När jag först fick höra talas om att Glenn Hughes och Joe Lynn Turner planerade en skiva tillsammans blev jag smått orolig. Oddsen att det skulle kunna bli pinsamt och totalpatetiskt var hur höga som helst. Två f.d Deep Purplemedlemmar med dåligt rykte hos många fans verkade inte vara en allt för bra kombination. Med en rysning av obehag tänkte jag på Joes tämligen förfärliga version av Lady double dealer på Undercover 2. En hel CD med sådant skräp och herrar Hughes och Turner vore stendöda som artister, tänkte jag. Vore? Är de inte det, undrar säkert några av er. Mitt svar är nej.
Glenn Hughes har en fantastisk röst och han är en tekniskt driven basist. Redan under sin tid i Trapeze bevisade han detta med all önskvärd tydlighet. Ung och naiv som jag var under 70-talet, så förstod jag inte varför framförallt Glenns basspel degenererade live med Deep Purple Mk III ( och senare i ännu högre grad i Mk IV ). Det var något vagt surt och odistinkt över det. Med facit i hand vet vi att det handlade om droger. Glenn var ofta så hög att han hade fullt upp med att hålla balansen på sina platåskor. Självklart påverkade detta hans spel, hans omdöme och snart nog också hans fantastiska, Gudabenådade röst. På den nyligen släppta Japankonserten från 1975 med Deep Purple Mk IV, pendlar Glenn okontrollerat mellan total briljans och den allra yttersta pinsamhet. Ibland går det endast några få takter och sekunder mellan ytterligheterna.
Efter tiden i Deep Purple fortsatte drogerna att tära på Glenns talanger och karriär. Snart ansågs han som paria i branschen. Ingen ville ha med den där narkomanen att göra. Vägen utför var utstakad, sopnedkastet såpat och graven i princip redan grävd. Då mötte vår djupt olycklige och sjuke Glenn Hughes Jesus. Plötsligt fick han den kraft han behövde för att äntligen ta tag i sitt liv på allvar. Efter avgiftning och allehanda vård började han sedan att försöka bygga upp sitt liv, sin musikerkarriär och sitt anseende igen. Det var ingen lätt uppgift, men sakta, sakta kämpade sig Glenn tillbaka. Ryktet om hans drogfrihet och återupprättade pålitlighet började gå. Allt fler hörde av sig och ville ta hans fantastiska röst i anspråk, både för studiojobb och jobb som frontman i mycket kända sammanhang. Hans egna skivor blev bättre och bättre. Fjolårets Building the machine är bland det bästa jag har hört honom göra någonsin.
Joe Lynn Turner har fått oförtjänt mycket skit genom åren. Visst lät han rätt mesig under de sista åren i Rainbow, men hur skulle han ha kunnat låta annorlunda? Ritchie ville ju ha det så då. Han var trött på Dio / Bonnetsång. Han ville ha en lenare radiostämma. Vi var många som gav Joe skulden för att Rainbow blev så mesigt, när vi egentligen mest skulle ha lagt skulden framför fötterna på Ritchie. Men det gjorde vi inte och många gör det inte än idag. Slaves and masters är också den ett Ritchieprojekt. De som kallade Deep Purple Mk V för Deep Rainbow hade onekligen en poäng, eftersom Ritchie styrde och ställde lika mycket i båda banden. Och Ritchie ville fortsätta den mjukare linjen. Alltså var det inte läge för Joe att sjunga på något annat sätt heller. Ärligt talat så trodde jag inte att Joe kunde sjunga på något annat sätt. Första beviset på att jag faktiskt kanske hade fel fick jag när jag på Micke Erikssons uppmaning införskaffade Mother`s Armys Fire on the moon. Joe Lynn Turner sjunger i det bandet ibland. Jag var skeptisk först, men blev positivt överraskad. Joe lät mer rockig än vad han brukar. Snart hittade jag fler exempel på andra skivor, med Joes insats på en hyllnings CD till AC/DC som en extra starkt lysande fyrbåk. För böveln! Karl`n kan ju låta som en riktig rocker! Jag snubblade också över en CD-bootleg med låtar från Deep Purples konsert i Philadelphia 1991. Det är kalasbra ljudkvalitet och Joe lyckas blåsa nytt liv i både Black night och Lazy. Hela bandet spelar f.