Stockholm 2003-11-24 (Ishallen)RECENSION 1. Jag har sett Deep Purple ett hyggligt stort antal gånger, och jag har sett samtliga sättningar som har existerat från återföreningen 1984. Med undantag för Mk V sättningens erkänt undermåliga spelning i Globen 1991, har det aldrig varit några dåliga konserter. Under slutet av 80 talet var dock bandet påfallande trött och ovilligt. Rutin och autopilot var påkopplat istället för spontantitet och äkta spelglädje. Detta hängde förstås ihop med den många gånger dåliga stämningen i bandet. Mycket lät trött och smått oengagerat, även om det förstås var skickligt framfört. Med Ritchie ute ur bandet, och Steve i hans ställe, förändrades allt drastiskt till det bättre. Bandet levde igen och hade roligt, vilket förstås både hördes och syntes. Enda problemet som jag och många med mig satte fingret på, var bandets ovilja, eller vad det nu berodde på, att allt för drastiskt ändra i låtlistan. Konsert efter konsert, och år efter år var det mer eller mindre samma låtar som serverades. Visserligen i sanslöst briljanta versioner, men likt förbaskat handlade det om låtar som borde fått gå i depå en stund. Jag förstår dock fuller väl bandets dilemma. Uriah Heep, kvällens förbålt skickliga och underhållande förband, har samma problem de. Många i publiken är inte lojala skivköpare. De minns de gamla klassikerna, men saknar helt relation till det nyare materialet. När så Uriah Heep äntligen får en chans att spela i de stora hallarna igen, efter många års exil på småställen, är det förståeligt att de nästan helt spelar sådant publiken med stor säkerhet känner till. Och tricket fungerade väl, förbluffande väl till och med. Det i stort sett utsålda Hovet reagerade med värme och påfallande stor entusiasm på UHs musik. Förbandsrollen är ju annars en rätt så otacksam roll. Folk har kommit för att se ett annat band, och inte sällan händer det därför att folk knappt ens ids att applådera åt förbandet. Den här gången var det annorlunda. Uriah Heep imponerade stort.
När Deep Purple väl äntrade den smakfullt och enkelt anordnade scenen bröt jublet löst. Bandet bugade, bockade och vinkade glatt till publiken, och det gick inte att missta sig på att de blev värmda och rörda av det mottagande de fick. Highway star var tillbaka som öppningslåt, och när de nu ändå kör den så föredrar jag att ha den först, framför att ha den sist. Det är en magnifik konsertöppnare, det är det. Ett pärlband av såväl äldre, som nyare låtar följde. Glädjande många låtar kom från den nya skivan Bananas. Titellåten, heavysalsan Doing it tonight, I got your number, House of pain och Contact lost var de låtar som spelades, om jag inte missminner mig. Så stort inslag av fräscha låtar har inte bandet vågat ha på år och dag. Personligen älskade jag det! Låtarna satt tight och var försedda med delikata slut, helt i linje med Deep Purples stolta tradition på det området. Äldre låtar som Strange kind of woman och Space truckin` kändes fräscha igen. Dels på grund av att de fått vila lite, dels på grund av att de omarbetats lite lätt här och där. Verkligt fräsch tyckte jag att gamla Lazy var. Faktum är att jag sällan har hört en bättre version! Svänget var makalöst, och Don Airey missade inte chansen att infoga Hugo Alfvèns Svenska rapsodi, den glada snutt som Ritchie Blackmore sprätte dit på Made in Japanversionen. Har ni förresten noterat att Lazytemat och Svensk rapsodis dito ligger nära varandra musikaliskt?
Mer svenskt än så blev det när Don Airey fick chansen att visa att allt inte är slut och över, för att maestro Lord har gått i välförtjänt pension. Med humor och bländande teknik bjöd Airey på ett pärlband av klassiska snuttar, samt ett smärre pärlband av ABBA hits. Redan 1980, då han var på Hovet tillsammans med Ritchie Blackmores Rainbow, kom han för övrigt loss i en ABBA flirt. Häpnadsväckande, egentligen. Då spelade Don Airey tillsammans med Roger Glover och Ritchie Blackmore, båda med ett förflutet i Deep Purple. Ingen hade väl kunnat drömma om att han 23 år senare skulle stå på samma scen med Roger Glover, och vara en permanent medlem av Deep Purple! Men liknande underverk kan inträffa över den tidsrymden, det har jag på sistone fått uppleva i mitt eget liv…! Något förvånad blev jag över det faktum att inga låtar från Purpendicular spelades. Abandon har de ju redan tidigare avfört, men varför lägga Purpendicular på hyllan? Det dräller ju av bra låtar på den, låtar som med lätthet kan plockas in i låtlistan. Att Ted the mechanic har fått vila är dock bara bra. Dels har den varit med i nästan 10 år nu, dels är det i mitt tycke inte en särskilt bra låt. Det handlar snarare om en högst medelmåttig låt med ett väldigt bra gitarr-riff. Från återföreningen kördes Perfect strangers och glädjande nog även Knocking at your backdoor. Det var en stund sedan. Nu kändes den fräsch igen.
