KRÖNIKA 13 - ATT SE TILLBAKA MED NYKTRA ÖGON

"Jag tyckte att det var kul att lira hårdrock till slutet av 80-talet" (Ritchie Blackmore i Plaza 6/2002)

Jag har just skrivit det sista för DPF 31 och efter ett sista layoutpass tillsammans med Staffan Eriksson hemma vid hans dator så är det näst sista numret på väg till tryckeriet. Det näst sista. Plötsligt så inser man att man bara har ett nummer kvar att leka med. Att fundera över. Att fixa bilder och uppslag för. Den där kreativa processen som har varit det drivande bakom tidningens existens sedan 1990. Ett nummer kvar.

Men först så ska ni få hem DPF 31, tidningen som så sakteliga har fallit på sin plats under en rätt så lång tid. Det blev ju så, klubben fick ju finansiella problem(allt det där som Guldlådan kom att handla om men som ändå oåterkalleligt utgjorde dödsstöten för tidningen som sådan). Det är en intressant tid som har passerat sedan de senaste riktiga tidningarna och mycket har hänt. Jag har startat upp en Lucy Lawless tidning och hunnit ge ut 4 nummer av den, jag skriver på en Xena faktabok( jag fick dessutom in ett kapitel om den svenska scenen i en amerikansk faktabok nyligen), jag har lagt upp den här hemsidan tillsammans med Staffan Eriksson och Christer Bolin, och jag har skapat Atlantis Online siten. Det har varit ett par jäkligt kreativa år, men också två år då man börjat att analysera hela Deep Purple grejen i ett nytt ljus.

Dougie White till Ritchie Blackmore, "Varför gör du så här?", svar - "Därför att jag kan göra det" (DPF 31)

Jag antar att det händer förr eller senare. Då nya fakta kommer på bordet så måste man lägga till det till det man redan vet. Saker och ting klarnar. Jag tycker att det har varit mycket av den varan de senaste åren. Det mesta har hamnat i sidorna ni kunnat läsa i Deep Purple Forever. Jag vågar nog påstå att det är en jävla massa historia som kommit fram i ljuset tack vare den här tidningen.

Ni som har läst krönikorna på den här hemsidan av undertecknad och Christer Bolin har säkert märkt av att vi har kritiserat en hel del. Vi har satt luppen på olika förlopp och sagt saker som vissa av er säkert själva har kommit fram till också, men en del av det har kanske inte alltid gått hem. T ex den kritik som numera pekas allt hårdare på Ritchie Blackmore och hans del i historieskrivningen. Och hans beteende, om ni så vill.

I DPF 31 så kommer ni att kunna läsa en hel del om detta. Det är rätt så brutala sanningar som levereras. Men det är samtidigt bara sanningen som det visat sig vara. Men vi analyserar det från olika håll och presenterar fakta, en del kommer att vara nytt för många och säkert inte så kul att behöva ta till sig. Att se tillbaka på historien och känna att den kanske behöver skrivas om kan göra vem som helst bitter och ilsken. Jag tror att vi är rätt så många som har insett att vi blev blåsta av en pengahungrig rockmaskin då Deep Purple återförenades. Att behöva inse det är inte så kul, men nu har vi ju facit i handen. Vi kan nyktert se tillbaka på skivorna och vi har dessutom deras egna kommentarer om det som varit, om hur det har varit, att supa in. Och vi kan inte minst jämföra dagens Deep Purple med maskinen som gick på respirator. Den som jag bildade en klubb för en gång i tiden.

"Jag skär hellre halsen av mig än att jag går med i Deep Purple igen" (Ian Gillan 1990)

Men som fans har vi också rätten att säga vad fan vi vill. Särskilt om vi köpt varenda platta och gått på varenda konsert som erbjudits inom rimligt reseavstånd(och det är, för många, långa sträckor). Då vi framför kritik så är det DEEP PURPLE SKALAN vi bryr oss om. Att säga att ett album inte är så bra är inte samma sak som att säga att det suger bigtime. En kass platta i de lila sammanhangen kan fortfarande vara en bra release jämfört med allt det andra som kommer ut i rocksvängen. Det är viktigt att alla fattar att det är ur den lila FAMILJENS vinkel som saker och ting skärskådas av oss på DPF. Och av många riktiga fans. Det är ur den vinkeln vi snackar.

Jag tycker att DPF 31 är en milstolpe i tidningens historia. Den tar upp grejer på ett sätt som ingen annan tidning gjort förr och den innehåller mycket fakta. Den skärskådar det förflutna och lägger en del kort på bordet som är viktiga. Inte nödvändigtvis roliga, men viktiga om man är genuint intresserad i att förstå hur saker och ting har varit. Men är man nu en gång för alla på gång att göra bokslut så känns det också som om det är rätt tillfälle att också se tillbaka och kanske våga sig på några sanningens ord. Världen kommer ju inte att förändras, det är bara ännu en Deep Purple tidning. En av hundratals som fans har gett ut genom åren. Men lite speciell är den nog.

"Vi vill bara tala med folkmusiktidningar och kvällspress" (Blackmores manager till sitt svenska skivbolag 2002)

Jag antar att en av de underliggande anledningarna till att tidningen försvinner ligger i att man kan bli besviken och uppgiven då man snubblar över vissa grejer, inte minst då hur en del människor kanske uppför sig också. Och då en grej slutar vara rolig(eller näst intill), så är det nog dags att dra ur pluggen. Men allt det roliga som har varit väger lätt upp det lilla som har varit negativt. Det vill jag nog passa på att poängtera också. Det visar sig ju bl a genom att vi fortsätter med DPF även i framtiden, fast endast online.

Det ska bli genuint kul att göra den sista tidningen, det kan jag dock säga reservationslöst. Att få ge sig på en sista historiedel - tiden med Steve Morse i Deep Purple fram till nutid - kommer att vara kul. Och sen så vet man ju att det är den sista tidningen också, det sista numret av Den Heliga Lila Skrift.

Jag tar mig en liten paus från de här krönikorna på hemsidan ett tag nu, och låter de andra som är involverade ta hand om den biten exklusivt ett tag. Ska det som ska göras nu funka så måste tiden förvaltas på ett effektivt sätt. Just nu är det några bollar i luften. Ett par av dem är lila.

Micke Eriksson (september 2002)

HOME