Ni har kommit till den svenska DEEP PURPLE FOREVER klubbens officiella hemsida. Gillar ni Deep Purple har ni kommit till rätt hemsida! Här har ni DEEP PURPLE storyn 1968-2001 men den tunga informationen hittar ni i klubbens tidning.
Här följer ett snabbfacit över vad som har hänt i Deep Purple under åren som varit. Den detaljerade historieskrivningen hittar ni i DEEP PURPLE FOREVER tidningarna. Se det här som en nybörjarguide till den lila värld som vi alla älskar så mycket!
Deep Purple bildas kring februari och består av Ritchie Blackmore(gitarr), Jon Lord(orgel), Ian Paice(trummor), Rod Evans(sång) och Nick Simper(bas). Första albumet "Shades Of Deep Purple" kommer i september och i USA blir singeln "Hush" Top 5. Bandet åker över dit och är bl a med på Playboy TV. I England är man helt okända.
I juli släpps "The Book Of Taliesyn" och i november kommer det tredje och sista albumet i originalsättningen, "Deep Purple". Trion Blackmore/Lord/Paice inser att Evans/Simper inte platsar och byter ut dem mot Ian Gillan(sång) och Roger Glover(bas), båda från gruppen Episode Six. Den 24 september framförs Jon Lords "Concerto For Group And Orchestra" i Royal Albert Hall i London. Detta innebär att Deep Purple blir ett "inneband" i England men de vill naturligtvis bli kända för sin nya musik och det är nu bandet sätter igång att karva ut sitt stora rykte som ett fantastiskt liveband.
Mellan åtskilliga konserter så spelar bandet in sin nya platta som ska få titeln "In Rock". Då den till sist landar i butikerna i juni har Deep Purple också hunnit med att ge ut en liveinspelning av "Concerto" i januari samt uppfört verket live i Los Angeles på The Hollywood Bowl. I september framförs dessutom en uppföljare till verket, "The Gemini Suite", i Royal Albert Hall. Men från och med nu är Deep Purple djupt involverade i att cementera sitt rykte som ett av de ledande banden i den hårdare skolan. Ordet "hårdrock" existerar ännu inte men Deep Purple är just nu pionjärer för en framtida musikform. "Black Night" är en stor hit i Europa. Deep Purple besöker Sverige för första gången i november för konserter i Stockholm och Göteborg och pressen höjer dem till skyarna.
I september släpps "Fireball" och framgångarna fortsätter. Plattan säljer inte lika bra som "In Rock" i Europa men i USA går det bättre och bättre för Deep Purple. Gruppen spelar i Stockholm i april. I december samlas man i Schweiz för att spela in det tredje albumet med den här sättningen. Man har bestämt sig för att spela in det i en konserthall för akustikens skull men kvällen före så brinner stället ned till grunden under en konsert med Frank Zappa. Det innebär att gruppen istället samlar sig i ett hotel som är stängt över vintern och där spelas "Machine Head" in med hjälp av Rolling Stones mobila inspelningsstudio. Händelseförloppet beskrivs i texten till "Smoke On The Water".
Bandet har nu turnérat nästan oavbrutet sedan starten och det börjar att knaka i fogarna. I maj släpps "Machine Head" och i december kommer det första live albumet, "Made In Japan". Då det väl är ute så exploderar allting. Deep Purple får sitt definitiva genombrott och etablerar sig som världens största band. En position de kommer att äga i två-tre år tämligen ohotat. Men samtidigt som dessa enorma framgångar kommer så bestämmer sig Ian Gillan för att lämna bandet. Han går med på att stanna kvar tills alla åtaganden som finns är gjorda.
