Deep Purples album 1976-1982
Made in Europe ( Purple / EMI, Oktober 1976. Producenter: Deep Purple och Martin Birch )
Deep Purple är en licens att trycka pengar! Så krasst uttalade sig bandets management under 1970 - talet. När Ritchie Blackmore meddelade att han skulle hoppa av bandet 1975, ordnade dessa driftiga herrar att de sista konserterna med Mark III spelades in. När Mark IV ett år senare brakade samman, plockades de inspelade Mark III konserterna fram ur gömmorna. Den enda bandmedlem som var intresserad av att fysiskt övervaka projektet var Ian Paice. Han och producenten Martin Birch satte sig ned för att försöka få ihop en fungerande skiva. På Made in Japan ( som Paice och Glover tog aktiv del i ) hade det endast handlat om att välja de bästa versionerna av de som förelåg. Det var då det! Enligt utläckta uppgifter är Made in Europe inte det den verkar. Pålägg och förbättringar skall ha skett i efterhand. Till och med publiken är manipulerad. Uppenbarligen tvivlades det på musikens attraktionskraft och inspelningarnas kvalitet. Vad som helst kunde ju inte släppas ut som minnesmärke över Deep Purple. Verkligheten putsades upp.
Och hur blev det då? Otvetydigt rymmer skivan många magiska ögonblick, inte minst från Ritchie, men samtidigt är den väldigt tungfotad vid en jämförelse med Made in Japan. Produktionen är deprimerande, dov och dyster. Det tycks vila en våt filt över alltihop. Nu när vi även har tillgång till The Final Concerts, kan man konstatera att felet inte ligger hos inspelningarna. Vidare kan vi höra att Deep Purple Mark III inte alls hade behövt försöka bättra på några inspelningar. Men det gjorde de alltså. Mina favoriter på skivan är Burn, Mistreated och You fool no one.
Last concert in Japan ( Purple / EMI, 1977. Producenter: Deep Purple och Martin Birch )
Gravplundring och likskändning. Brott mot griftefriden. Hafsverk. Monument över Girigheten. Där har vi några etiketter som passar in på skivan Last concert in Japan. Först släpptes denna högst tvivelaktiga skiva endast till de Deep Purpletokiga japanerna, men den kom snart även ut i några få andra länder, däribland här i Sverige. Motivet var förstås att tjäna pengar. Det viktigaste skivan åstadkom var i stället att förstöra Deep Purple Mark IVs rykte. Tommy Bolin hade svårigheter att spela pga att han skadat vänsterarmen. Enligt uppgift skall detta ha skett i samband med injektion av undermåligt heroin. Alla i bandet, med undantag för Ian Paice, var antingen smått redlösa av alkohol, eller höga av narkotika. Eller i förekommande fall, både och. Givetvis går det inte så bra att spela då! Trots detta förmår faktiskt bandet att få till det riktigt acceptabelt på sina ställen. You keep on moving, Wild dogs och Love child är fullt passabla, åtminstone givet omständigheterna. Dessa är också mina favoriter på skivan. Några andra är f.ö knappt möjligt att ha, med tanke på hur det låter. Tack vare att hela konserten numera finns tillgänglig på CD, kan vi först och främst konstatera att urvalet på ursprungsvinylen ( som också finns utgiven på CD i Japan ) är helt åt fanders. Detta har i onödan bidragit till att ge Deep Purple Mark IV ett sämre rykte som liveband än de var förtjänta av. Vi kan också konstatera att Tommy Bolin faktiskt var kapabel att spela förhållandevis bra den där kvällen, åtminstone på vissa låtar. En som verkligen lyser genom hela konserten är Ian Paice. Han är den absolut största behållningen med skivan. Han var verkligen formässigt på topp som trummis vid den här tiden! Produktionen på skivan är bedrövlig. Ett hafsverk, kort och gott. Martin Birch slutade sin framgångsrika tjänst för Deep Purple med ett präktigt stolpskott. Trist!