Bandet var i mycket god form. Ian Gillan har förstås tappat de högsta skriken, men det är inget att förvånas över. Resten av rösten var intakt och kraftfull. Ian har ett bra och brett register, och han är tveklöst bland de mest kraftfulla rocksångarna som finns. Steve Morse såg i vanlig ordning glad och lycklig ut, där han vandrade runt med sin gitarr. Nu har han dessutom börjat ha gitarrer med andra färger än blått. Genom åren har hans gitarrljud enligt min mening allt mer förbättrats. Det har blivit mer bett och botten i det. Lite mer Ritchie om man så vill. Det är bra. Bandet behöver det där elaka bettet, och nu har det ju till och med letat sig in på senaste studioskivan. Utmärkt! Roger Glover såg ut att trivas som fisken i vattnet, och han spelade därefter. Tillsammans med Steve gjorde han flera uppskattade, spontankoreograferade gitarr/bashalsviftarposer a la Status Quo. Det tackar vi för! Det är vida roligare att titta på än en stillastående figur i ett hörn. Svänget i musiken understryks. Och på tal om sväng, så var Ian Paice i sedvanlig storform bakom sina trummor. Han är och har alltid varit Deep Purples primära svänggenerator. Jazzlegenden Buddy Rich torde le brett i sin himmel…
Bandet var som sagt i mycket god form och allt satt mycket tight. Stundtals var det så magiskt att jag kom på mig själv med att skratta lyckligt. Inte ett fel kunde urskiljas. Ingen surton ens på de allra svåraste passagerna. Men så under enkla fyrtaktslåten Hush blev det ett lätt litet hjärnsläpp. Paradoxalt kan tyckas, men så är det här i livet. Ingen är perfekt, inte ens Deep Purple, och det är tur det. Bandet tog hjärnsläppet med samma goda humör och självdistans som de uppvisat under resten av konserten. Av dryga divor syntes inte ett spår. Det var lätt att trycka bandet ännu lite närmare hjärtat. Måtte de komma tillbaka snart! Christer Bolin (DPF)
RECENSION 2. Det är märkligt att kvällspressen envisas med att gång på gång rabbla upp att Ritchie Blackmore och Jon Lord minsann inte är på plats längre. Jo tack, det tror jag nog att de 7 000 fansen som klämde sig in i ishallen i Stockholm den här kvällen har mer än klart för sig. Men de har nog fått en kick av Deep Purples senaste platta "Bananas" också, annars hade de flesta av dem knappast varit där. 1998 hade Deep Purple nämligen problem med att sälja ut Solnahallen i Stockholm (deras enda konsert i Sverige den gången), och utsålt blev det först då det blev tillkännagivet att nypopulära Hammerfall skulle agera förband. Idag, fem år senare, drar bandet 7 000 fans till ishallen, och gör dessutom konserter i Malmö och Göteborg dessutom. Bandet har alltså, Jon Lords avhopp till trots, bättrat på sitt rykte igen och fått till ett helt nytt intresse igen. Om media varit vatten värd så skulle man gott ha kunnat peka på detta också, men nej då, det går ju inte. Det är inte nog hippt att tycka om musiker som närmar sig de 60 (om man inte är med i Rolling Stones förstås). Några själar till hade kunnat vara på plats, men det är likt förbannat ett band med förnyad och stadig cred som vi fått se den här gången. Med tanke på deras brokiga historia, så är det ett gott betyg.