I mars släpps "Who Do We Think We Are" och med det följer en hit med "Woman From Tokyo". I februari besöker Deep Purple Sverige för spelningar i Göteborg och Stockholm. I juni gör bandet sina sista konserter i Japan. Då har Roger Glover just fått reda på att Blackmore/Lord/Paice tänker sparka honom och hoppat av självmant för att tvingas gå. Han känner inte till det ännu men man har redan snappat upp f d Trapeze basisten/sångaren Glenn Hughes för hans position. I juli går man ut med att Glenn är med i Deep Purple och i augusti gör den helt okände sångaren David Coverdale en audition med bandet och får jobbet. Bandet samlar sig i Clearwell Castle och spelar in albumet "Burn". Pressen bjuds in dit för bilder och intervjuer i september. I december inleder det nya bandet en ny världsturné. Göteborg ingår. I Billboard presenteras Deep Purple som årets bäst säljande grupp. Med bild på den nya sättningen!
I februari släpps "Burn" och Deep Purple befäster snabbt den tredje sättningen utan några större problem. I USA drar bandet mycket folk och i april headlinar man en festival som heter California Jam inför 300 000 rockfans. Ritchie får ett frispel då han ska till att krascha en gitarr(vilket blev åtskilliga)och i direktsändning kan tv publiken se hur han ger sig på en tv kamera och hur han lyckas tända eld på halva scenen för ett kort ögonblick. Efteråt är bandet tvungna att fly i en helikopter för att undgå att arresteras. Varken polis eller brandmyndigheter uppskattade Deep Purples final. Deep Purple säljer 14 000 000 album under året varav 12 000 000 i USA. I december släpps "Stormbringer" som är ovanligt lättsam och funkig. Ritchie är mentalt redan på väg ut ur bandet och då "Stormbringer" spelades in så gick han dessutom igenom en skilsmässa. De nya medlemmarna tar över till stor del. Det gamla systemet, där alla fått credits för låtarna vare sig man skrivit för dem eller inte, överges också i och med "Stormbringer". Bandet blir väldigt egoistiskt. Slitningar uppstår.
I april görs de sista konserterna i Europa för "Stormbringer"(inkl Göteborg) och sedan är det över. Ritchie Blackmore lämnar bandet och de har känt till beslutet en kort tid. Faktum är att hans soloalbum förvandlats till ett band, Ritchie Blackmore´s Rainbow, och nu vill han göra sin grej. I juni hittar Deep Purple en amerikansk gitarrist vid namn Tommy Bolin och världen får reda på hur det ligger till. I november släpps "Come Taste The Band" och gruppen börjar sin nya satsning med en serie konserter i Fjärran Östern. Det går väldigt bra för dem i kalla siffror sett men bandet har enorma problem. Tommy Bolin visar sig vara beroende av knark och Glenn Hughes har fastnat i ett kokainberoende. Jon Lord tyr sig till flaskan och det tycks bara vara Ian Paice och David Coverdale som bryr sig. Främst då Coverdale som dessvärre tvingas stå bredvid scenen en god del av konserterna då alla genomför sina solos och dessutom då Hughes sjunger lead, vilket han gjorde bl a i "Getting Tighter" som var en av de längre låtarna. Slutet närmar sig.
I mars gör Deep Purple sina sista konserter, i England. David Coverdale går upp till Jon Lord efter konserten i Liverpool och talar om att han lämnar bandet. Jon Lord svarar "Det finns inget band att lämna". Både han och Ian Paice hade nått samma slutsats. Beslutet att det är över kablas ut till pressen i juli och det är då som Tommy Bolin och Glenn Hughes får reda på att Deep Purple inte existerar längre. David Coverdale går solo, Jon Lord och Ian Paice bildar gruppen Paice Ashton Lord, Glenn Hughes går tillbaka tillfälligt till Trapeze och Tommy Bolin återupptar sin solo karriär. Han dör dock av en överdos i Miami den fjärde december. En MK 3 liveplatta, "Made In Europe", släpps postumt i oktober. I mars 1977 släpps en postum liveplatta även med MK 4, "Last Concert In Japan".
