KRÖNIKA 5 - RITCHIE BLACKMORE
Ingen annan musiker har adderat mer musikaliskt och emotionellt mervärde till mitt liv än Richard Harold Blackmore, mer allmänt känd ( och ökänd, kanske man kan säga ) som Ritchie Blackmore. Det som tidigt fångade mitt intresse var hans långt drivna teknik, hans personliga uttryckssätt via sin gitarr, och hans förmåga att förena rå urkraft med den allra skiraste skönhet. Redan på Made In Japan, den skiva som blev min ingång i den mörklila världen, kan man förundras och tjusas av allt detta. Dessutom finns där en del exempel på herr Blackmores musikaliska humor. Den Blackmore som jag mest kom att ta till mitt unga hjärta, var den som kombinerade den råa urkraften i hårdrocken med de vackraste melodier. Jag kände igen känslan från den klassiska musiken, som ju i mångt och mycket är den ursprungliga hårdrockens tvilling. Det finns nyanser i den klassiska musiken, gradskillnader, variationer i styrka, skiftande uttryckssätt m.m, och det fann jag också i Blackmores spel. Ja, naturligtvis fanns det även i Deep Purple i övrigt, och senare även i Rainbow. Blackmores förkärlek för klassiska skalor framför de gängse bluesvarianterna tilltalade mig också, plus det faktum att han gärna inkluderade orientaliska skalor i sitt gitarrspel, förstås. Den första gången han på allvar öppnade upp den orientaliska dörren på skiva, var på den mäktiga Sail away på Deep Purpkles Burnskiva. Det skulle dock dröja några år innan han tog den orientaliska grejen till sin spets. Det skedde på Stargazer på Rainbows Risingskiva, och senare igen på Gates of Babylon på Rainbows Long live rock n roll skiva.
Under 70-talets senare år, under Rainbows glansdagar, kunde man ofta läsa om Blackmores stora förkärlek för medeltida musik. Det var vad han lyssnade på privat, när han inte lyssnade på Jethro Tull och ABBA, samt klassisk musik, förstås. Sådan musik ville han helst av allt syssla med, inte hårdrock. Om han någon gång i livet skulle bli riktigt lycklig ( vilket han alltid höll för otroligt, som den proffscyniker han alltid har velat framstå som utåt ), så skulle han enbart syssla med sådan musik. Nu var han inte lycklig, framhöll han, så därför fick det bli hårdrock. Det var ett sätt att få ut aggressioner på. Alla som har sett videon till California Jam, vet hur mycket aggressioner herr Blackmore kunde bära på..! Lycklig, eller inte, så kunde han i alla fall smyga in åtskilligt av sin älsklingsmusik i både Deep Purple och Rainbow. Deep Purples Fools på Fireballskivan är ett tidigt exempel, Rainbow eyes på Long live rock n roll ett senare. Dessutom är hårdrockens grundläggande harmonik faktiskt snarlik den medeltida musiken, något som Ritchie förklarar i en sentida videointervju kring Blackmore`s Nightprojektet. Under konserterna passade han alltid på att smyga in en snutt eller två av sin älsklingslåt Greensleeves. Och de flesta i publiken älskade det, om inte annat för att det var så udda. Själv hörde jag till dem som ivrigt hoppades att karl`n en dag skulle bli lycklig nog att förverkliga sina musikaliska drömmar fullt ut. Det såg länge ut som om det vara att hoppas på för mycket. Kring 1981 hade Ritchie Blackmore tappat intresset för att spela, åtminstone började tecknen på det bli allt mer tydliga. Hans gitarrspel blev allt mer odistinkt, ja, rent av slarvigt – i synnerhet live, då han allt oftare stod och fånade sig med en slide utan att ens bemöda sig om att göra det bra. Och då är Ritchie Blackmore en enastående skicklig slidespelare när han bryr sig om att göra det korrekt! Ofta kunde det hända att han bara stod och krafsade på gitarrhalsen. Han förde helt enkelt oväsen och han hade skamligt bra betalt för att göra det! Han uppträdde rent fumligt många gånger och rykten om en allt för stark vänskap med Jack Daniel`s började florera. Hur det förhåller sig med det vet jag inte, men dåligt spelade han i alla fall ofta. Men även under de här åren kunde han förstås visa prov på sin storhet. Det handlade dock snarare om undantag. För att ytterligare förvärra allting, hade han sannolikt det mest avskyvärt ruttna gitarrljud live som någon stor gitarrist någonsin har haft. Sprött, ljust, sprucket och grötigt. För starka gitarrmickar kan bara vara en del av förklaringen. Ritchie verkade trött. Trött på musiken, trött på branschen och sannolikt in i bänken trött på sin egen image. Det monster han hade skapat föreföll att kväva honom. Det tycktes allt oftare som om han drev med hela grejen, inte minst med sin egen roll som gitarrhjälte. Han kunde ju gå ut på scenen, föra oväsen och fåna sig, och ändå bli hyllad som en halvgud. Jag förstår på sätt och vis hur han kan ha resonerat.