Det trevliga med dagens Deep Purple är att de inte bara lever på det förflutna utan också i nuet, vilket man bevisar med att slänga in ett gäng nysläppta låtar i repertoaren, låtar som naturligtvis är helt bortslängda för fans vars sista skivköp hände för 15 eller (hemska tanke) 30 år sedan. Jag älskar de gamla klassikerna, men att få höra "Silver Tongue" braka loss är precis lika kul för mig som att få höra "Knocking At Your Backdoor" igen efter sin lilla vila från repertoaren. Helt kort så kan jag säga att jag anser att dagens Deep Purple är ett starkt band som ledigt spelar skiten ur vilket annat band, gammalt som modernt, som helst. Det kan inget nostalgisnack ta ifrån dem. Don Airey hade mest att bevisa eftersom han nyligen avlöst Jon Lord och även om man kan missa Jon mer av nostalgiska skäl än något annat, så har Don också satt sin prägel i ljudbilden idag på ett sätt som jag anser är positivt. Hans kompspel och inlägg är nämligen lite mer fläskigt och med mer attityd än vad Jons spel har varit de senaste åren. Deep Purple har alltså blivit aningen hårdare tack vare Don, och det uppskattar i alla fall jag. Steve Morse är förstås den regerande kungen på högra sidan idag, och han hade en lojal skara med fans som gjorde "We are not worthy" bugningar åt hans håll. Steve själv log en del men inte så mycket som man vant sig med, så det är möjligt att något påverkade honom som vi inte känner till (kan vara nåt tekniskt eller vad som helst). Då han rev av "Well Dressed Guitar" (utgiven på japanpressningen av "Bananas") är det en njutning att se bandet. Då lyfter nästan taket i ishallen. Inte illa då man kör en relativt obskyr låt.
Intrycken är många och jag tänker gå in på detta i mer detalj i SLICE 2 ("2004" numret) som kommer ut i februari. Michael Johansson var på plats och plåtade. Men en sak vill jag säga. Jag vill jävligt gärna se Deep Purple igen, och igen och igen. Michael Eriksson (DPF)
RECENSION
3. Inför 7000 personer på Hovet så visade Purple att de är
fortfarande är bäst, med en tung version av Highway Star så
inledde de en konsert som var en fröjd att se. Ian P i toppform, Airey
ger ett mycket tyngre sound till låtarna, vilket jag jag tycker är
bra, Morse har i sin gitarr fått ett fläskigare ljud, Glover hade
roligt på scen. Gillan missade ibland de höga tonerna, men mig gör
det ej så mycket, för hans övriga register överväger
detta. Gruppen, liksom jag hade en mycket trevlig kväll på Hovet.
Det var en bra blandning av äldre samt nytt material, 6 låtar ifrån
Bananas är ett bra betyg, det visar att de fortfarande vill "gå
framåt" och inte bara vara ett "The best of band". Här
kommer några iakttagelser, Gillan med svenska fotbollslandslagets målvaktströja
nr 1 med Gillan på ryggen (är Hedman någon idol?), samt Don
A med dito nr 6 (är S Schwarts någon idol för honom). Stefan
S har spelat för Sunderland och Don kommer därifrån. Cch varför
använde Don hatt på sista låten (Black Night)?, skit samma,
roligt var det. Betyg för denna konsert blir 8 bananer av 10, vilket är
dj...bra. Jag ser redan fram emot nästa konsert. Kenneth Linden
RECENSION
4. För mig började Purple´s Sverigevistelse med att jag av en
händelse tittade på TV4:s Stockholmsnyheter vid 18- tiden. Purple
i svensk TV. Det är fantastiskt när det händer och ännu
osannolikare var själva inslaget. Alla i Deep Purple utom Gillan hade besökt
Rytmus musikgymnasium, där de jammade och svarade på frågor.
Några som blev väldigt lyckliga var Robin Ericsson och Kenny Leckremo
som fick sjunga "Smoke On The Water" i stället för den
röstsparande Gillan. Bandet tyckte att de sjöng bra samt att de även
hade en personlig stil på låten. Grabbarna sken som solen. Ja det
tror jag det, den dagen glömmer de nog inte i första taget. Eller
som tidningen Metro skrev på tisdagens förstasida "Drömlektion
med Deep Purple". Själv var jag glad om man lyckades få spela
någon Purple-LP någon gång på musiklektionen. Någonting
som de hade lärt eleverna under lektionen var att man skulle ha kul med
musiken. Detta tycker jag är är typiskt med Purple. Det är ju
även humor i att Blackmore hoppade över några extranummer (på
sin tid). Nu över till konserten. Jag hade intagit samma gruppering som
under min första Deep Purple konsert (det här var nog min nionde),
alltså ca 50 m från scenen och något snett vänster. Jag
hade stora förhoppningar på konserten, dels att Uriah Heep var förband
och att "Bananas" är en mycket bra skiva. Uriah Heep radade upp
en massa gamla hits från 70-talet, så man kände sig väldigt
ung på nytt. En av de bästa skivor som någonsin gjorts är
"Look At Yourself" från 1971, fullt i klass med "Machine
Head". Men sedan Ken Hensley slutade så har jag inte följt bandet
så noga, vilket jag fick erfara vid en konsert i Östersund för
några år sedan. Då kände jag igen bara några få
låtar. Men denna konsert var "back to 70-talet". Synd att de
inte hade bättre ljud, det hade de varit värda. Titta bara på
Mike Box, han är alltid glad och gör sina små krusiduller oavsett
vad som händer. Ja sen var det dax för Purple. Jag hade ingen aning
om hur spellistan skulle se ut, så glatt överraskande så dyker
"Highway Star" upp som öppningsnummer. Personligen tycker jag
att låten har tappat sitt skimmer som öppningslåt. Jag tycker
den var häftigare när de började i olika faser och byggde upp
själva låten med gitarren sist och trummorna först , som på
"Made in Japan". Så efter "Highway Star" och "Strange
Kind of Woman", så var jag bara så där halvnöjd.