Den 27 april får världen reda på att Deep Purple har återförenats i den klassiska MK 2 sättningen med Ritchie Blackmore, Jon Lord, Ian Paice, Ian Gillan och Roger Glover. Gruppen spelar in ett nytt studioalbum i Vermont och en lång världsturné ritas upp som startar i november i Australien. George Harrison jammar med bandet i Sydney. "Perfect Strangers" släpps i oktober. Världen gick in i en slags "Deep Purple psykos". De var större än någonsin det första året.
Turnén rullar på. Bandet säljer 524 596 biljetter i USA innan de mot sommaren till når Europa. Bandet säljer ut tre kvällar på hovet på nolltid i Stockholm och en spelning i Malmö gjordes också(det skulle ha varit två men en ställdes in p g a tidsbrist). 70 000 svenskar har köpt "Perfect Strangers" då gruppen anländer och Deep Purple psykosen drabbar definitivt svensk media också. Det är ett segertåg. I USA sägs det att Deep Purple slagit rekord som Led Zeppelin suttit på i ett årtionde. En tidning summerade det bra då man skrev att "Deep Purple reser omkring och samlar in folks sparpengar". Massor av konstiga samlingsskivor dök upp också och många av dem gick högt upp på olika länders topplistor.
Deep Purple tar igen sig lite och samlas efter några månader för att spela in nästa album. Men inspirationen tryter och Roger Glover får göra det bästa av situationen. Blackmore har nu tagit över och han är inte lätt att ha att göra med. Roger och Ian Gillan känner en viss frustration över att inte få sina idéer accepterade i Deep Purple och spelar in ett eget album vid sidan om. Bandet tar god tid på sig men hypen är fortfarande stor kring dem och de har råd att vänta.
"The House Of Blue Light" släpps i januari och toppar försäljningslistan i Sverige(en helsidesannons i Expressen hjälpte till). Det går bra för Deep Purple i Europa och på de flesta håll(de besökte Malmö, Stockholm och Göteborg i februari), men i USA säljer plattan knappt guld vilket betyder att hypen från comebackens första tid har mattats av på den marknaden. De säljer däremot bra med biljetter även i USA men turnén där avbryts i maj då Ritchie kastar upp en gitarr i luften och får en spricka i ett finger då han tar emot den igen. I augusti gör bandet ett antal festivaler i Europa och bl a Norge får ett besök för en utomhus konsert. Satsningen avslutas med konserter i Italien i september och en andra USA turné som skulle ha gått av stapeln med start i oktober ställs in då suget efter bandet mattats av där borta.
I februari släpps Gillan/Glover plattan "Accidentally On Purpose" och det blir uppenbart att Deep Purple skulle ha mått bra mycket bättre om stämningen i bandet, eller makten i det, varit bättre fördelad. Liveskivan "Nobody´s Perfect" släpps i juli och den når snabbt ett rykte som deras sämsta live album någonsin. Och med tanke på att Roger Glover hade 60 inspelade konserter att välja mellan så vilar ansvaret för detta misslyckande tungt på hans axlar. Ytterligare en USA turné ställs in och nu är det klart att de har tappat den marknaden. Man lirar i New York på en festival men petas ner till att spela näst sist före Aerosmith. Ritchie träffar Candice Night. I november träffas bandet - minus Gillan, som inte är inbjuden - i Vermont för att jamma ihop nya låtar. Man har lämnat Polydor och man skriver ett nytt kontrakt med BMG för två skivor för 2 000 000 dollar.
