Deep Purples album 1984-1999
DP MK II:2
Perfect strangers ( Polydor / Universal 1984. Producenter: Roger Glover & Deep Purple )
När budet om Deep Purples återförening kablas ut runt världen, är vi många som kollektivt får glädjefnatt. Vi störtar iväg, köper skivan och i vår iver köper vi väl lite mer än bara skivan. En som vägrar att få glädjefnatt är Marvin Lee Aday, mer känd som Meatloaf. Han har alltid varit en Deep Purplefan, men nu mår han så illa av det han anser är musikalisk prostitution, att han skriver en hatlåt mot Deep Purple. Låten heter Rock n roll mercenaries - rockens legoknektar. Onekligen har karl`n en poäng, även om varken jag eller någon annan Deep Purplefan vill erkänna det då. Tyvärr tvingas den gode Meatloaf själv av krassa, ekonomiska realiteter några år senare att själv göra det han kritiserat Deep Purple för. Han försöker rädda sin karriär med Bat out of hell 2. Ännu en legoknekt! Så kan det gå! En klassisk milstolpe i den lila historien är hursomhelst Perfect strangers inte, åtminstone inte om vi ser till det musikaliska. Skivan är tillbakahållen och rymmer få minnesvärda spår.Titellåten, Knocking at your backdoor och Wasted sunsets får godkänt. De är mina favoriter på skivan. Produktionen är väl vad man kan förvänta sig. Skivan är inspelad under tämligen primitiva förhållanden.
House of the blue light ( Polydor / Universal 1987. Producenter: Roger Glover & Deep Purple )
Rötan i bandet fortsätter. Deep Purple är ett band i kris. De är piskade att leverera en ny skiva, men idéerna tryter och viljan fattas. Roger Glover får rycka in och mixtra ihop en LP med hjälp av sin outsinliga kreativitet, talang och pliktkänsla - samt en låda med inspelade småbitar. På något vis lyckas han få ihop låtar till en skiva, varpå han och bästisen Gillan sätter sig ned och skriver texter. De övriga i bandet bryr sig föga, eller mindre ändå. Resultatet? Tja, givet omständigheterna så är det en bra skiva, faktiskt. Givet omständigheterna, alltså. Skivan lunkar på med få riktigt minnesvärda ögonblick. De flesta av Ritchies insatser är oengagerade och hans gitarrljud är rent bedrövligt. Minst illa låter han på Mitzi Dupree, men det är å andra sidan en demo. Ritchie vägrar att spela låten mer än en gång. Varje gång jag hör den här skivan undrar jag hur mycket Jon Lord ens finns med på den. Likaså funderar jag över vad Paice sysslar med. Han är mycket, mycket långt från sin toppform på den här skivan. Att tala om favoriter på den här skivan känns nästan lite fel, men låt gå för det ordvalet då. I så fall röstar jag på Mitzi Dupree, Spanish archer och Bad attitude. Produktionen dĀ? Tja, den här skivan är mer en produktion än någonting annat, men trots det så låter det inte bra. Sorry, Rog!
Nobody`s perfect ( Polydor / Universal 1988. Producenter: Roger Glover & Deep Purple )
Enligt uppgift spelar bandet in omkring 60 konserter 1987, allt för att kunna sätta ihop en liveskiva som erbjuder det allra, allra bästa bandet kan erbjuda. Mycket pekar på att det faktiskt tragiskt nog också är sant. Deep Purple av 1987 års modell är inte bara i kris, det är ett band på dekis, en dinosaur som försöker överleva på gamla meriter och slakt på egna guldägg. Skivan visar upp hur illa ställt det är, trots att skivan är ett mästerstycke i fusk. Ty trots klippta låtar, flyttade solon och annat går det inte att dölja hur omfattande förruttnelsen är. På den här genomusla produkten kan jag endast med nöd ge godkänt till Bad attitude. Resten stinker! Och produktionen likaså.
DP MK V: Blackmore, Turner, Glover, Lord & Paice
Slaves and masters ( RCA / BMG 1990. Producenter: Roger Glover & Deep Purple )
Osämjan mellan Ritchie
Blackmore och Ian Gillan resulterar i att Ian Gillan får sparken. Att
Gillan vid den här tiden festar lite väl hårt, ligger honom
också i fatet. Ett antal sångare testas, innan valet faller på
f.d Rainbowsångaren Joe Lynn Turner. Ritchie vill vrida Deep Purple åt
ett mer radiovänligt håll, och då är Joe ett bra alternativ,
anser åtminstone Ritchie. Omvärlden tycker i hög grad annorlunda
och skivan tas inte emot alltför väl, trots att den känns mer
fräsch en sina föregångare. Stilen är mer tillbakalutad
än tidigare. De minnesvärda melodierna är fler.
