Samma kvällstidningar hänger sig samtidigt åt skamlös uppskrivning av dels sådana som köpte instrumenten förra veckan och nu släppt sin första singel, dels rent spekulativa skivbolagsprodukter som satts samman enbart för att sälja. I det första fallet sker uppskrivningarna utifrån dimmiga punkideal. Redaktionernas unga salongsbolsjeviker har fått för sig att det ”är arbetarklass” och därmed ”rätt” om det är taffligt, ostämt, falsk och jävligt. Snacka om att hysa förakt för arbetarklassen! Men det har å andra sidan de som ser sig som revolutionens intellektuella elit alltid gjort, oavsett vad de säger i högtidsstalen. Vanlig arbetarklasskultur däremot fnyser de åt. Det är inte fiiiint!
Hårdrock är en av de musikformer som ständigt utsätts för nedlåtande, och ofta okunnigt, avfärdande. Möjligen kan en clown som Ozzy Osbourne hyllas och extrema, atonala slammergäng med kyrkogårdsimage lyftas upp, men sedan är det i princip ( eller skall jag skriva av princip??? ) stopp. Vänder vi blicken mot artrock/progressive/symphonic/fusion hållet finner vi enbart ett isande förakt, som inte sällan slår över i rent hat. Ofta kan detta förakt visas genom att en lika ointresserad som ignorant punkromantiker i 20 årsåldern, skickas iväg för att ”recensera” konserter med t.ex Jethro Tull, eller Toto. Resultatet blir alltid det förväntade och av redaktionerna önskade. Totalsågning. Det ”är dåligt”, det ”svänger inte”, det ”är inte bra” och annat intelligensbefriat svammel i den vägen tillåts gå i tryck. Rockjournalistiken släpas i smutsen och redaktionerna jublar.
Totalsågningar av den här typen började dyka upp under 1970-talet. Man försökte ibland att ge sågningarna en ”politisk” vinkel, genom att etikettera hårdrock som ”fascistisk” och publikföraktande. En av dem som ansattes och utsattes mest skoningslöst i de svenska kvällstidningarna var Ritchie Blackmore. Från att ha varit en hyllad och respekterad musiker, blev han snart ett lovligt byte att skriva all möjlig och omöjlig dynga om. Eftersom de s.k musikjournalisterna hade svårt att angripa honom som musiker, gick de istället till fula personangrepp. Det skrevs mycket om hårtransplantationer och peruker under de där åren. En minnesvärd notis om ett inbrott i Blackmores hem tog också upp det. Ett antal guldskivor hade stulits. Den s.k musikjournalisten tyckte att det var synd att inte tjuven också stal alla gitarrerna och perukerna också. På så sätt hoppades han uppenbarligen att Blackmore skulle ha tvingats pensionera sig. Skamligt! På tal om pension, så är just ålder annars ett av de här murvlarnas främsta vapen mot Ritchie och Deep Purple i övrigt. Ständigt, ständigt tjatas det om deras påstått höga ålder och om hur patetiska de är som lirar rock vid den åldern. Riktigt tokpatetiskt blir det när samma murvlar över helsidor skriver att det sannerligen inte växer någon mossa på Rolling Stones! De gubbarna är inte purunga och bandet har funnit ännu längre än Deep Purple. Men, det är klart, de har ju inte lärt sig spela så värst vidare väl under alla år. Det är väl det som gör att det inte växer någon mossa på dem..!
Som musikskribent har man ett ansvar mot sina läsare. Ingen musikskribent med förhoppningar om att bli tagen på allvar, kan totalsåga någonting och sedan bara sätta punkt. Man är helt enkelt skyldig att tala om varför det är så in i bänken dåligt. Att bara skriva att någonting är uselt duger bara i kvällspressen, där intellektuella analyser och en seriös syn på det musikjournalistiska uppdraget tycks bannlysta. En sådan seriös syn skulle innebära längre artiklar. Längre, analyserande och resonerande artiklar och recensioner ställer dock krav på både skribenten och läsaren. Och krav av det slaget har blivit fult. Det betraktas som ”reaktionärt” och allmänt mossigt. Hellre då någon som ”recenserar” Totokonserter genom att trycka på zzzzzzätatangenten, än en som gör det seriöst och ”tråkigt”. Det är viktigare att vara hipp, ball, inne och på, än att vara seriös. Åtminstone tycks det förhålla sig så.
Uppskrivningar kräver även de sina förklaringar, men de brukar lika obligatoriskt utelämnas som vid totalsågningar. Pinsamt usla musiker hyllas som hjältar. Skräp som Den Gemena Skånska Byrackan lyfts fram och ges stjärnstatus, trots att det handlar om pinsamheter på ren nybörjarnivå. Bandets s.k sångare framhöll i en devot TV-film vikten av att inte träna och försöka bli bättre instrumentalister. Enligt hans alternativa logik skulle ökad skicklighet innebära att musiken försämrades! Bra och riktig rock kan alltså bara skapas av sopor. Tjenare! Men tyvärr drivs den linjen hårt av oseriösa murvlar.
Jag har aldrig krävt att endast musiker av Deep Purples och Totos kaliber skall få göra skivor. Det kan finnas underhållningsvärde i en del mer primitiv och råbarkad musik ibland, som t.ex Motörhead. Men detta underhållningsvärde får aldrig förväxlas med stor talang och musikalisk genialitet. Ändå sker det regelmässigt. Om man nu får sin musikaliska tillfredsställelse av att lyssna på Den Gemena Skånska Byrackan, så är det OK. Var och en blir salig på sitt, och vissa nöjer sig tydligen med lite. Det är däremot inte OK att hylla bandet med toppbetyg och omdömen som ”Sveriges absolut bästa band”. Det är helt enkelt inte sant. Möjligen kan de ha ett underhållningsvärde, om man nu gillar när det låter illa..!