokken) så gav han det en funderare och sedan tackade han ja. Då såg han det kanske som ytterligare en hobbysväng, som den han gjorde i Europa 1994. Men det var antagligen ett bra sätt att testa vingarna också. Ville folk ha Whitesnake? Fanns det ett intresse överhuvudtaget? Svaret verkar vara "Ja", så nu talar David om gruppen som ett levande väsen igen. Med plattor och turnéer i några år framöver. Han har talat om att han kan tänka sig arbeta sex månader per år, vilket i alla fall ger oss chansen att följa Whitesnake ungefär som vi kunde följa Deep Purple under 1991-1993. Det är bättre än att inte ha nåt band alls att följa.

Jag fick hem mitt exemplar av EMI´s nya "Best of Whitesnake" platta idag och lyssnade igenom den direkt. Den bjuder på 17 spår och spänner mellan "Ain´t No Love In The Heart of The City"(från "Snakebite"), till "Too Many Tears"(från "Restless Heart"). Jag saknar "Lovehunter" men i det stora hela så känns det som en bra samling. Plattan fyller sin funktion nu då ormen rör på sig igen. Gamla som nya fans kan köpa den. De gamla för att återknyta till den gamla goda tiden, de nya för att upptäcka bandets karriär. Att EMI satsar pengar på att marknadsföra plattan betyder att de tror på Whitesnake. Och än kan Whitesnake kanske betyda stora pengar.

2000-talet är ju också lite speciellt. Mellan galna terrorister och krig i mellanöstern för att få bort galna ledare där, så kan det aldrig skada med lite glad hårdrock med partykänsla. Whitesnake kallades ju för kukrock på sin tid av många journalister. Kanske är kukrock roligare än depprock i dessa tider? Det verkar logiskt att det kan vara på det viset. De senaste fem åren har jag konsekvent hävdat att hårdrocken är på väg tillbaka. År från år så har den mycket riktigt också återtagit allt mer av de förlorade marknadsandelarna. Rap-musiken är fortsatt stor men idag mycket gammal. Men vad värre är(för dem), så har den gått förlorad i MTV också - det är lika överproducerat och dött som vad hårdrocken var i början på 90-talet. Vi ser just nu musikformens dödsryckningar, åtminstone för den här gången. De stora bolagen kommer att stödja det så länge som de ser pengar i det. Men rocken - detta enorma familjeträd - har mer att ge. Och det kommer att fälla avgörandet.

Titta på Deep Purple. De har just varit i studion med en hipp producent(Michael Bradford), och de tror stenhårt på sitt kommande album. Michael hypar dem själv som tusan i intervjuer just nu. När kunde vi se ett sådant utgångsläge för dem senast? Och Guitar Player kommer snart ut med ett nummer där man intervjuar Steve Morse. Men istället för att köra ut noterna för "Smoke On The Water" för femtioelfte gången, så väljer man att ge folk "Well Dressed Guitar" från bandets kommande platta. Guitar Player har fattat det vi som sett Deep Purple de senaste åren också begripit, nämligen att Steve Morse är en gitarrgud vars nuvarande jobb i Deep Purple verkligen betyder någonting. Och "Well Dressed Guitar" är en klassiker, det vet vi ju redan.

Den klassiska hårdrocken har således överlevt. Den har ett fortsatt starkt fäste. Och färska band som Nightwish hjälper till att befästa musikformen ifråga för en helt ny generation. En generation med musiklyssnare som sätter musiken först och annat(som ålder) i andra hand. MTV har överlevt sig själv, förtroendekapitalet är borta. Visst, skiten kommer alltid att finnas. Men folk som gillar bra rockmusik vet bättre och låter sig inte ledas. Låt idioterna hålla på med den biten på sin kant.

Blackmores Night spelar i Hell, Norge den 6 juni, Whitesnake på Sweden Rock den 7 juni och så har vi Deep Purple på hovet i Stockholm den 8 juni. En sådan koncentration av lila hjältar har vi aldrig sett maken till i våra breddgrader förut. Lyckligtvis så slumpar det sig som så att jag tänker se Purple, Staffan Blackmores Night och Micke Johansson Whitesnake. Så allting kommer att belysas i nr 2 av SLICE. Den som vill se alla tre konserterna kommer att få jobba hårt för att fixa det. Tvivlar på att någon orkar. Fast någon galen jävel finns det kanske därute? Det brukar göra det.

MICKE ERIKSSON (april 2003)

HEM