KRÖNIKA 9: KILL YOUR DARLINGS
Deep Purple har genom åren varit ett band som sällan har stökat om alltför våldsamt i sina låtlistor. När Mark II åter begav sig ut på vägarna igen 1984, spelade de samma låtar som de hade gjort redan 1972. Det var med andra ord samma låtar som på Made in Japan - plus några nya från Perfect strangersskivan. Redan 1973 hade låtlistan från Made in Japan varit lätt sliten. Den enda låt som tillkom från det årets nya skiva Who do we think we are, var Mary Long. Den var tråkigt nog inte med 1984. 1987 hamnade några låtar från House of the blue light pliktskyldigast i låtlistan, men någon egentlig förändring var det inte fråga om. Trista låtar ersatte andra trista låtar. 1991, med Joe Lynn Turner i bandet, togs det några myrsteg för att förändra de innötta rutinerna. Burn dammades av och tilläts åter bli öppningslåt. Det kändes fräscht. 1993 var Gillan tillbaka och Highway star som öppningslåt likaså. Jag förmodar att det handlade om "politik". Bandet beslutade sig för att köra Made in Japangrejen en sista gång. Det fanns nog både uttalade och outtalade krav på att det skulle vara så. Det var 25 års jubileum och mycket pengar inblandat. Trots detta stökade bandet faktiskt ovanligt mycket i låtlistan under sin sista turnè. Fem i tolv den elfte timmen tycktes Deep Purple faktiskt äntligen bry sig om att verkligen leverera en levande show med levande musik, i stället för det trista halandet på slitna Formulapositivet. Flera nya låtar från The battle rages on lades till, bl.a. Dessa behölls sedan när Joe Satriani tog över gitarrjobbet efter Ritchie. När Steve Morse i sin tur senare tog över efter herr Satriani, hängde låtlistan med. Sakta började sedan den nya sättningens material leta sig in i låtlistan. Ted the mechanic var en av de allra första av dessa låtar, och den spelas än i dag, 8 år och ett medlemsbyte senare. Det är en bra låt, men kanske borde den tillåtas att vila en turnè, eller två snart?
På Live at the Olympia från 1996 ( släppt 1997 ), är sex låtar av 17 av och med Morsesättningen. Resten är Mark II material. Det är en hygglig fördelning. Endast Perfect strangers får representera återföreningen. På Live in Australia `99 är bara 4 av 15 låtar av Morsesättningen. Resten är Mark II material. Det är en snedfördelning bakåt i tiden som inte alls är bra. Tack och lov har i alla fall mer udda Mark II material börjat dyka upp numera. Låtar som t.ex No one came, och numera även Fools - också den hämtad från Fireball - höjer intresset. Däremot är jag personligen innerligt trött på många av de mest kända Mark II låtarna. De borde tillåtas vila lite. Att köra både Black night och Speed king på varje turnè är för mycket av det goda. Fireball kändes fräsch när den hamnade på låtlistan 1996. Det gick snabbt över. Att få höra hela Woman from Tokyo var också trevligt, men nu börjar åtminstone jag tröttna. Varför bandet numera dessutom envisas med att använda Woman from Tokyo som öppningslåt på konserterna, är en gåta i klass med livets uppkomst. Rat bat blue skulle vara ett bättre val. Flight of the rat och Hard loving man skulle vara trevligt att få höra som omväxling, oavsett var i låtlistan de än placerades. Och varför inte några låtar från The battle rages on? Titellåten, Solitaire och Time to kill, t.ex? Time to kill är en mästerlig allsångslåt att skapa stämning med. Deep Purple har ont om sådana låtar, tyvärr. Och visst skulle väl Knockin` at your backdoor gott kunna plockas upp en stund igen? Wasted sunsets är en fin ballad att lugna ned allting med.
When a blind man cries skulle kunna få vila sig lite nu.
Jag har genom åren gladeligen köpt varenda liveskiva med Deep Purple som jag har kommit över. Numera har en viss mättnadskänsla infunnit sig, och den verkar faktiskt bara tillta. Jag har faktiskt ännu inte skaffat bootlegboxen. Att lägga så pass mycket pengar som det handlar om på att få ännu fler versioner av Ted the mechanic och Black night, känns inte lockande. Det finns redan tre officiella liveversioner av Ted i min samling, samt en halvofficiell. Hur många versioner av Black night det är ids jag inte räkna efter, men de är många. Jag känner flera andra Deep Purplefans som numera resonerar ungefär som jag. I längden är det inte bra för bandet att de här mättnadskänslorna infinner sig hos de inbitna fansen. Något måste göras. Detta något är variation. En liveskiva med mer udda låtar skulle locka mig till köp. Bandet spelar ju vissa låtar bara några få gånger. Att samla ihop ett antal sådana på en CD vore en bra idè, även om jag är medveten om hur skivbolagsfolk resonerar. De väljer hellre att ge ut ännu en skiva med Ted, Child in time, Smoke on the water och Black night på. Trist, men det säljer. Det skulle även en skiva med mer udda låtar göra, men så "riskbenägna" är de normalt inte på skivbolagen, tyvärr.
Helst skulle jag vilja att bandet spelade mer MorsePurple material. Hälften av materialet på konserterna borde vara av nyare datum. Den andra hälften borde delas mellan de stora klassikerna från förr, och de mer udda och sällan spelade låtarna. Vilka klassiker bandet skulle köra borde variera. Detta skulle göra konserterna lite mer intressanta, samtidigt som de skulle bli mindre förutsägbara och tråkiga. Purpendicular är en väldigt bra skiva. Den rymmer mycket godis. Abandon är i och för sig inte lika bra, men även den rymmer en hel del bra material. Att bandet inte kör `69 förvånar mig. Den skulle säkert bli en konsertfavorit, något för de hågade att headbanga till. Uppenbarligen är inte Deep Purple själva så förtjusta i Abandon. De låtar som har använts från skivan har redan försvunnit ur låtlistan, och ersatts med återinsatt Purpendicularmaterial. Samtidigt fortgår testningen av helt nya låtar. Well-dressed guitar är en av dessa, och har ni inte hört den ännu så har ni missat något! Om den låten är representativ för Deep Purples framtida riktning, har vi mycket att gotta oss åt! Det är en snabb, instrumental låt, något påminnande om de "Bachlåtar" som Yngwie Malmsteen sätter ihop ibland. Steve Morse - som är den som har skrivit låten - visar vilken mästerlig gitarrist han är. Det är neoklassisk hårdrock. Det är tungt. Det är skickligt. Det är bra. Det är bedövande vackert. Det är Deep Purple. Med låtar av den här klassen tystnar alla utom de mest imbecilla ropen på Blackmore. Well-dressed guitar är redan en lila klassiker, trots att den ännu inte finns på någon studioskiva, utan endast förekommer på diverse halvofficiella liveskivor och rena bootlegs.
© Christer Bolin
Juni 2002