KRÖNIKA 10 - ÄN KAN DEEP PURPLE ÖVERRASKA

Deep Purple ångar nu vidare med Don Airey på keyboards och det är troligt att vi har deras första album i näven någon gång under det första halvåret 2003. Då är det också snudd på sex år sedan det senaste studioalbumet, så ett visst sug efter att äntligen få ett nytt album från Deep Purple borde nog finnas. Sen får vi se hur det går.

Det ska bli intressant att se vad de kommer att bjuda oss på nu. För det första så verkar det som om Jon Lord tycker att det är okej att även medverka en del på den här skivan. Det skulle göra plattan lite märklig(två keyboardister på samma platta - är inte det lite konstigt?), men om det rör sig om ett gästspel på en eller två låtar så tycker jag att det är okej. Men det är samtidigt viktigt för Don Airey att han få sin chans att skina redan på det första albumet. Blir karln relegerad till sidokille i studion gör Deep Purple ett stort misstag och jag skulle bli förvånad om de var så okänsliga mot sin nye medlem.

Förväntningarna är rätt så höga nu. Steve Morse har briljerat med sitt nya solonummer "Well Dressed Guitar" i ett par år nu och det är en låt som gått hem hos såväl unga som gamla. En 18 årig tjej jag känner som såg bandet i Helsingborg ifjol utan att kunna deras historia så väl som ni som läser det här, nämnde just den låten med stor beundran i rösten. Det är så man bygger ett bands rykte. Och här snuddar vi också på något intressant. Nämligen att Deep Purple har Steve Morse men att de hittills egentligen inte släppt lös den virvelvind som han är kapabel att vara på de tidigare albumen. Det är antagligen han själv som har hållt sig själv tillbaka för att istället fokusera bilden på bandet i stort, men nog tycker jag att det är dags att Deep Purple ger honom sin chans att skina nu. Nu har de "Well Dressed Guitar" och den låten kommer att vara med på nästa album, så visst ser det ljust ut nu. Månne finns där också fler överraskningar på lut?

Deep Purple har gjort hundratals konserter med Steve Morse och gruppens fans har sakta men säkert tagit honom till sina hjärtan. Bandet har byggt upp sitt rykte igen och därför så är det här albumet ett av deras viktigaste i deras långa historia. Gör de bra ifrån sig nu så korsar de antagligen den sista barriären som kan tänkas stå emot dem. Då har de en behaglig tid framför sig med ett välförtjänt kultrykte som inte bara är intakt från förr utan som vilar på nuvarande cred. Jag tror att de mycket väl kan glida in i en sådan period under 2003 och framåt. Att folk accepterar Deep Purple fullt ut och gör dem till sina hjältar. Att nå dit baserat på musik är en bragd idag, det vet ni lika väl som jag.

Jag hakar inte upp mig så mycket på att Jon Lord har hoppat av. Vi fick några bonusår med honom - det är snarare så vi ska se det. Han skulle lika gärna ha kunnat dragit för tre år sedan och enligt Steve Morse så hade så antagligen också varit fallet om det inte varit så att "Concerto For Group And Orchestra" dök upp igen. Då ville han förstås stanna kvar. Att bandet mått bra och att en vänskap existerat som aldrig funnits förut på ett sådant genuint avslappnat plan har säkert gjort sitt till också. Jag tror inte att vi kommer att höra Jon Lord baktala den här perioden i bandets historia.

En ny sättning brukar också kunna resultera i en nytändning och självklart så är det så att Don Airey känner att han vunnit högsta vinsten just nu. Att få bli en del av legenden som är Deep Purple är ju nästan alla rutinerade musikers hemligaste våta dröm. Nu kan han kliva in och presentera material som han haft i byrålådan och det kan ju vara i princip vad som helst om vi ser tillbaka på hans karriär. Att han kommer att ha en kille som förstår honom i Steve Morse är helt klart - de har samma musikaliska favoriter sedan barnsben. Ett naturligt flyt mellan dessa gentlemen kommer att uppstå nog snart och ger vi Don lite tid att komma in i bandet så kan det här vara rena jackpot situationen för dem.

Jag tror att Deep Purple mycket väl kan existera om sju-åtta år också. De har gjort sig av med de värsta metal attributen och slappnat av till en punkt där deras förflutna inte tynger dem längre. Ian Gillan struntar i att färga håret svart och har valt att klippa sig och vara en mer normal man i sin egen ålder. Ian Paice har skippat peruken. De ser glada ut på alla bilder man ser och det är där vi har deras grej också. Tiden då Deep Purple var en pengamaskin och inte mycket mer är över. Nu har vi ett gäng som visserligen inte har något emot pengar, men de gör det inte för dem längre. De håller på med det här därför att det är spännande och roligt igen. Steve Morse lyfte ett svart moln från gruppen och det blåste all världens väg då det nya bandet tog nya tag. Idag är det fortfarande ett lyckligt band vi ser och man är genuint roade av att åka ut och spela. Att det finns ett speciellt förhållande mellan deras publik och dem själva står utom allt tvivel. Steve Morse har noterat att fansen är av det mer fanatiska slaget. Folk älskar sitt Deep Purple. De ser bandet som ett band med cred som gjort mycket bra musik. Som ett band med en positiv attityd och en väl balanserad show som har det mesta. Och lite till.

De kan mycket väl sluta som hårdrockens levande urfäder en vacker dag, som de gamla blues och jazz killarna som aldrig lagt av varit inom sina fält före dem. Men skillnaden är att Deep Purple egentligen aldrig tappat allt för mycket av sin status. T o m under de svåra åren så var det de stora hallarna som gällde. Deep Purple är på något sätt folkets band. Kommer Purple så vill folk se dem. Och bandet vet att skicka hem sin publik glada.

Jag tror att musiker i alla åldrar, de flesta yngre, ser på bandet med en viss kärlek. Det beror på att alla musiker kan känna för ett band som tagit sig vidare på grund av sin musik snarare än på grund av mediahype. Deep Purple har sin cred via hårt arbete och tidlösa låtar, ett brett musikaliskt hantverk och förmågan att glida förbi och över alla tillfälliga trender. Vissa journalister verkar hata bandet för att de innehar allt detta, men det säger samtidigt mycket om hur lite dessa förstår. Bra musik har inget med ålder att göra och Deep Purple tar nu in hårdrocken igenom den dörren också. Och det innebär att de är pionjärer även idag och nu framöver. Och så länge som de är bättre än 99% av konkurensen så har vi inget att klaga på. Det är tvärtom nästan komiskt att bandet är så bra idag att de åter placerat sig i en absolut tätposition. T o m dagens unga hårdrockare märker ju att dom här snubbarna har något speciellt. Och det är Steve Morse som står i centrum för dem.

Om Deep Purple kan överföra hur bra bandet mår på tape så kommer vi att ha en bra tid framför oss nu. Det är en intressant tid vi tar oss igenom nu och vem hade trott det för 10 år sedan?

MICKE ERIKSSON (juni 2002)

HOME