Mest minnesvärt är dock det faktum att Ritchie Blackmore äntligen
spelar gitarr igen! Det hörs att han bryr sig igen, något han
inte har gjort alltför ofta under de senaste 10 åren. Ian Paice däremot
inte bara låter som en trummaskin, han är ersatt av en trummaskin.
åtminstone på några låtar. Bedrövligt! Mina favoriter
är Wicked ways, The cut runs deep och Breakfast in bed. Produktionen är
en uppryckning, men ingen höjdare.
DP MK II:3
The battle rages on ( RCA / BMG 1993. Producenter: Thom Panunzio & Roger Glover )
Samarbetet med Joe Lynn Turner går inget vidare. Deep Purples 25 års jubileum närmar sig. Skivbolaget vill att DP MK II skall återuppstå. Ritchie vägrar, men låter till slut övertala sig att slänga ut Joe och ta tillbaka Ian Gillan. Lockbetet är ett fett solokontrakt, men det håller Ritchie tyst om. Deep Purple har hunnit rätt så långt med skivan när Gillan motvilligt återvänder, även han lockad av ekonomiska realiteter. Joe har skrivit texter och lagt sång på det mesta. Allt detta kasseras. Gillan och Glover gör nya texter och sångmelodier. Någonstans under vägen kickar bandet också sin första externa producent, Thom Panunzio. Varför leja någon dyr snubbe utifrån, när vi har Roger? Antagligen tänker de så. Dumt! Roger Glover är en bra musiker och en bra producent, men ingen musiker bör producera sig själv - något som Roger själv tydligt försökte säga redan 1984. Förgäves, förstås. Producerar man sig själv blir man lätt både blind och döv, i bildlig bemärkelse. Det behövs någon som kan komma med fräscha öron och idéer, och då krävs det att det är en person som inte är medlem i gruppen.
Thom Panunzio är en sådan person. Det hörs på skivan. En mer fräscht producerad skiva har inte Deep Purple släppt dittills sedan återföreningen. Bandet låter hungrigt och alla spelar bra. Till och med Ian Paice har återfått mycket av sitt forna sväng. Lättheten i virveln, det som är hans kännemärke, är tillbaka. The battle rages on är en av de Deep Purpleskivor som jag har lyssnat mest på. Mitt recensionsexemplar satt länge i bilens CD växlare. Mina absoluta favoriter är Time to kill, Solitaire, Anya och titellåten. Ja, jag tycker väl om allting på skivan, med undantag för Spotlight kidvarianten Twist in the tale, samt den stentrista One man`s meat.
Come hell and high water ( RCA / BMG 1995. Producent: Pat Regan )
Micke Eriksson brukar likna bandet vid en uppblossande supernova, och givetvis har han rätt. Deep Purples legendariska sättning gör en sista sväng genom Europa. De inre striderna är kvar, men nu är hinkar och spadar kvarlämnade i sandlådan. Bandet vill göra ett gott intryck. De har insett att de har bränt de flesta av sina skepp. Nu handlar det om skadereduktion. Bandet spelar bättre än vad de har gjort på väldigt många år, om vi undantar MK V som faktiskt nådde de här höjderna stundtals under sitt korta liv (katastrofspelningen i Globen 1991 är då givetvis undantagen! ). Skivan är ett relativt värdigt minnesmärke över Deep Purple MK II:3s sista turné, om än för kort och med för stor tyngdpunkt lagd på det gamla materialet. En dubbel-CD hade varit trevligt. Mina favoriter är Anya, Speed king och Smoke on the water. Produktionen är fräsch och luftig, men så är den ju inte signerad varesig Deep Purple, eller Roger Glover heller..!
DP MK VI: Morse, Gillan, Glover, Lord & Paice.
Purpendicular ( RCA / BMG 1996. Producenter: Deep Purple )
När Ritchie Blackmore hoppar av Deep Purple, tror han säkert att han ger bandet dödsstöten. I själva verket är det precis tvärtom. Bakom hans rygg har de övriga bildat enad front, och till och med börjat återupptina gammal vänskap. Blackmores första efterträdare blir Joe Satriani. Med honom drar bandet ut på turné, men de gör ingen skiva tillsammans. Trots detta, envisas Simon Robinson vid den engelska Deep Purpleklubben med att benämna Satrianisättningen MK VI. Vi pĀ DPF tycker att detta är käpprätt åt skogen. Vi räknar endast de sättningar som har släppt en, eller flera skivor. Nog om det. Joe Satriani har andra åtaganden och bandet får snart ånyo byta gitarrist. Med Steve Morse i bandet inträffar den musikaliska pånyttfödelsen.
Bandet tycks trivas igen. Alla verkar vara på gott humör. Lekfullheten har kommit åter. Det hörs även på skivan. Deep Purple lever igen. Det är mycket, mycket länge sedan. Bandet har klivit ut ur Ritchies skugga. Nya stigar beträds. Kreativiteten flödar. Purpendicular är en fenomenalt bra skiva. Sometimes I feel like screaming, The aviator, A touch away och Losen my strings är mina absoluta favoriter, men jag väljer helst hela albumet. Produktionen är bra. Jag gissar på att Steve Morse har bidragit med många fräscha idéer även vad produktionen beträffar. En lila klassiker.