Man får erbjudandet att headlina en tv sänd anti drog gala i Los Angeles i februari och tackar nej. Det är uppenbart att något är på gång. I april samlas bandet i Greenwich, Connecticut och då Gillan anländer så upptäcker han att någon annan redan lagt ner ledsång på de nya demolåtarna. Gillan kritiserar materialet och lämnas ensam av bandet i ett möte som avslutas mycket abrupt. Något senare träffas Blackmore/Lord/Paice/Glover på en bar i Vermont som heter The Whip och Ritchie säger att han tänker sluta om Ian Gillan tillåts vara kvar. De andra går med på att sparka honom och att man ska ge Deep Purple en ny chans med en ny sångare. I maj får världen - och Gillan - reda på att Deep Purple ska byta skepnad. Bland de som testades för jobbet var Ronnie James Dio, Paul Rodgers, Brian Howe, Jimmy Barnes och Carl Swann. F d Survivor sångaren Jamie Jameson fick jobbet en kort tid men avvisades då kontakter med maffian uppdagades. Urled på att det drar ut på tiden så frågar Blackmore de andra om de kan tänka sig att även ge Joe Lynn Turner chansen att visa upp sig och Roger Glover säger blankt nej. Men Jon Lord och Ian Paice säger ja och Turner får provsjunga. Och det lät så bra att även Glover glömde sina negativa känslor inför Joe och redan samma kväll skriver Deep Purple "The Cut Runs Deep". Detta sker i december och Deep Purple är komplett igen.
Mellan januari och sommaren spelar Deep Purple in sin nya platta. I slutet av mars gästar Joe Lynn Turner och Roger Glover en BMG mässa i Monte Carlo. Där får folk bl a höra en inspelning av deras första jam tillsammans(som råkade vara den gamla Jimi Hendrix klassikern "Hey Joe"). 14 låtar spelas in och i oktober landar "Slaves And Masters" i affärerna. Många fans var avigt inställda men plattan fick folk att ändra åsikt(inte alla, men många). Låtarna var bättre än på förra plattan och Blackmore spelade gitarr som folk igen. Och Jon Lords solon på Hammondorgeln var tillbaka igen också, och det var ett viktigt inslag i deras sound som saknats på "The House Of Blue Light". Men nu måste de bevisa sig igen. Ryktet var rejält skadat. Den officiella pressreleasen för "Slaves And Masters" säger att bandet sålt 15 000 000 exemplar vardera av "Machine Head" och "Made In Japan".
Turnéstarten ska ske i Italien i januari men det ställs in då de allierade styrkorna anfaller Saddam Husseins trupper i Kuwait och världen får sin tv underhållning den vägen. Så bandets comeback sker istället i februari och bandet når Sverige för konserter i Stockholm och Göteborg i mars. I Globen gör de inget extranummer och media slaktar dem vid fotknölarna. Men i det stora hela så går det väldigt bra för Deep Purple. De öppnar dessutom upp helt nya marknader som den senaste tiden blivit bättre för deras typ av musik. I april inleder bandet en ny USA turné och det går väldigt bra i vissa städer och sämre i andra. På kort notis ställs halva turnén in. Det är ett korkat beslut av deras manager eftersom ryktet får sig ännu en smäll i Amerika. Men lågkonjukturen har nu drabbat USA och det är ett faktum att branschen blöder. I Tokyo säljer man däremot 45 000 biljetter, i Singapore 25 000 och i Bankok 30 000. Något senare säljer man 80 000 biljetter i Sydamerika. Man besöker Israel för första gången och i Grekland dyker 20 000 fans upp på en spelning. I november samlas man i Florida igen och på Turners inrådan så ser man sig nu om efter en ny producent inför nästa album. Vad Roger Glover tyckte om det kan vi bara ana oss till.
