DP MARK I: Blackmore, Evans, Simper, Lord & Paice.
Shades of Deep Purple ( Parlophone / EMI, September 1968. Producent: Derek Lawrence )
Deep Purples allra första skiva tar endast en enda dag att spela in, och ytterligare en dag att mixa. Nuförtiden kan en enda låt ta veckor - eller t.o.m månader - att förfärdiga, även för Deep Purple. Det ger ett visst perspektiv på saker och ting när man sätter sig till rätta för att avlyssna bandets förstlingsverk. Jon Lord kommer senare att beskriva Shades…som en skiva där bandet irrade runt åt olika håll i sin jakt på en identitet och en riktning. Det ligger mycket i det. Skivan rymmer pop, latinamerikanska harmonier, psykedelika och sådant som längre fram i musikhistorien skall komma att klassas som hård rock. I begynnelsen är det två ord. Termen hårdrock kommer senare, under det tidiga1970 talet. Termen heavy metal uppstår senare ändå. Jag kan inte påstå att jag lyssnar ofta på Shades…Den främsta anledningen är att jag störs av att Ritchie tycks anstränga sig hårt för att spela fult - till på köpet med ett gitarrljud som han senare inte lyckas underträffa i uselhet före 1983. Mina personliga favoriter på den här skivan är den riviga Love help me, hårdrockembryot Mandrake root och den utsökta covern av Beatlesklassikern Help. Vad produktionen beträffar finns det knappast något att säga. Skivan är inspelad mer eller mindre rätt upp och ned, vilket också hörs. Men så tar den alltså en dag att spela in. Och en annan dag att mixa, som sagt. Fantastiska musiker redan då! Studiokostnaden landar på den anspråklösa summan av 1.500 brittiska pund…
The book of Taliesyn ( Harvest / EMI, Juli 1969. Producent: Derek Lawrence )
Irrandet efter en identitet fortsätter, men nu börjar två huvuddrag att utkristallisera sig i bandets musik. Antalet låtar som kan klassas som tidiga exempel på hård rock är fler på…Taliesyn, än på Shades…Dessutom tillåts de klassiska influenserna blomma ut i den sagolikt vackra Anthem. Ritchie har börjat hitta fram till sin identitet som gitarrist. Han är ännu lite valpig, men han utvecklas fort. Wring that neck är vid sidan av Anthem skivans mest minnesvärda spår. I USA döps för övrigt Wring that neck om av oroliga skivbolagsmänniskor. Den hals som titeln syftar på skall greppas är förstås gitarrhalsen, men en minimal risk kan kanske finnas att någon stolle drabbas av strangulatoriska reflexer i fingrarna, och den risken vågar man inte ta. En bieffekt kommer sedan att bli att en och annan europé köper en dyr USA-importskiva i tron att det handlar om en okänd låt..! Det mesta av materialet känns i övrigt som utfyllnad, vilket det nog sannolikt också är. Skivan är framstressad. Brist på tid i studion är något som senare skall komma att hemsöka bandet mer än en gång. Produktionen är bättre än på Shades… Alltid något!
Deep Purple ( Harvest / EMI, November 1969. Producent: Derek Lawrence )
Den i mitt tycke bästa skivan med Mark I. Irrandet efter en identitet är i princip över. När skivan kommer ut är t.o.m sättningen över. Deep Purple har här nästan hittat hem. Nästa studioskiva kommer att bli In rock. Här har produktionen blivit väsentligt bättre och mer genomarbetad. En stor del av det psykedeliska flummet har rensats bort. Why didn`t Rosemary är min absoluta favorit på skivan, tätt följd av Chasing shadows, Lalena och April. Why didn`t Rosemary visar upp hur man kan variera bluesformatet om man bara vill. Dessutom är det en poäng att Ritchie har lånat en god bit av Scotty Moores gitarrsolo i Elvis Presleylåten Too Much, och gjort ett fräckt introriff av den! Jon Lord tar de klassiska influenserna ytterligare ett stycke i den majestätiska och spaghettiwesternklingande April. Det är uppvärmningen inför det som komma skall. Deep Purple är på väg att kliva fram i rampljuset. Det är dags för Deep Purple Mark II att äntra scenen.