Jag tyckte även att Don Airey var ute och cyklade under dessa två
låtar. Men sen vände det, nästa nummer var "Silver Tongue"
från "Bananas" och nu var det nya Deep Purple Mark ?? som var
igång. Jag tycker att många av låtarna på "Bananas"
är bra, men ingenting slår liveversionerna. De spelades med en sån
tyngd, så i bland önskade jag att de skulle kasta in någon
lugnare låt något tidigare t ex "I Got Your Number". "Knocking
At Your Backdoor" liksom "Perfect Strangers" är två
perfekta livelåtar. "Lazy" med Alfvén är Back to
Basic. Bra kämpat Airey. Liksom när ABBA spelades, då var jag
tillbaka till 1980 när Rainbow spelade på Hovet. Ibland berörs
man mer av en låt om man vet något om bakgrunden till den. Så
när "Contact Lost" spelades, så kände jag en klump
i halsen. Utforskningen av rymden har krävt ännu några offer.
Så jag trodde att "Space Truckin" skulle komma precis efteråt
men "Doing It Tonight" kom emellan. Jag är imponerad att "Space
Trucking" går att göra så kort och det är ju själva
space truckingen som försvinner då, men de dagarna är nog slut
när en låt kan hålla på i en halvtimme. Så efter
"Smoke", så var det dax för extranummer. Att "Black
Night" skulle spelas var det nog låga odds på, men "Hush"
var lika spännade som när Blackmore spelade "Burn" i Hell
i våras. Själv fick jag den känslan att här är det
något jag känner igen från skivan "Powerhouse", så
versionen var nu inte så långt ifrån den. Det var nog längesen
också för Gillan. Men som sagt var, musik skall vara roligt och roligt
hade vi på Hovet Måndagen den 24 November 2003. Seth Nilsson
RECENSION 5. Hej, ville bara göra en litet påpekande efter att jag läst era recenssioner. "Purpendicular" och "Abandon" hoppades över i Stockholm. Men varför spelas aldrig "The Battle Rages On/Anya/Solitaire" ??? Och jag måste säga att oavsett om "Bananas" är jättebra/bra/dålig, har med tanke på ovanstående rader en setlist på 14 låtar + extranummer inte plats för 6 spår från senaste alstret. Bäst i Stockholm: SPACETRUCKIN. Den tycker jag det var riktigt roligt att höra. Mycket hårdare och fräschare än för några år sen (t ex på SRF 99). Då lät den trött. "Knockin At Your Backdoor" var äntligen tillbaka, skulle önska att "Gypsy´s Kiss" eller "Under The Gun" spelades oxå. Bäst av de nya låtarna tycker jag helt klart "Silver Tongue" och "I Got Your Number" var. Och istället för "House of Pain" kunde de kört "Sun Goes Down" istället. "Well Dressed Guitar" var riktigt bra. Den passar in. Där kan Steve Morse (precis som han oxå gjorde) sola lite oxå. Min syrra var med (tredje gången hon såg dem) och hennes kille såg dem för första gången, han tyckte det var för mycket gitarrsolon, men jag sa till honom att Steve Morse "gnisslade" mindre nu än t ex i Helsingborg 01. Den allra bästa DP konserten jag varit på är helt klart den för nästan exakt 10 år sen, på exakt samma ställe... Då körde de t ex "The Battle Rages On", enligt mig topp 5 låt bland Purples alla låtar. Halmstad 96 var oxå väldigt bra, lite grann pga läget, precis vid havet med skön solnedgång. Och i motsats till flera andra konserter den turnen var det inga kötthuven som roade sig med att kasta öl. Kanske delvis därför som Gillan denna afton var på ett strålande humör, satt ner, gick runt, tog på sig en rosa keps, sjöng med bebisröst mm mm. Hade dessutom glädjen att efter denna konsert träffa dem alla. Det blev ett längre mail än jag tänkt mig, och handlade kanske om mer än jag först tänkt mig. Hans Hellqvist
RECENSION 1.Hej.
