Blackmores Night kommer till Sverige och för första gången sedan 1980 känner jag inget direkt intresse av att jaga fram en biljett, ordna resa från Östersund till Stockholm, och se Blackmore. Det är trist men det känns som om jag har tappat intresset kring det han gör. I DPF nr 31, som kommer ut kring augusti, kommer jag att redogöra en del orsaker bakom att mitt förhållningssätt till Blackmore ändrats, och där kommer även att finnas en artikel om sorgearbetet som många av oss faktiskt gått igenom nu då vi en gång för alla verkligen har förlorat "vår" Ritchie, gitarrhjälten(och för balanses skull kommer Staffan att skriva om konsertbesöket).
För visst fan är det över. Ritchie Blackmore säljer bra med Blackmores Night och behöver inte hårdrocken längre. Han är lycklig i sina trikåer och sin fagra mö vid mickstället i det nya projektet. Den medeltida musiken, som han alltid talat om med kärlek och även sedan ca 1976 sagt att han en gång vill spela, upptar nu hans liv.
Personligen så tycker jag att Blackmores Night är ett småtråkigt projekt. Det finns ögonblick av briljans men även om Blackmore spelar gitarr jävligt bra igen så tycker jag att det saknas en dimension. Fingertoppskänslan kanske? Han gör briljanta grejer på t ex "Stormbringer" - en skiva gjord då han knappt brydde sig längre, men då han samtidigt var i sitt esse som gitarrist - och detta känslosamt överlägsna spel tycker jag saknas till viss del idag. Samtidigt så är jag glad för honom, att han är lycklig nu och får göra det han vill under den återstående perioden som aktiv musiker i hans liv(hur många år det kan bli vet vi inte). Dessutom så var karln så less på hårdrocken att det märktes. De stora åren var mellan 1970 och ca 1981 - sedan började det att dala och vid 1984 lät det som om han inte brydde sig längre. Formsvackan höll i sig i några år men kring 1990 började han att komma tillbaka igen. Sedan dess har han varit bra men gitarrhjältegrejen är förstås så gott som död nu. Det är så han vill ha det och det får vi väl köpa.
Det är intressant att iakta hans fans också. Många faller över varandra i sina hyllningar men jag vet också att de flesta, åtminstonde i hemlighet, drömmer om ett nytt Rainbow igen. Helst med Dio eller Turner på sång. Lovsången har mattats av, det har jag märkt tydligt hos vissa. Men samtidigt så har Blackmores Night hittat fram till en ny publik också, en publik som aldrig någonsin skulle köpa en hårdrockskiva. Så bortfallet av gamla fans som tröttnat successivt märks inte. Istället så välkomnar Blackmore att tiden som går tar honom ifrån det gamla allt mer. Han är inte så intresserad av att bli påmind av det. Det är en djup avgrund idag mellan hans gamla fans(i alla fall de som hoppas på en comeback till hårdrocken) och mannen själv. Ett faktum få har begripit men som kommer att bli allt mer uppenbart med åren som kommer.
Så jag ser på Ritchie Blackmore i nostalgiskt ljus idag, vilket egentligen inte är så likt mig, men där har ni det. Jag är mycket mera inne i det han gjorde förr, då han var kungen i svart där uppe på scenen. Tyrannen som regerade från högra sidan av scenen sett från oss. Det kommer aldrig att finnas en sådan gudabegåvad gitarrist och underhållare igen och musiken han skapade var sanslöst bra. Ingen annan har skapat så mycket med en sådan standard som just Ritchie Blackmore. Det är en skatt han lämnat efter sig och den duger gott åt mig för resten av mitt Blackmore dyrkande liv. Att han har lite kul med frugan känns inte så angeläget.
Men om vi nu en gång för alla har tappat The Man In Black som gitarrhjälte av Guds nåde, och om Rainbow nu en gång för alla är något som vi har i backspegeln, är det över då?
Svaret är nej. Vi kommer inte att få se honom engagera sig igen, men däremot så kan vi med en gnutta tur och tålamod hitta igen lite av det som kommer härnäst. Det hans massiva avtryck i historien skapat. Det vill säga, det måste ju finnas yngre band som har vuxit upp med Blackmore som hjälte och som har talang nog att underhålla en helt ny generation med rockfans(och några av oss som varit med sedan floden), om de bara får synas i dagens hårda klimat.
Yngwie Malmsteen är naturligtvis en sådan artist och många av er har nog haft rätt så bra koll på hans karriär. Men sedan då? Det finns förstås en massa skitband där influensen syns, men dom räknas inte. Andra band, som t ex Dream Theatre, är kompetenta men allt för tråkiga. Gruppen Kamelot kommer nära. De är kompetenta, skriver bra låtar och har den där fingertoppskänslan med arabiska toner som dyker upp och gör musiken mäktig då och då. "Stargazer", "Eyes Of Fire" och "Ariel" har gjort mäktiga intryck.