Powerhouse ( Purple / EMI, November 1977. Producenter: Deep Purple och Martin Birch )
Powerhouse är egentligen inte så märkvärdig, men jag minns ännu min hänförelse när den kom. En "ny" skiva med Deep Purple Mark II, till på köpet med många och långa livelåtar och outgivet studiomaterial. Oj! Det var stort! Innehållet består till största delen av den mini-konsert som föregick Concerto for group and orchestra 1969. Ljudkvaliteten på dessa inspelningar är inte den allra bästa, och Ritchie använder sin Gibson 335 istället för någon av sina Fender Stratocasters. Det där typiska Ritchie Blackmore soundet saknas alltså. Trots dessa invändningar är de här arkivinspelningarna intressanta. Painted horse och Cry free är skivans outgivna studiospår. Painted horse kommer från inspelningarna av Who do we think we are, vilket också hörs - både stilmässigt och produktionsmässigt. Enligt uppgift ratades den från Who do…på Ritchies order. Han hatade Gillans text om sin barndoms trägunghäst. Det var inte i linje med herr Blackmores ideal. Själv tycker jag att den är helt OK. Cry free kommer från In rock inspelningarna. En hårdsvängande låt som det är svårt att förstå varför den en gång lyftes bort från In rock. Med lite putsning här och där ( främst Ritchies solo ) hade den platsat. Den liveversion av Black night som först LP-debuterade på 24 carat Purple, klämdes även in på Powerhouse. Det är en riktig höjdare. Numera kan den avnjutas i sitt rätta sammanhang på den remastrade Made in Japan CDns bonusskiva. Mina favoriter på Powerhouse är Hush, Painted horse och Black night. Produktionen? Ja, den är skiftande den…
In concert 1970-1972 ( Harvest / EMI December 1980. Producent: BBC )
1980 var ett gott år för Deep Purplefansen. Tomten hade med sig många lila livedubblar det året. Att få två hela ( som vi trodde då ) konserter med Deep Purple Mark II - männen bakom Made in Japan - på ett album, det var så nära en religiös upplevelse vi kunde komma. Men en ny Made in Japan var det inte fråga om, även om låtarna på skiva nummer två var i princip de samma. Tillbakahållna av radiostudions miljö, hämmade av nerver, speltid att hålla sig inom och - får man förmoda - ordnings och uppföranderegler att följa, låter det lite avslaget på sina ställen. Den frenetiska energin från Made in Japan saknas. En bidragande orsak bör rimligen vara att In concert är inspelad före Made in Japan. Spänningen och konflikterna inom bandet har helt enkelt inte nått kokpunkten ännu. Men bra är det likafullt! Den första skivans fyra långa låtar visar upp hur fria Deep Purple var i början av sin karriär. De bröt ny mark. Låtar på bort emot en halvtimme var inget ovanligt. Och publiken älskade det, trots att det sannerligen inte var tillrättalagd och färdigtuggad melodiradiopop de erbjöds. Eller också var det just därför! Nu när vi även har tillgång till den legendariska Stockholmskonserten samma år, är det intressant att jämföra de båda. Personligen tycker jag att Stockholmskonserten är bättre. Produktionen på In concert är väl vad man kan förvänta sig av en radiokanal som sänder hård rock från den egna studion. Den är godkänd. Avslutningsvis, så är mina favoriter Speed king och, faktiskt, Lucille när de väl får igång den. It`s only rock n` roll, but I like it…
Live in London ( Harvest / EMI 1982. Producent: BBC )
Förr om åren fick Deep Purple komma till BBCs radiostudio för att göra de konsert som senare skulle radiosändas. 1974 var Deep Purple för stora för det. För stora, för dyra, för uppbokade, för högljudda och för mycket divor. BBC fick istället komma till Deep Purple. En hel konsert spelades in och sändes nästan i sin helhet. Det enda som utelämnades var en nära halvtimmen lång och smått magisk version av Space truckin`. När Deep Purplearvet plundrades på användbart material 1982, släpptes den radiosända delen av konserten ut på LP. Titeln blev Live in London. Det är ett intressant tidsdokument, i synnerhet om den ställs bredvid Made in Europe. På Live in London har rötan, schismerna, ledan och drogerna ännu inte nött ned bandet. Energin är påfallande. Bandet lever. Speciellt Ritchie levererar många fina insatser. Mina favoriter är Burn, Lay down stay down och Mistreated. Produktionen är inte mycket att orda om. Lite mer botten i ljudbilden och en något skuren diskant hade nog inte skadat, dock.
Christer Bolin.
©2002.
Läs om plattorna från 1968-1975 och 1984-1999