KRÖNIKA 20 - FORTSATT LILA CRED

Fick hem Didi Zills fotobok i förra veckan. Då jag väl masade mig till min lokale bokhandlare och beställde "En tysk fotobok med Deep Purple av fotografen Didi Zill"(det var all info jag hade på mig, och det hade jag i huvudet obviously), så tog det handlaren endast ca 2,5 vecka att få hem den från Tyskland. Så svårt att få tag i den är det inte. Däremot så får ni räkna med att den kostar omkring 1200 spänn. Så är den värd det? Tveklöst, ja. Hur ofta släpps överhuvudtaget böcker med Deep Purple? Inte ofta. Här får vi en fotografs bästa bilder mellan 1970 och 1990. Det mesta är MK 2, från tidiga dagar och från comebacken. MK 3 får drygt 50 sidor, MK 4 5 sidor och MK 5(Turner Purple) avslutar boken med 12 sidor(fotografen tappade respekten för dem i den vevan, han är inbiten MK 2 anhängare). Där finns också 9 sidor med Rainbow(Dio epoken) och 5 sidor Whitesneke(tidiga lila perioden). Tjock som en tegelsten är den, tung till vikten och i färg. Det är svårt att inte respektera både fotografen för hans förmåga att komma bandet nära genom åren, och för det magnifika jobbet som han nu har lagt ner på den här boken så att vi vanliga fans kan få det hemma i bokhyllan. Didi Zills bok ska ni bara ha, det är en klassiker.

På DVD sidan har vi nu "Machine Head" dokumentären som är gjord för tv och som sedan en tid tillbaka finns att köpa utan problem via alla respektabla handlare. Den är fantastisk, det måste sägas. Alla från MK 2, plus Martin Birch som rattade ljudet i studion(Rolling Stones mobila), minns hur det var och bilden som målas upp blir intressant och givande. Man kan säga att det är den första Deep Purple dokumentären värd namnet, vilket kanske beror på att deras management inte varit inblandade i att göra den. I alla fall knappast mer än att man satt produktionsteamet i kontakt med medlemmarna. Men så har man ett enormt intresse i att synas på det här sättet också. Att t o m Ritchie Blackmore ställde upp pekar på att samtliga insett vikten av att göra åtminstone den här grejen. "Machine Head" är ett mästerligt album och nu får det den credit som det förtjänar på bästa sändningstid i otaliga länder världen över. I England har den redan sänts. DVD versionen innehåller en hel del intervjusekvenser o s v som inte fick plats i själva dokumentären i sig. Livesnuttarna från New York 1973 är fantastiska och hela konserten finns på film. Däremot vill de som äger det inte sälja det billigt, så det kommer aldrig att komma ut i komplett form så länge som de inte ändrar på sig. De vill för närvarande ha ett mycket högt belopp per minut, och vem har råd med det? En del av det får vi i alla fall se. Styrkan i riffet till "Smoke On The Water" får en att rysa av välbehag. Det är en låt som Steve Morse aldrig hanterat på rätt sätt. Det ska ligga lite tyngd i det riffet och här har ni det. Jag har sett den här dokumentären tre gånger på en månad och den känns lika rolig varje gång.

Deep Purple av idag gör Europa igen nu i sommar, endast i stora hallar och festivalspelningar, och i Sverige blir det ännu ett framträdande på Johanneshovs isstadion i Stockholm den 8 juni. Det är, vad det gäller deras nuvarande status i Sverige, något av ett vågspel. Då "Abandon" kom 1998 hade Deep Purple svårigheter att sälja ut Solnahallen. "Concerto" svängen 2000 tog dem till Globen och Scandinavium men då fick de ju rätt så mycket hype tack vare att det var en udda händelse. Nu kommer de tillbaka till hovet ett kvartal innan den nya skivan kommer ut(som ligger planerad för den 1 augusti 2003). Men kommer de verkligen att sälja ut hovet utan en ny platta i ryggen och utan Jon Lord i bandet? Purples svenska fans har varit relativt nostalgiinriktade och dagens Purple har avlägsnat sig ännu en bit från MK 2, som många hävdar är den enda rätta sättningen. Jag håller inte med om det, men jag är förvånad att det blev på hovet den här gången. Det vore ju naturligtvis underbart om de lyckades sälja ut, så vi får se vad som händer. Att de har höjt sin cred de senaste fem åren är dock ett faktum. Det är en del gamla fans som har hittat tillbaka igen, och hårdrocken i sig har hittat till en helt ny generation också. Några av de kommer säkert att vilja se legenden medans det fortfarande går. Jag hoppas innerligt att de börjar pusha den kommande skivan redan nu i sommar. Kör de ett par låtar från den, trots att den inte är ute ännu, så vinner de i alla fall min gunst. Chansen är naturligtvis stor att de släpper loss Steve Morse i deras nya instrumentala råklassiker "Well Dressed Guitar"(som de kört live ett tag, och som kommer på nästa skiva). Kör dom den och en låt till från nästa platta så är jag nöjd. Bjuder de på ett MK 2 best of set så blir jag besviken på dem. Det är naturligtvis ett fruktansvärt kompetent set i vilket fall som helst - dagens Purple är i topptrim - men jag vill att bandet visar prov på lite attityd. Lite självförtroende, kanske t o m en gnutta egoism. Det är också en del av det som alltid varit Deep Purple.

För oss fans tycks i alla fall året arta sig bra. En del av er har säkert knappt hunnit smälta den fantastiska Deep Purple boxen "Listen, Learn, Read On", och nu har vi fått en suverän DVD och en tjock fotobok också. Namnet Deep Purple har i alla fall fortsatt cred. Att bandet de facto existerar och jobbar hårt är naturligtvis en del av bakgrunden till att det fortfarande går att kränga allting som kommer ut så pass lätt som det ändå verkar vara att göra det. Det är sant att det är härligt roligt att vara en fan av det här bandet. Det är alltid någonting nytt på gång. Som "California Jam" konserten som släpps igen via Purple Records nu i slutet av februari på CD, med ny mix och den saknade låten("Lay Down Stay Down" bör det väl vara). Det sinar aldrig i det lila skafferiet.

Arbetet på det sista numret av DPF pågår alltjämt och det börjar se bra ut. Det blir proppfullt med text den här gången, annars får vi inte plats med det som ska in. Men på bildsidan har det sällan varit häftigare heller för den delen. Det känns bra att avsluta tidningens historia med ett bra nummer, och det är extra kul att det till stor del har fokuseringen på Steve Morse perioden. Sen är DPF över och jag lägger tidningen åt sidan både med en nypa vemod men också med en lättnadens suck. Slice nästa.

HEM