Men det finns en grupp som har tagit det hela vägen och det är dom som hela den här krönikan egentligen handlar om. Ty i slutet av regnbågen så finns mycket riktigt Guld och de kommer fram nu som Rainbows naturliga arvtagare för 2000 talet. De heter Nightwish och de kommer från Finland.
Och det här är ett gudasänt band som har allt. Och alla som lyssnat på hårdrock länge vet hur sällsynt det är med grupper som har alla de vitala pusselbitarna på plats. Jag skulle vilja påstå att Nightwish är det första bandet utanför Deep Purple och Rainbow som verkligen HAR allt. Därför så är de också unika och en unik förekomst i ett torftigt rocklandskap där byfånar som inte kan spela hyllas i media.
Jag vet att de flesta av er inte har hört talas om dem. Det hade inte jag gjort heller för ett halvår sedan. Och då jag väl hörde dem blev detta ett faktum som var förvånansvärt, men att vår media är katastrofalt inkompetent är ju heller ingen hemlighet. I en värld där Slayer och Slipknot hyllas kommer ingen att låtsas om att den melodiösa hårdrocken fått ett nytillskott som mycket väl kan dra med sig hela gengren in i medialjuset igen(om folk bara får höra dem!).
Så vad är då Nightwish och hur låter de? Svaret är att varje enskild medlem i bandet är fruktansvärt kompetent. Samspelet är grymt bra och arrangemang och solon är ypperligt framförda och väl utarbetade. Här finns gitarrslingor och stycken vars like vi inte hört sedan Ritchie Blackmore brydde sig om sin musik(ska vi säga "Long Live Rock´n´Roll"? - det är en rättvis fingervisning).
Men Nightwish har ett trumfkort också, det där lilla extra som pushar bandet över kanten och gör det fullständigt unikt. De har nämligen en sångerska som heter Tarja som är fullkomligt unik. Hon är klassiskt skolad och kan dra av en opera när som helst om andan faller på. Istället så kliver hon upp på scenen i svart läder och sjunger brallorna av alla andra sångare i branschen. Och hennes skolning gör det också möjligt för bandet att ta de mer dramatiska styckena mycket längre. Allt detta resulterar i ett band som tar för sig på ett sätt som vi inte har hört maken till sedan Deep Purple på tidigt 70-tal och Rainbow på sent 70-tal. Nightwish har tagit de smarta dragen av dessa band och tagit det in i 2000 talet och de gör det med en pondus som är anmärkningsvärd.
Rainbow finns inte och kommer knappast inte att återuppstå. Nightwish existerar just nu och har sedan några år tillbaka gått igenom en utvecklingsfas som av historiker en dag kommer att kallas för "deras storhetstid". Därför så tycker jag att ni ska göra er själva en stor tjänst och ta och kolla in det här bandet. De två senaste skivorna heter "Oceanborn" och "Wishmaster" och de är båda mästerverk. En fantastisk livevideo med titeln "From Wishes To Eternity" kom ut ifjol och en maxi-singel med Gary Moore covern "Over The Hills And Far Away"(plus livelåtar från videokonserten) har också kommit ut. Videon och singeln har en låt som heter "Walking In The Air" som är starkt besläktad med Rainbows "Snowman"(föreställ er "Snowman" med änglalik sång och ett Purple/Rainbow likt parti som drar igång en bit in i låten och avslutar med mäktig dramatik!).
Nyligen släpptes en samlingsbox med samtliga skivor i snygg förpackning och Ginza har den för 389 kronor. Lika bra att gå på den direkt. Men livevideon är klassisk. Den bör finnas i varje hem och det var den som fick mig att falla pladask. Det är som att se Rainbow med fem klassiker i "Stargazer" klass bland andra starka låtar, allt ypperligt kraftfullt framfört. Jag köpte videon och kopierade fem låtar som jag de senaste månaderna tvingat alla som hälsat på att titta på. Och ALLA har blivit hänförda och inom loppet av en kvart placerat Nightwish i första divisionen. Och folk i 35-40 årsåldern blir inte imponerade lätt, det vet ni lika bra som jag. Men Nightwish imponerar.
En tanke som slog mig då jag upptäckte dem var hur underbart det hade varit att se Ritchie Blackmore köra Rainbow med den här sångerskan. Istället så har jag precis hört att Candice Night nyss sjungit en duett på ett album tillsammans med Tarja. Så deras världar har mötts även om detaljerna inte är så välkända ännu. Men det verkar orimligt att Blackmore inte skulle tycka om det som Nightwish och Tarja gör. Det är drama, det är stort och det är framfört med arrogans och attityd.
Och media i Sverige kommer att ignorera deras framfart på den internationella rockscenen i åratal. Blir de ett namn så kommer det att komma underifrån.
Men vänta nu, var har vi sett det förut...
Michael Eriksson (april 2002).
TILLÄGG
Nightwish släpper ett nytt album den 1 juli 2002 med titeln "Century Child" och sedan blir det världsturné. Men under 2003 kommer Tarja att ta ett sabbatsår och studera opera i Tyskland. http://www.nightwish.com .