DP MARK II: Blackmore, Gillan, Glover, Lord & Paice.
Concerto for group and orchestra ( Harvest / EMI, Januari 1970. Producenter: Deep Purple )
Det är lätt att missta sig och tro att In rock är den första skivan med Mark II, men det är det alltså inte. Jon Lords djärva idè att skriva en symfoni för full orkester och ett rockband, är något han ofta pratar om att han vill göra. Deep Purples managerteam synar hans kort genom att boka Albert Hall, och talar sedan om för honom att han har ett halvår på sig att komponera. Bussigt! Ian Gillan och Roger Glover har inte ens kommit in i bandet när Jon Lord börjar komponera. När nykomlingarna väl är på plats, börjar Deep Purple Mark II att turnèra mycket hektiskt. Detta gör de i en Ford Transit, inträngda tillsammans med sin utrustning. Vad Ian Gillan kände för ett objekt pressat mot sin bak kan ni läsa om i texten till låten `69 på Abandon..!
Hursomhelst, det är hektiskt för bandet. De åker långt, spelar som djur, festar många gånger även som djur, och körs sedan hem i gryningen många, många dagar. När de övriga kan välta omkull i sina sängar ( och i förekommande fall i sina egna spyor, även det enligt Gillan i `69..! ), får Jon Lord tända flitens lampa och sätta sig och komponera några timmar. Den mannen är en hjälte!
Nå, resultatet då? Banbrytande, nyskapande och i långa stycken lyckat. Jag är själv mycket förtjust i den andra satsen, den som rymmer Ian Gillans sång. Hans text handlar för övrigt om hans rädsla för att göra bort sig där i Albert Hall, och om rädslan för att allt skall gå åt skogen. Nu gör det inte det. Istället blir Concerto en dundrande succè, inte minst vad gäller all uppmärksamhet det för med sig. Deep Purple blir med ens känt i vida kretsar. Jon Lord och hans dåvarande fru avlar en dotter den här kvällen efter konserten.
I och med att Concerto…sattes upp igen för några år sedan för att fira att det hade gått 30 år sedan den först uppfördes, har jag lyssnat igenom originalskivan igen några gånger. Den står sig bra vid en jämförelse, även om inspelningskvaliteten verkligen är bristfällig med dagens standard mätt. Trots det finns det mycket att njuta av, bl.a några väldigt intensiva solon från Ritchie. Concerto… är inspelad samtidigt som inspelningarna av In rock har börjat. Det hörs.
In rock ( Harvest / EMI, Juni 1970. Producenter: Deep Purple )
In rock är en milstolpe inte bara i den hårda rockens historia, utan även i den moderna musikhistorien. Oavsett vad den Ozzy-Sabbathhyllande kvällspressen ofta hävdar, är det här allt tar sin verkliga början och det gör det med en skräll som heter duga. Skall man vara noga heter skrällen ifråga inte "duga" utan "Woffle". Woffle är Deep Purples arbetsnamn i studion på det noggrant organiserade larm som föregår öppningslåten Speed king. Woffle spelas in separat. Jon Lords lugna orgelparti likaså. Mitt i orgelpartiet råkar Jon Lord för en gångs skull spela fel, rejält fel dessutom. Alla tror att han skall avbryta inspelningen och försöka igen, men Jon bara hejdar sig ett litet ögonblick på den felande tonen, innan han fortsätter med en skala som passar till det felspel han råkat göra. När man hör det där orgelpartiet idag skulle man inte vilja ha det annorlunda!