Tänkte bara skriva en riktig recension av DP i GBG i går kväll,
GP har recenserat den men den var så djävla kass att jag bara var
tvungen att maila den recensenten och klaga på dålig journalistik,
tråkigt men sant. Bifogar lite bilder i en zip fil som jag tog också,
som du kan lägga ut om du vill. Uriah Heep. Har precis börjat att
lyssna på dem inför konserten, har införskaffat en samlingsplatta
plus några av de nya remastrade (återigen) gamla plattorna. ("Magican's
Birthday" och "Salisbury") bland annat. De började med "Easy
Living" och körde nästan bara låtar från de första
plattorna. Kul att få höra "Sunrise" och "Lady in
Black". Mick Box verkade glad och pigg också. Lee Kerslake ser ut
som en dansbandstrummis, men tight är han helt klart fortfarande. Sångaren
är väldigt pigg han också och sjunger helt ok. Betyg 6 av 10.
Så över till Purple, helt klart världens bästa band, men
det visste ni väl redan? En snygg "Bananas" backdrop i bakgrunden
är det första man märker när giget börjar med "Highway
Star". Gillan har tappat något i stinget, men det är i mina
ögon sett världens bästa öppningslåt någonsin.
"Strange Kind of Woman" följde härnäst. Tyvärr
så har den tappat något i den versionen som de spelar nuförtiden.
Inget klassiskt samspel mellan Gillan och Morse alls. Sedan spelades "Silver
Tongue", som är den bästa låten DP har komponerat på
mycket länge. Den var hur tung som helst live, och var längre och
bättre än studioversionen. Superb! "Knocking at You Back Door"
kändes pigg och Gillan skämtade lite om låtens innebörd.
Klart bra version. Innan "House of Pain" från "Bananas"
började lirade Gillan lite munspel och den låter snarlik studioiversionen
live, klart godkänd. "Lazy" är jag personligen lite trött
på att höra, men den var faktiskt en utav kvällens höjdpunkter.
"Bananas" är en lite annorlunda låt på skiva, men
den funkar förvånandsvärt bra live. Innan "Contact Lost"
berättade Gillan om dess bakgrund. Här var det väldigt snygga
discokulor!, som mycket snyggt reflekterade ljus över hela den utsålda
arenan. "Doing it Tonight" slarvades bort lite, dels på grund
av att Gillan missade första meningen, och den var inte lika direkt som
på skivan, lite synd för det är en stark låt, som för
tankarna till "Come Taste the Band" faktiskt. "Space Truckin'"
var hur tung och tight som helst, också en utav kvällens höjdpunkter.
"I Got Your Number" hölls sig även den ganska nära
studioversionen. Innan "The Well Dressed Guitar" lirade Steve Morse
lite solo, jag tycker den blir bättre och bättre ju mer man
hör den faktiskt. Don Aireys keyboard solo tycker jag är lite tråkigt,
är trött på att han alltid spelar Star Wars temat. "Perfect
Strangers" är en av världens bästa låtar och därför
aldrig dålig, inte denna kväll heller. Gillan struttade omkring och
hoppade lite under slutet av låten. Såg lite kul ut faktiskt. Sedan
var det då dags för "Smoke on the Water". Synd att Steve
Morse har slutat med att improvisera fram gamla rockriff innan man spelar "Smoke",
det gillade jag mycket. Det som är bra med dagens version är att
publikens sing-along är något längre än de versionerna
som finns på de senaste liveplattorna. Tight spelad var den i alla fall.
Som första extranummer kom föga överraskande "Hush"
i en bra version, med ett (för) kort trumsolo av den outtröttlige
Ian Paice. Mellan "Hush" och "Black Night" jammades det
lite och några verser av "Hit the Road Jack" framfördes
innan ett coolt bassolo av Roger Glover introducerade "Black Night",
som var kvällens sista låt, sedan var det slut efter ganska exakt
1 timme och 45 minuter, som gick alldeles för snabbt.
Det positiva med dagens Purple är att de kör många låtar
från årets bästa platta "Bananas", det negativa att
för få låtar från alla andra skivor (utom "Machine
Head") framförs. Det hade varit hur coolt som helst att någon
gång få höra "Child in Time", "The Unwritten
Law", "The Battle Rages On", "Rat Bat Blue" eller varför
inte "Anyone's Daughter", som är hur bra som helst. Betyg 7 bananer
av 10. Magnus Tjärnström, Västra Frölunda.
--------------------------------------------------------------------------------------
Skicka in era personliga tankar om det ni upplevt hit.