I januari inleds inspelningarna av album nummer två med Joe Lynn Turner vid mickstället. Men bakom kulisserna så har Jon Lord/Ian Paice/Roger Glover fått nog av både Blackmores självpåtagna ledarroll och Turner som frontman. Man vill ha tillbaka Ian Gillan igen. Skivbolaget vill ha honom tillbaka av rent kommersiella orsaker och de vet att det här albumet kan vara det sista de får med Deep Purple, och de vill förstås ha ett album med den klassiska sättningen. Då man talar med Blackmore om det så vägrar han blankt. Han är också inne på att sparka ut Turner i kylan, men till skillnad från de andra så har han en helt ny sångare i åtanke för jobbet(vi vet inte vem det var). En dragkamp uppstår och Lord/Paice/Glover hotar att lämna bandet om de inte får som de vill. Då Blackmore vägrar att ge sig går BMG in och "löser" frågan genom att ge honom en fet deal för ett Rainbow album på villkor att Deep Purple i den klassiska sättningen samlas för det sista albumet. Då går han till sist med på det, men allt detta sker bakom ryggen på de andra i bandet. Och Turner, som satte sång på allt fler låtar medan detta pågick, visste minst av alla. I augusti får Turner sparken och Gillan återinsätts. Turners sång raderas och Roger Glover och Gillan skriver nya texter.
Bandet laddar upp inför releasen av "The Battle Rages On" genom att inte göra en video och att strunta i att ta gruppbilder. Vad BMG tyckte om detta unika förfarande vet vi inte. Ian Gillan publicerar lagom till världsturnén sin biografi, "Child In Time". Plattan släpps så i juli och det första som sker är att bandet ställer in en USA turné(en gammal tradition vid det här laget). Steven Spielberg har en hit med "Jurassic Park" på bioduken och ordet Dinosarie förföljer Deep Purple i varenda artikel som trots allt dyker upp. Då OKEJ´s Anders Tengner intervjuar Ritchie Blackmore strax innan Europa turnéns start får han reda på att gitarrhjälten inte kan låtarna på plattan. Han känner inte till de nya titlarna lika bra som Turners gamla. Ian Gillan å sin sida kallar Ritchie för "En intellektuell dvärg" då Anders träffar honom något senare. Z TV hade nu nog med stoff för en Deep Purple dokumentär på en halvtimme! I september rullar dock en rejäl sväng genom Europa igång till sist och inte nog med att den här sättningen aldrig varit bättre(jämfört med 1985 och 1987 så var det ren skär utklassning), framgången i stort var total. Deep Purple regerade. Men det var en supernova vi såg och ljuset falnade snart nog. Efter en konsert i Helsingfors den 17 november(de var i Stockholm den 13) så skickar bandet ut en pressrelease där världen får reda på att Ritchie Blackmore har hoppat av och att Joe Satriani ska fullfölja gruppens planerade åtaganden i Japan i december. Året slutar med en rad konserter där med honom. Vid splittringen får gruppen reda på att Blackmore haft en deal beredd för Rainbow sedan lång tid tillbaka och då detta går upp för dem så blir de rasande. Denna ilska bidrar säkert till att bandet bestämmer sig för att gå vidare till varje pris.
I maj, juni och juli gör Deep Purple ett antal mycket framgångsrika konserter med Joe Satriani som "speciell gäst" igenom Europa men man frågar honom aldrig om han vill gå med. Bandet lirar i Karlshamn i juni. Joe Satriani har sin egen karriär att tänka på och Deep Purple känner på sig att han kommer att säga nej om man frågar honom. Men Joes insats i bandet är kanon och folk gillar den här sättningen. Och Joe talar sig varm om hur fantastiskt det är att lira med Deep Purple i gitarr pressen. I november släpps ett livealbum från sista svängen med Ritchie året innan, "Come Hell Or High Water", följd av en video där de tar hedern av sin gamla gitarrist i intervju snuttar mellan låtarna. Fast de talade förstås bara om vad som faktiskt hade hänt. Deep Purple testar Steve Morse i samma veva i Mexico City(funkar det inför 17 000 fans så funkar det!)och de hittar varandra. Han får officiellt jobbet i Deep Purple ungefär då "Come Hell Or High Water" släpps.
Deep Purple jobbar på sitt första album med Steve Morse och mellan varven så åker man ut och gör korta turnésvängar med sin nya gitarrist. Man gör mindre gig i USA i mars, större gig i Korea och Sydafrika samt en fylld stadion i Indien i april. Det tar sin lilla tid men det ska snart visa sig vara värt det.