In rock är en mycket aggressiv skiva. Den är mörk och hård, bitvis till och med dyster. Den är musikaliskt nyskapande och förmår faktiskt att låta fräsch ännu efter mer än 30 år. Det samma kan sägas om produktionen. Den remastrade CD utgåvan är lysande. Mina personliga favoriter är Flight of the rat och Hard loving man.
Fireball ( Harvest / EMI, September 1971. Producenter: Deep Purple och Martin Birch )
Fireball är en skiva som det råder delade meningar om, både bland de inblandade musikern och bland fansen. Ian Gillan hör till dem i bandet som hyllar skivan, medan Ritchie Blackmore ogillar den. Själv håller jag med Gillan. Skivan är förvisso lite spretig, men den är progressiv. Den syftar framåt. Den gläntar på intressanta dörrar, bl.a i Fools och No one came. En del av skivans relativa spretighet har säkerligen att göra med allt strul som omger inspelningarna. Bandet har egentligen inte tid med att göra en skiva. De sliter som djur för att etablera sig via konserter och framträdanden i radio och TV. Spela in skivan får de göra om det råkar bli en lucka i kalendern.
Ibland trasslar det till sig rejält. Av misstag råkar man spela över Ian Paices trummor ungefär halvvägs in i The mule. Retsamt! Ännu mer retsamt är att hans trumset nu är nedpackat och befinner sig på en båt på väg till Tyskland, där gruppen skall spela dagen efter. I hast får ett trumset lånas in och Paice skarva i nytt spel över det som raderats. Vet man inte om det här så hör man det inte, men vet man om det så hörs det mycket, mycket tydligt. Det är ett helt annat ljud i lånetrummorna än i Paices egna. Lyssna så får ni höra! Produktionen på skivan är bra, givet omständigheterna. Mina personliga favoriter på skivan är Fools, No one came och Demon`s eye.
Machine head ( Purple / EMI, Maj 1972. Producenter: Deep Purple och Martin Birch )
"Den enda gång vi får en chans att skriva och spela in med det här bandet, är när någon blir sjuk!" Så drastiskt formulerar Ritchie Blackmore sig vid tiden för Machine Heads tillblivelse. Deep Purple har en nästan osannolik förmåga att drabbas av epidemisk Hepatit ( gulsot ) under de här åren. Först får Ritchie det, varefter Ian Gillan också snabbt insjuknar. När bandet anländer till Montreux för att spela in sin nya skiva, är Ian Gillan fortfarande krasslig. Som pricken över i bränner en stolle med en signalpistol ned den lokal de tänker använda som inspelningsplats. Alternativ inspelningsplats får i all hast nosas upp och det vinterstängda Grand Hotel får duga. Där skrivs snart rockhistoria. Signalpistolsstollens tilltag blir uppslag till hårdrockens mest kända låt, Smoke on the water, även om själva låten och riffet har kommit till tidigare. Inspelningsförhållandena är besvärliga och bandet måste ta sig via brandstegar, hotellkorridorer och över gårdsplanen varje gång de vill komma åt sitt hyrda kontrollrum i Rolling Stones inspelningsbuss. Denna måste tyvärr parkeras utanför hotellets område. Ritchie får göra sina gitarrpålägg sittande i inspelningsbussen.
Ingen annan Deep Purpleskiva rymmer fler klassiker än Machine head, men personligen tycker jag att ingen av dessa låtar når upp till sin fulla potential här. Det är live dessa låtar är som allra bäst och snart skall de också förevigas i den formen. Mina personliga favoriter är Space truckin` ( kanske MK IIs mest svängiga låt ), Pictures of home och Highway star.
Produktionen är väl inte mycket att jubla över, men omständigheterna är besvärliga och det är förmildrande. Den remastrade CD versionen har äntligen lyckats att befria inspelningarna från allt bedövande brus. Det behövdes!