ö fantastiskt bra, inte minst Ritchie, och det är en ren skam att den konserten inte finns utgiven officiellt. Man kan undra hur den lila historien hade utvecklats om Slaves and masters hade varit lika energifylld som den konserten..! Joes solo skivor har tenderat att bli allt mer rockiga de senaste åren. Det är en utveckling som jag välkomnar. Om skivorna Undercover 1 & 2 tycker jag däremot inte alls. De är stentrista och rent spekulativa. Det är bra låtar, visst, men det är likt förbannat inte bra för det! En enda gång tänder det till och det är på Mississippi Queen, Mountains gamla härliga låt, på vilket Mountaingitarristen Leslie West också gästar. Plötsligt skjuter hornen ut på Joe. Det hörs att han bryr sig. I övrigt lyser hans engagemang mest med sin frånvaro, tyvärr. Joe har släppt bra skivor sedan dess, men det var alltså någonting i stil med Undercover 1 & 2 jag fruktade när jag hörde om samarbetet med Glenn. Allt var upplagt för två scenarion. Scenario ett var att det skulle bli ett pinsamt fiasko med unkna Deep Purplecovers och pinsamma försök till kopior av legendariska låtar. Scenario två vågade jag knappt tänka på, eftersom det gränsade till för bra för att vara sant. Allt skulle faktiskt kunna fungera rent rysligt bra.
När skivan nått Östersund och Micke Eriksson nåddes jag av hans glädjefnatt över telefonen. Han påstod att skivan var enormt bra. Jag hade lite svårt att tro att den kunde vara så bra, även om Micke brukar ha ett pålitligt omdöme. När jag en knapp vecka senare själv äntligen fick höra skivan insåg jag att Mickes superlativ snarast var tilltagna i underkant! OJ! Glenns Building the machine hade gjort ett starkt intryck på mig och snabbt blivit en favoritskiva, och så går Glenn och Joe och gör en skiva som är ännu bättre än den! Lysande, grabbar! Urstarka refränger på alla låtar, samtidigt som det handlar om hårdrock med rejält med attityd och ”ballar”. Här dväljs ingen fegrock. Inte heller handlar det om några försök att göra nya Deep Purple och Rainbowlåtar. Något litet stänk här och där finns det förvisso, men de tycks mera finnas där som busiga blinkningar än någonting annat. Den som fruktar att Joe skall soppa till allt med den där smågnälliga rösten från Rainbowtiden har inget att frukta. Joe och Glenn kompletterar varandra alldeles utmärkt, och ibland är det faktiskt till och med svårt att höra vem av dem det är som sjunger. De turas om att sjunga på låtarna på samma sätt som Glenn och David gjorde i Deep Purple. Refrängerna, med sina ofta rikliga sångstämmor, delar de på. Uppsalagitarristen Jocke Marsh har tillsammans med Glenn och Joe skrivit elva förnämliga låtar. Jocke är en tekniskt driven gitarrist som vagt påminner mig om John Norum, fast med en ännu större elegans i spelet. Stundtals får han mig även att tänka på Brian May, med alla sinnrika och melodiska inpass. Hans Ritchieinfluenser är tydliga, men han är ingen anonym och trist Ritchiekopia. Jocke Marsh är en gitarrhjälte på stark frammarsch ( no pun intended! ), helt klart är det så.
För Glenn Hughes och Joe Lynn Turner är den här skivan en skön revansch. Den lila historiens strykpojkar har trotsat alla odds och gjort det nära nog omöjliga: De har fått det här projektet att inte bara fungera, utan även att fungera med den äran. Inte illa!
Bättre än så här blir det knappast inom den melodiösa hårdrocken!!!
Christer Bolin © April 2002