Deep Purples första album med Steve Morse, "Purpendicular" släpps av BMG i februari och i Sverige går plattan upp på plats 3 på topplistan. Ett ihärdigt turnérande sparkar igång i februari med en lång Englands turné och bandet går hem rejält i stugorna. Snart har "Purpendicular" sålt mer än vad "The Battle Rages On" och "Come Hell Or High Water" gjort tillsammans och Deep Purple kravlar sig upp på toppen igen lite mot alla odds. Man gör de vanliga arenorna men man åker också ut på "landsbygden" och spelar för folk som aldrig sett bandet förut. Denna strategi är mycket positiv men hos mindre insatta journalister så lämnar det ett splittrat intryck. De förstår inte att det är en nedbantad show de ser i de mindre städerna och att den stora showen fortfarande är som det alltid varit i de större arenorna. Men Deep Purple vinner mark och etablerar sig ånyo. I Sverige gör bandet 10 konserter från norr till söder och når ut till över 30 000 fans. Bandet gör över 100 konserter det här året och även Japan får sin längsta turné någonsin. I november och december gör Deep Purple en teater sväng(i ställen som Radio City Music Hall i New York) igenom USA och Kanada och den här gången går det bra. Så länge som man håller sig i hallar som tar 4000-6000 fans så säljer man ut. Detta trots att man i Amerika är ett rent underground band nu. I Europa är det tydligt att Deep Purple blivit ett kultband under 1990 talet, trots alla de interna problemen. Man säljer tiotusentals biljetter i många länder och i t ex Spanien säljer t o m re-releaser av "In Rock", "Fireball", "Made In Japan" och "Machine Head" i hundratusentals exemplar. Deep Purple har blivit kult. I Sverige känner media inte till någonting om allt detta.
Satsningen för "Purpendicular" fortsätter. En lång turné genom sydamerika blir mest känd då ett högtalartorn kollapsar i publikhavet i Santiago i mars. Festivalspelningar i Europa under sommaren samt en prestigefylld House Of Blues turné igenom USA i december och in i januari 1998 görs samtidigt som att Deep Purple jobbar på det andra studioalbumet med Steve Morse. Bandet jobbar mycket hårt. I juni släpps ett livealbum, det första med Morse, inspelat i Paris året innan med blåskvintett på scenen, "Live At The Olympia ´96". Bandet har insett att det vimlar av bootlegs och från och med nu försöker man att ta ned den marknaden med egna releaser via olika kanaler. Bandet har nu lämnat BMG och befinner sig åter på EMI igen och "Live At Olympia´96" är en bonusgåva till det gamla skivbolaget. EMI har sålt enorma upplagor av re-releaserna med extralåtar de senaste åren och vet mycket väl om att Deep Purple är lika med Guld. Deep Purple säljer åtskilliga miljoner plattor varje år men av någon anledning så skryter man aldrig om det i sina press releaser, vilket skulle kunna förklara varför media är så okunniga om deras faktiska status.
Deep Purple släpper "Abandon" i maj och en ny utdragen period för konserter drar igång i juni. Ca 90 konserter görs under det resterande halvåret. I augusti gör Deep Purple en arenasväng igenom Amerika med Dream Theater och Emerson Lake And Palmer som öppnare och de placerar sig som en av de 20 mest framgångsrika turnéerna i dollar räknat det året i USA. Deep Purple besöker Stockholm i oktober. Steve Morse klagar på det höga tempot vilket vi har förståelse för.