Made in Japan ( Purple / EMI, December 1972. Producenter: Deep Purple och Martin Birch )
När Deep Purple anländer till Japan i augusti 1972 för tre konserter, anar de nog inte att den liveskiva som med rätta än i dag räknas som världens kanske bästa livealbum inom de hårdare rockmusiken, snart skall vara inspelad. Bandet är på väg att rämna av för mycket tryck från alla håll, inte minst inifrån bandet självt. När de går ut på scenen den första kvällen i Osaka är de dessutom trötta från den långa flygningen, samt nervösa inför sin första konsert i Japan. Detta påverkar de allmänna prestationerna. Bandet spelar överlag inte så värst bra denna kväll, allra minst Ritchie, som är mycket missnöjd med sina insatser. Kvällen efter i samma lokal faller allt på plats. Magin födar. Rockhistoria skrivs. Den största och viktigaste förklaringen till Mark IIs unika ställning bland många fans som "Det riktiga Deep Purple" materialiseras. Redan nästa kväll i Tokyo är den magiska nivån något lägre igen. Made in Japan är till största delen uppbyggd kring den andra kvällen i Osaka. Det enda som hämtas från den första kvällen är Smoke on the water. Anledningen till detta är att det är den enda av de tre kvällarna som Ritchie inte medvetet - för att jäklas - spelar medvetet fel i riffet. Från den sista kvällen hämtas Lazy, helt enkelt för att det är den bästa versionen. Tack vare att samtliga tre konserter släpptes under 90-talet som en trippel-CD, kan vi i dag själva höra att det var de "rätta" versionerna som valdes.
På annan plats kan ni läsa om min hänförelse då jag första gången hörde den här skivan. Än i denna dag älskar jag den, och jag älskar den högt. Jag har nött ut ett antal exemplar genom åren, och det är jag nog inte ensam om. Energin, humorn, smärtan, passionen och talangen flödar över lyssnaren. Ingenting är fusk. Inga solon är flyttade, eller pålagda i studio. Allt är äkta vara. Det enda jag har hittat som är flyttat från ett sammanhang till ett annat, är Gillans snack med ljudkillarna före Strange kind of woman, den sista kvällen i Tokyo. Det är då han vill ha "everything louder than everything else!". Ett klassiskt uttalande. Detta, samt Ian Paice inräkningsslag, har lyfts ut och lagts före The mule. Om alla artister kunde nöja sig med att endast flytta roliga kommentarer..!
På Made in Japan får Deep Purpleklassiker som Smoke on the water, Strange kind of woman och de andra sina definitiva former. Hur bra studioversionerna än är, så känns de smått tama bredvid dessa ångande, vibrerande och fullgångna versioner. Mina personliga favoriter är Highway Star, Lazy och Space truckin`. Om jag måste välja några få. Annars tar jag gärna precis alltihop, varenda låt. Produktionen - och inspelningskvaliteten - är rent enorm. Det luktar hög klass lång väg. Bättre än så här blir det inte!
Who do we think we are ( Purple / EMI, Mars 1973. Producenter: Deep Purple och Martin Birch )
Innan bandets Japanturnè avsätts några veckor att skriva och spela in nytt material på. En villa i Italien hyrs för ändamålet. Konflikterna i bandet är påtagliga. Främst är det Blackmore och Gillan som inte tål varandra, och därför undviker att vara i studion samtidigt. Det grälas, solas, badas och festas, men musikaliskt blir inte mycket gjort. Tre låtar lyckas man värka ur sig, nämligen Woman from Tokyo, Painted horse ( om den målade trägunghäst Gillan hade som barn ) och He`s got a smelly botty. Efter Japanturnèn får bandet alltså försöka igen. De mår inte ett dugg bättre nu, men de kopplar på autopiloterna. Deep Purple bevisar att de kan göra en fungerande skiva även fast de egentligen inte vill. Det kommer de att göra fler gånger under sin karriär. Motviljan kan faktiskt skönjas på de sista låtarna på skivan, på sida två om vi talar i vinyltermer. A place in the line sträcks ut med ett långt, i och för sig svängigt, blues-jam, men likafullt är det fråga om att fylla ut tid på skivan. Av samma anledning kan man misstänka att Our lady tillåts hålla på i evighet utan att något nytt sker. På den remastrade utgåvan av albumet finns den fullständiga Our lady med som extralåt. Den är ännu längre..!