Live at the Olympia ( EMI 1997. Producenter: Deep Purple )
Angelägna om att visa upp den nya sättningen, släpper bandet vad de kallar en officiell bootleg. Det är ett hungrigt band som möter lyssnaren. Ett band som ånyo vågar ta ut svängarna lite. Den musikaliska humorn och lekfullheten påminner om det tidiga 70-talets allra bästa dagar. De frivilligt inhoppade blåsarna ger flera av låtarna en härlig fräschör och en extra busig touch. Steve Morse sporrar de övriga att göra riktigt bra ifrån sig. Tyvärr är ljudbilden något dov, men det är endast en randanmärkning. Skivan är ju egentligen inte producerad alls, utan bara inspelad rakt upp och ned. Band brukar ofta spela in sina konserter för att kunna kolla vad som behöver putsas. Det här är en sådan inspelning. Min absoluta favorit är Sometimes I feel like screaming. Den här versionen reser mina nackhår. De sista knappa två minuterna av Steve Morses avslutande solo efter tonartsbytet, är ren magi. Karl`n sätter den där skuren av arpeggion precis så rätt att det är kusligt! Och vackert är det! I övrigt är jag förtjust i No one came och Purpendicular waltz, inte minst pga det adderade blåset.
Abandon ( EMI 1998. Producenter: Deep Purple & Roger Glover )
Abandon är en skiva jag har ett kluvet förhållande till. Jämfört med Purpendicular är den avgjort sämre, även om den har sina bra stunder. Mycket av problemet med skivan har sannolikt med produktionen att göra. Det tog tid att spela in skivan, inte pga bråk, men pga av att modern studioteknik är som den är. En del låtar är inspelade i sektioner som sedan klippts ihop i datorn. Sådant inverkar menligt på svänget. Skivan känns tungfotad. Att den dessutom är dov i produktionen hjälper inte upp det allmänna intrycket. Trots detta har den som sagt sina bra stunder. Fingers to the bone är i mitt tycke den bästa av dessa. Bagatellen Jack Ruby - som faktiskt har sina rötter ända tillbaka till House of the blue lights tillblivelse, samt den ösiga `69, är två andra. De är mina favoriter. Any fule kno that har en bra groove, men den fungerar mycket bättre live än i studioversion. Uppenbarligen är Deep Purple själva mindre nöjda med den här skivan, eftersom de inte längre spelar något material från den.
In concert with The LSO ( Eagle 1999. Producenter: Deep Purple )
30 år efter uruppförandet av Jon Lords Concerto for group and orchestra, är det dags för jubileumskonserter. Till festligheterna är lila vänner som Sam Brown, Ronnie James Dio och Steve Morris inbjudna. Dubbel-CDn låter oss ta del av det hela. Det är en angenäm upplevelse, även om det inte är en skiva att spela rakt igenom ofta. Deep Purple spelar bra och förefaller långt mindre nervösa än vid uruppförandet. Skam vore det väl kanske annars. Den orkestrala inramningen av bandets låtar ger dem ett extra lyft. Min favorit bland Deep Purples egna låtar är Ted the mechanic. Sällan har den svängt så gott som här! Bland de övriga låtarna är jag speciellt svag för Pictured within med Miller Anderson. Produktionen är bra. Det är en enorm skillnad mot hur det låter pĀ skivan från uruppförandet av verket. Men det är klart, tekniken har utvecklats en del på 30 Ār…
Live in Australia `99 ( EMI 1999. Producent: Darren Schneider )
Redan ansedd som en klassiker bland de flesta som har fått tag på den. Officiellt är skivan endast släppt i Australien, men det brukar ändå inte vara något större problem att få tag i den här i Sverige. Det här är en bättre skiva än Live at the Olympia. Det nästan slår gnistor om bandet. Bushumöret och spelglädjen finns kvar. Ian Gillan hade tyvärr inte en av sina allra bästa dagar, men han hade å andra sidan inte en av sina sämsta heller. Min enda egentliga kritik gäller låtvalet. Jag tycker att Deep Purple fortfarande envisas med att köra för många gamla låtar, och i synnerhet för många klassiker. Av 15 låtar är 4 från den här sättningen och det är på tok för få. Mina favoriter är Almost human, Perfect strangers och Smoke on the water - Steves inledande riffraffande är magiskt. Produktionen är fräsch och känns seriös. Det märks att avsikten har varit att ge ut det som spelats in. Man har satsat det där lilla extra redan från början, och inte bara rattat utrustningen på en höft och sedan låtit bandspelarna rulla. En bra skiva. Leta rätt på den!
© 2002 Christer Bolin