När Deep Purple Mark II återförenades 1984 tilltog Blackmores ovilja att spela som den mästergitarrist han faktiskt är. I takt med att situationen i bandet förvärrades under de efterföljande åren, förvärrades också Blackmores ovilja. Det mest sorgliga minnesmärket över hur han spelade de här åren, och på hur enastående uselt gitarrljud han hade, är enligt mitt förmenande inte den usla Nobody`s Perfect, utan Knebworthskivan. På den är det mest ett sprucket, gurglande oväsen istället för gitarrspel. På Nobody`s Perfect kan man åtminstone höra en del enskilda finesser här och där mitt i all ljudsörja! Att gilla Ritchie Blackmore under de där åren var inte lätt. När så ryktet om Joe Lynn Turners inträde i Deep Purple av alla band på planeten Tellus började gå, blev jag i förstone inte glad. Skulle nu Deep Purple bli lika trista, platta och döda som Rainbow var under sin sista tid? När skivan Slaves and masters kom tydde en del på precis det, medan annat pekade åt precis det motsatta hållet. Den viktigaste positiva förändringen var Ritchies gitarrspel. Nu spelade han äntligen gitarr igen! Bra dessutom och med bra gitarrljud! Wow! Vad hade hänt? Med facit i hand så vet vi att han träffade sin älskade Candice, sin tvillingsjäl. Han blev lycklig. Hans liv fick en mening. Love conquers all, som det heter i visan på just Slaves and masters. Tydligen kunde kärleken även nå Blackmore och tina upp hans apati. Att Ian Gillan inte längre var kvar i bandet bidrog nog också till Blackmores välbefinnande. Blackmore och Gillan har ju varit antagonister och konkurrerande egon under åratal. När Gillan återkom till Deep Purple fortsatte Ritchie att spela bra, oerhört bra för att vara exakt. Bättre hade han inte varit sedan 70-talet. Åter kände jag igen honom. Min hjälte hade återuppstått från de döda! Hela Deep Purple spelade för övrigt väldigt bra under den här sista tiden. Micke Eriksson liknar det vid en uppblossande supernova, och jag håller med honom om det till 110%. Men Ritchie ville vidare. Han avskydde cirkusen kring och i Deep Purple. Han ville vara Chef. I Deep Purple kunde han inte längre härska oinskränkt. Med ett solokontrakt på en Rainbowskiva i bakfickan, kunde han kosta på sig att hoppa av vad han nog bedömde som ett sjunkande skepp.
Rainbowskivan A stranger in us all visade upp mer av den pånyttfödde Blackmore, samtidigt som den enligt mitt förmenande känns halvhjärtad – något den högst sannolikt också är. Nyligen berättade Elton John om hur han har kunnat gå in i studion och knåpa ihop något att fylla en skiva med, utan att själen har varit närvarande. Han har den rutinen, och det har Ritchie Blackmore också. Flera lysande låtar fanns dock med på skivan, främst då den magnifika Ariel och den suggestiva Hunting humans. För första gången släppte Ritchie fram sin flickvän och sambo Candice till sångmicken, om än enbart som körsångerska bakom utmärkte Dougie White. Hon och Dougie fick också stå för texterna. Åter kunde man läsa i intervjuer om Blackmores förkärlek för medeltidsmusik. Den här gången var det inte ett eventuellt projekt i en eventuell, avlägsen framtid, utan något som höll på att materialiseras hemma i den stora bostaden i Connecticut, USA. Resultatet släpptes ut under namnet Shadow of the moon, en titel som anspelar på Mike Oldfields gamla hitlåt Moonlight shadow. Ritchie och Candice gillar den låten och spelar den ibland live. Jag blev oerhört förtjust i skivan när den så äntligen släpptes. Den var precis så underbar som jag hade hoppats på att den skulle vara. Den Ritchie jag har lärt känna från alla skivor finns där i sitt esse. I full frihet, utan några hämmande genreramar. Han är fri och han är lycklig och det hörs. Den uppföljande Under a violet moon var lika underbar den, och med den senaste Fires at midnight lyckas han föra hela grejen framåt ytterligare en god bit. För mig känns det helt rätt att Ritchie Blackmore håller på med detta. Jag sörjer inte ett enda ögonblick att han inte längre vill spela hårdrock. Han har spelat den allra bästa av hårdrock, och de skivorna finns där att njuta av närsomhelst. Men han har också spelat trist, oengagerad hårdrock som närmast har parodierat hela genren. Även de skivorna finns. Att lida av! Själv föredrar jag att han gör det han är lycklig med och gör bra, än att han gör något han djupt ogillar och därför gör dåligt. Jag klarar mig gott utan ännu en variant av Spotlight kid, så att säga. Dessutom är den största skillnaden mellan den bästa hårdrocken han gjorde förr, och den musik han gör nu, mest en fråga om instrumentering och arrangemang. Många, många Blackmore`s Nightlåtar skulle ha kunnat blivit bra Rainbow, eller t.o.m Deep Purplelåtar. Dessutom gäller det omvända. Flera gamla Rainbow och Deep Purplelåtar har arrangerats om och givits en akustisk profil, och framförs ibland av Blackmore`s Night. It`s all in the arrangement.
Den 14:e april fyllde Richard Harold Blackmore, allas vår Ritchie, 57 år. Hedra honom med en tanke. Spela någon av hans skivor. Höj en bägare eller två till skål! Long live rock n roll! Long live Ritchie Blackmore!
Christer Bolin.
© April 2002.