Konflikten mellan Blackmore och Gillan färgar skivan, och allra mest färgar den förstås låten Smooth dancer. Den låten är på samma gång ett uppsträckt långfinger åt Blackmores håll, och en ärligt framräckt hand till försoning. Musikaliskt är låten hårdslående och frenetisk, en lila klassiker enligt mitt förmenande. Så Smooth dancer är mitt första favoritval, Mary Long och Rat bat blue de övriga. Produktionen är krispig och fräsch. Det är den av de gamla Mark II studioskivorna som jag tycker är allra bäst producerad. När skivan släpps har Ian Gillan redan sagt upp sig som sångare. Många mindre snygga saker pågår bakom de lila skynkena. Utfrysningen av Roger Glover räknas definitivt dit. En ny upplaga av Deep Purple skall snart vara samlad. Det tredje kapitlet kan strax börja…
DP MARK III: Blackmore, Coverdale, Hughes, Lord & Paice.
Burn ( Purple / EMI, Februari 1974. Producenter: Deep Purple och Martin Birch )
Om Blackmore alls skall vara kvar i Deep Purple - vilket han själv egentligen inte är så intresserad av - kräver han musikaliska förändringar. Han vill ha ett mer bluesigt band i så fall. I hemlighet har Blackmore repat med Ian Paice och Phil Lynott från Thin Lizzy, och har alltså en reträttväg från Deep Purple uttänkt. Han övertalas dock att stanna kvar och snart finner sig Roger Glover - bandets dolda stöttepelare, låtskrivare, textförfattare, arrangör och allt i allo - ute i kylan. Bitter och besviken lämnar Roger bandet när hans bästis sedan 1965, Ian Gillan, slutar. Rogers efterträdare är redan utsedd: Glenn Hughes från funkhårdrockarna Trapeze. Efter att ha vadat i usla demokassetter hittar Ian Paice till slut den som skall efterträda Ian Gillan: David Coverdale. Även Davids demokassett är usel ( det tillstår han gärna själv! ), men exakt fyra takter är rent magiska. På dessa visar han sin vokala storhet. Omvärlden får vänta till dess albumet Burn släpps, innan de kan uppleva herr Coverdales talang. Till skillnad mot tidigare är det nu två vokalister i bandet. Glenn Hughes och David Coverdale delar på sånguppgifterna. Därmed sås också ett av Undergångens frön i bandet, men det kan ingen ännu ana. Skivan visar upp ett mer bluesigt och mer "svart" Deep Purple än tidigare. Blackmores vilja är lag. Han trivs och det hörs. På Burn finns några av de allra bästa ögonblicken i hans långa karriär. På Sail away låter han oss för första gången ta del av de österländska skalor som han älskar så mycket. Just den låten, titellåten Burn och You fool no one är mina absoluta favoriter. Mistreated gör de normalt bättre live. Normalt, alltså. Produktionen är bra. Den är luftig och fräsch.
Stormbringer ( Purple / EMI, December 1974. Producenter: Deep Purple och Martin Birch )
Deep Purple Mark III flänger runt världen minst lika hektiskt som Mark II. Nu åker de dock i ett hyrt jetplan, The Starship. Allas egon är stora som höghus. Glenn Hughes blir snabbt även han hög som en hel stadsdel med höghus. Det festas vilt och överdrifterna är många. Glenn och David börjar konkurrera om vem som kan sjunga vem av scenen. Från sin vrå åser Ritchie Blackmore spektaklet och äcklas. Han äcklas av konkurrensen från Coverdale och Hughes, konkurrensen mellan Coverdale och Hughes, det hejdlösa knarkandet, allmänt oproffsigt uppträdande och - framför allt - av den musikaliska riktning bandet har tagit. Hans önskan om ett mer bluesigt och "svart" Deep Purple har både uppfyllts och överfyllts med råge. Riktigt så här "svart" har inte herr Blackmore tänkt sig det hela! Senare kommer han föraktfullt att kalla det för "shoeshine music".
