Jag tänkte att det kan vara på sin plats att tala lite om Deep Purples formula. Den har ju visat sig vara tämligen slitstark och tidlös och visst verkar det nu som om Deep Purple i sig kan hålla på i princip hur länge de själva vill innan de en dag säger tack och adjö.
Allt går förstås tillbaka till "In Rock" som släpptes 1970. Det var startskottet på en period som varade i sex år och igenom tre olika Deep Purple sättningar där bandet karvade ut dels sitt rykte, men också förståelsen att det här bandet hade hittat en lukrativ nisch som på något sätt var både deras egen att utnyttja i det oändliga, men som även tycktes vara tämligen töjbar. Det är stor skillnad på Deep Purple MK 2 och Deep Purple MK 4(med Tommy Bolin på gitarr), men själva formulan fungerade fortfarande.
Och då var Ritchie Blackmore redan igång med sitt eget band Rainbow, som till att börja med lät hyfsat likt Deep Purple. Tidiga Whitesnake lät som ett nytt Deep Purple också, en fortsättning på MK 4, men utan en gitarr hjälte längst fram. Då Deep Purple intog sovande läge mellan 1976 och 1984 körde ex-medlemmarna hårt var och en på sitt håll, var och en med sin lilla bit av Deep Purple soundet i det man gjorde. I det stora hela kan man nog säga att själva formulan levde vidare i diverse olika former, dock ofta hyggligt nära originalet. Det är också en sanning att den nya generationen med fans som kom in i bilden tack vare t ex Rainbow och Whitesnake, snart nog även hittade tillbaka till ursprungsbandet. Och det gick legend i det. I början av 80-talet var det därför två generationer som längtade efter en återförening av Deep Purple. Dels fansen som redan varit med då det begav sig, men sedan hade alltså ännu en generation kommit in tack vare de efterföljande banden. Och de åtrådde också en comeback.
Det roliga var att trots att både Rainbow, Whitesnake och Gillan regerade på både topplistorna för LPs och singlar enligt varannan vecka principen så tjatade alla journalister mest om Deep Purple i intervjuerna. Jag tror inte att någon av dessa gentlemen kunde göra en intervju utan att svara på frågan om en möjlig comeback. Deep Purple hade på något sätt lyckats att behålla men också samtidigt bygga på sitt stora rykte trots att man inte jobbat med någon upplaga på åratal. Deep Purple betydde alltså guld och branschen visste om det.
Då Deep Purple väl utnyttjade situationen och besteg hårdrockstronen igen 1984 så var framgången given. Det är inte omöjligt att herrarna som utgjorde det återförenade bandet gjorde det därför att det var lättförtjänta pengar. Att det inte byggde på ömsesidig respekt och lekfullhet i studion uppdagades nämligen inom ett par tre år och redan 1988 hade man lyckats ödelägga bandets rykte. Det är egentligen en skam att man inte lyckades bättre men det är också ett faktum att t ex "The House Of Blue Light" var sämre än det mesta som getts ut i både Rainbow och Whitesnake. Och det här var ju huvudbandet. Jag tror att de var trötta som fan på hela grejen. Ritchie var det definitivt. Ian Paice likaså. Jon Lord, tja, han har väl sällan varit den mest bidragande låtskrivaren i bandet. Briljant på sina plattor, en viktig länk till Deep Purple soundet på hårdrockskivorna. Men inte så mycket mer. Roger Glover var antagligen den som ville mest men efter att ha varit hunsad sidomedlem i Rainbow i flera år så hade han inte en nog stark styrkeposition att utmana Ritchie Blackmore om makten.
Då Ian Gillan söp och var ödräglig så bestämde man sig för att allt som gått fel var hans fel och Blackmore krävde dennes avsked om han skulle fortsätta. Här tror jag att bandet kapitulerade och hoppades att Deep Purple formulan skulle rädda dem. "Slaves And Masters" låter mycket riktigt mer "Deep Purple" än på länge. Jon Lord fick mycket med utrymme och man anade att bandet medvetet sökte sig tillbaka till något som påminde om fornstora dagar. Att Ian Paice var så orepad att man delvis fick använda sig av trummaskin på vissa låtar(som t ex "The Cut Runs Deep"), var egentligen det enda minuset. Det här var en ytterst kritisk tid för ett band som befunnit sig i stark utförsbacke i ett par tre år och de lyckades aldrig att vända på den nedåtgående trenden. Men folk glömmer också att bandet faktiskt inte jobbade så hårt ute på vägarna längre. Sättningen med Joe Lynn Turner hann bara med 50 konserter och existerade i närmare tre år. Det är tämligen uselt. Och inte blev det bättre för "The Battle Rages On" heller. Deep Purple hade blivit ganska så lata och man levde nu mer eller mindre på ryktet man byggt upp tidigare.