Satsningen för "Abandon" fortsätter med konserter ända till augusti och i juli släpps ännu ett livealbum med Steve Morse inspelat i Australien., "Total Abandon - Live In Australia´99", i Australien. Men massor av kopior går på export till Europa. En video släpps också och DVD versionen blir den första i sitt slag som säljer platina i Australien. Den 25 och 26 september spelar Deep Purple i Royal Albert Hall tillsammans med London Symphony Orchestra och gäster som Ronnie James Dio och Sam Brown. Bandspelare och filmkameror dokumenterar festen för senare release. Succén är enorm och arrangörer börjar att höra av sig till Deep Purple organisationen. Detta innebär snart nog att Deep Purple börjar att titta på möjligheten hurvida man skulle kunna göra fler konserter med full orkester i andra länder, kanske för att kunna promota den kommande liveplattan från Royal Albert Hall. Detta tar fart och den tidigare planeringen, som säkert i första hand kretsat kring ett tredje studioalbum med Morse, läggs på is. Det är också en form av respekt för Jon Lord, den äldste medlemmen i Deep Purple, och mannen bakom "Concerto".
I februari släpps "In Concert With The London Symphony Orchestra" via Eagle Records(som filmat det hela och då tyckte man att de kunde få ta hand om hela paketet, vilket deras egentliga skivbolag EMI gick med på). I mars åker bandet till Japan och i april gör man Korea, Finland(den andra spelningen i Helsingfors Ishall på samma platta!), Ryssland, Grekland samt Schweiz. Det var hårdrock konserter och bandet är i absolut toppform. Steve Morse är nu rankad som gitarrhjälte och den titeln får man inte så lätt av Deep Purple fansen. I september inleds så en enorm "Concerto" turné i Sydamerika och den landade i Norge och Sverige med The Romanian Philharmonic Orchestra i oktober. Deep Purple befäster sitt rykte som ett musikaliskt överlägset band och kritikerna vågar inte såga dem. För nu är kultureliten på plats. I oktober släpps en limited edition utgåva av "In Concert With The LSO" med mer material. Allt fler gamla fans inser att Deep Purple är i sitt esse.
Deep Purple åker till Australien och Japan igen i mars och det är en stor framgång. I Australien har man aldrig varit större och i Japan gör man både vanliga hårdrock konserter samt ett par "Concertos" med en japansk orkester. Deep Purple gästar en tv sänd stödgala med opera stjärnan Luciano Pavarotti i Modena(Italien) den 29 maj och Ian Gillan sjunger duett med Pavarotti och Deep Purple river av några låtar, inklusive "Smoke On The Water". Italien, som alltid varit Deep Purple tokigt, går i taket. I juni och juli gör Deep Purple en rejäl turné igenom USA med Ted Nugent och Lynyrd Skynyrd. Deep Purple spelar näst sist men går hem bra. Man når dessutom ut till en kvarts miljon fans. Ted Nugent säger i en intervju att han "Dyrkar marken som Steve Morse går på". På höstkanten gör Deep Purple en mycket framgångsrik turné igenom Europa(ett besök i Helsingborg ingår), men Jon Lord har just opererat ett knä och därför så är han ersatt av Don Airey under den här svängen. I Italien är det folkfest då Deep Purple anländer och t o m bandet blir förvånade(och de är luttrade!). Tre år har nu gått sedan "Abandon" släpptes men det tycks inte påverka situationen nämnvärt. Deep Purple tycks tvärtom bara bli större och större med Steve Morse vid rodret. Framtiden ser ljus ut.
Deep Purple inleder 2002 med en utsåld turné i England, som dock kortas något p g a sjukdom i bandet. I mitten av mars blir det känt att Jon Lord har valt att hoppa av. Bandet har åtskilliga konserter bokade och Don Airey blir Deep Purples nye keyboard spelare. Det är väl rätt så troligt att han stått på "stand by" sedan ett tag tillbaka. Det blir i alla fall en civilicerad splittring den här gången och bandet har också en god plattform att ta nytt avstamp ifrån efter att ha arbetat med Steve Morse sedan 1994.
FÖR MER INFORMATION - KÖP DEEP PURPLE FOREVER TIDNINGARNA!
DEEP PURPLE FOREVER
MICKE ERIKSSON / SKOLGATAN 39 B / 831 45 ÖSTERSUND