Blackmores privatliv är i kaos. Hans äktenskap med Babs håller på att totalhaverera. Att han då inte ids engagera sig i Deep Purples nya skiva är begripligt. Coverdale och Hughes tar gärna över kommandot själva. Deep Purple tar ännu några steg närmare soul och funk, och Blackmore fortsätter att äcklas och vantrivas. I protest spelar han kompet till Hold on med tummen. Senare kommer han att försöka att slå i mindre insatta att han spelade själva solot med tummen, något som ingen gitarrist av kvinna född kan göra. Inte ens Ritchie Blackmore! Om han inte har fem tummar förstås! Just det solot räknas som ett av hans bästa och jag hör till dem som tycker det. Mina personliga favoriter är The gypsy, Hold on och Soldier of fortune. Produktionen känns mindre fräsch än den på Burn. Det är något dovt och unket över ljudet. Men det kanske är en reflexion av stämningen i bandet? Osämjan, knarket, festandet, alla uppblåsta egon, alla ändlösa turnèer kräver snart sin tribut. När Ian Paice först vägrar att ens spela Soldier of fortune får Blackmore nog. Han bestämmer sig för att hoppa av så fort tillfälle ges. Han har ögonen på en duktig sångare med artistnamnet Ronnie James Dio ( Dio betyder i all anspråkslöshet Gud på italienska. Ronnies riktiga namn är Ronald Padanova ), som han har använt sig av när han har spelat in material till ett soloalbum. Kapitel fyra närmar sig.
DP MARK IV: Bolin, Coverdale, Hughes, Lord & Paice.
Come taste the band ( Purple / EMI, December 1975. Producenter: Deep Purple och Martin Birch )
Varken Ian Paice eller Jon Lord vill fortsätta när Ritchie Blackmore hoppar av. De behöver inte Deep Purple. De har sina herrgårdar och feta förmögenheter. Det har inte Coverdale och Hughes, och den senare ser dessutom till att lägga allt mer av sina pengar på Det Vita Fördärvet, kokain. Lord och Paice övertalas att hänga kvar och försöka att hitta en ersättare för Blackmore. Bandets management är särskilt angelägna om en fortsättning. Deep Purple drar ju in stora pengar åt dem. Ett antal gitarrister testas, bland dem Dave "Clem" Clempson med ett förflutet i Colosseum. I slutändan går dock jobbet till en ung amerikan, Tommy Bolin.
Musikaliskt är valet inte alls dumt, även om det är oväntat - inte minst för Tommy själv. Med Tommy tänder bandet till rejält. Tyvärr också på. Tommy Bolin är visserligen en fantastisk gitarrist, men han är också en alkoholiserad knarkare. Han lyckas dock dölja sitt heroinmissbruk för Deep Purple länge. Skivan Come taste the band är enligt mitt förmenande en ypperlig skiva. Den pulserar och vibrerar av en febrig energi som Deep Purple aldrig tidigare har levererat. Den lovar så gott för framtiden att det med facit i hand nästan gör ont att höra den idag. Mina personliga favoriter är Drifter, Comin` home ( på vilken f.ö Tommy Bolin även står för basspelet ) och Getting tighter. Produktionen är återigen fräsch, luftig och krispig. Mindre än ett halvår efter det att skivan släpps ut, kommer Deep Purple att dö en förnedrande död, sönderslitet av droger, egon, rivalitet, svartsjuka, alkohol, penninghunger och andra otrevliga saker. Ett år efter det att skivan släpps - kommer den begåvade musikern Tommy Bolin att dö en förnedrande, förtida död av multipel drogöverdos, endast 25 år gammal.
Christer
Bolin.
© 2002.