Men om vi tar ett skutt framåt och till Steve Morse entre i bandet så börjar det att hända grejer igen. Med ännu en ny medlem så sattes förstås formulan på prov igen men liksom på mitten av 70-talet så visade den sig åter vara töjbar. Fansen accepterade Steve Morse och vad viktigare var, Deep Purple tog uppenbarligen beslutet att ta sig själva på allvar igen. Sedan 1995 har bandet därför präglats av ett högt arbetstempo och detta har cementerat den nya grejen och gett bandet ett oväntat lyft. De är Deep Purple – ett band som värnar om det gamla ryktet – men som också har gett sig själva fan på att överleva och ta det in i 2000 talet och så långt ifrån Ritche Blackmore som bara möjligt. Och det fungerar. Deep Purple formulan har tagit sig vidare.
Idag då bandet återigen tappat en originalmedlem, den här gången Jon Lord, så kan man diskutera vikten av att ha en väl fungerande formula i ryggen igen. De här killarna är inga duvungar. De vet att de måste lyckas både med att återknyta till det klassiska soundet samtidigt som det gäller att även karva ut något som är personligt för just den nya sättningen. Endast om man lyckas med båda kommer fansen att känna sig nöjda och belåtna. Så den första skivan kommer att lukta Deep Purple lång väg. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att formulan håller även för den här påfrestningen. Den är som jag sagt tidigare töjbar. Och så länge som talangen som kommer in är av yppersta klass så spelar inget någon större roll i det stora hela. För Deep Purple är Deep Purple, ett varumärke lika inkört som Volvo och Microsoft. Ge folk vad de vill ha och det kommer att gå bra.
Att formulan fungerar löjligt bra hör vi nu senast på Hughes Turner Project plattan som nyligen släppts. Den skulle antagligen ha kunnat gå ut som en Deep Purple produkt. Allting är inom ramarna för det som folk förväntar sig och vill ha. Duon utnyttjar legenden tämligen skamlöst men de gör det så bra och så framgångsrikt att kritik blir löjlig. Öppningslåten på deras platta, "Devil´s Road", är den bästa Deep Purple låten på åratal. Men den är inte utgiven av Deep Purple! Formulan är så inkörd att vem som helst kan köra på det om man så vill. Men det är förstås en fördel om man har något med legenden att göra också.
Receptet som grundades under 70-talets första hälft och utvecklades och togs vidare i andra skepnader för att sedan både utnyttjas skamlöst i vinstsyfte och stöpas om och om igen i lila nyanser har visat sig vara guld värd. Tidlös. Frågan är om musikbranschen gett dom här killarna nog med credit för vad de har åstadkommit egentligen?
Deep Purple har en formula, men den är i alla fall rolig. Det finns gott om utrymme i det för att man ska kunna ta ut svängarna rejält idag. AC/DC hafsandet med oändliga upprepningar har man till 90% lyckats med att undvika. Tacka deras vidlyftiga historia med alla dessa medlemsbyten för det! Men bandet var nära att halka dit mellan ca 1987 och 1993. Hade man fortsatt med Ritchie Blackmore hade skivorna kommit tryggt var tredje år och de hade gjort en kort sväng för varje skiva. Och skivorna skulle succesivt ha blivit tråkigare och tråkigare. En formula är således bra att ha, men man bör inte vila på den och köra på respirator. Lite jävlar anamma och attityd måste injeceras i det. Nytt blod, ny kraft. Hughes Turner Project har just bevisat kraften i det. Och Deep Purple bör fixa det på sitt håll med Don Airey. Man kan göra det lätt för sig, optionen finns, men där finns nog med rum för lite äventyr också.
Man kan köra fort som fan på huvudvägen men det är värt att komma ihåg att utsikten är kanske bättre på småvägarna. Huvudsaken är kanske att man tar sig fram och känner sig berikad på resan.
Michael Eriksson (april 2002).