LILA DVD-SLÄPP UNDER LUPP

Så fick vi då äntligen tillgång till Mk IIs Hofstra Universityspelning 1973, om än tyvärr hårt nedklippt, och Mk IIIs legendariska California Jamkonsert från 1974. Jag har spelat de här DVD filmerna ett antal gånger nu, och studerat dem i detalj. Det var både kul och intressant att jämföra de två framträdandena, inte minst med tanke på att de är inspelade med ganska exakt ett års mellanrum. Det första som slog mig med Hofstraframträdandet ( som jag sedan länge haft tillgång till på band ), var bandets enormt höga professionalism och energinivå. Bandets medlemmar, i synnerhet Blackmore och Gillan, är så osams att de rent av hatar varandra. Likafullt levererar de ett framträdande som skyhögt höjer sig över alla andra band. Det är en Legend i aktion. Det är makalöst samspelt och svängigt så att man baxnar. Fokuseringen är stenhård, även om Gillan verkar mer än lovligt pårökt i tal och blick. Trots den negativa stämningen i bandet, är humorn och självdistansen också tydlig. Det hela är en ren fröjd att beskåda. Nästan som att få se Made In Japan på DVD. Och den här sanslösa nivån, dröjde det sedan ända till Morse inträde i bandet på 90 talet, innan bandet kunde återfinna.

Blott ett år senare är bilden hursomhelst annorlunda. Bandet har bytt medlemmar och fått elefantsjukan. Humorn är som bortblåst, och på flera håll ersatt med osympatiska och uppblåsta egon. En ny sorts negativ energi är närvarande, och det där magiska samspelet från året innan är borta. Nu går allt på rutin, och inte heller så lite på en höft, stundtals. Bandet vet att de kommer undan med att inte leverera fullt ut, och de tar den vägen. Man kan ju alltid kompensera den bristen med attityd och show, och det gör man så det knakar om det. Största skulden skall utan tvivel läggas framför Hughes fula platådojor. Människan är sannolikt både drucken och hög, och det är sannerligen inte bra om man skall spela. Ja, det är förstås inte bra överhuvudtaget, under några omständigheter. Genom hela konserten fjantar han runt och åmar sig, istället för att sjunga och spela så bra som han egentligen kan. Jag har full sympati med de blickar som Blackmore sänder åt hans håll då och då. Det är mycket talande blickar. Blickar av avsmak. Och ungefär ett år senare var Blackmores Hughesbägare överfull, och han flydde bandet. Resten av bandet levererar bra, men eftersom basen är uppe i det blå, blir helhetsbilden inte bra. Och humorn och självdistansen är som sagt långt borta. Två faktorer som åtminstone jag saknar. Likafullt är det kul att konserten nu finns på DVD, och dessutom i sin helhet. Den saknade Lay down, stay down, har återfunnits och satts in på sin rätta plats. Det tackar vi för!

Nu när Whitesnakes nya live DVD har kommit, är det extra intressant att ha sett California Jam så mycket. Den blyge och lite tafatte unge mannen, har ersatts av ett småanorektiskt fullblodsproffs, som vet hur ett mickstativ skall svängas. Coverdale må ha snott stativsvängandet från Led Zeppelins Robert Plant, men det var Coverdale som tog det till sin spets. Jag tycker det är fascinerande att Coverdale har ljusare röst idag, än vad han hade 1974. Normalt brukar det ju bli tvärtom. Men det blev ju så där efter hans halsoperation, och jag tycker han låter vida bättre med sin nya, renare röst, än med den gamla skrovliga. Det är kul att han fortfarande tycks ha så mycket av sin röst i behåll, dessutom. Registermässigt, alltså. Herr Coverdale har fortfarande det mesta av sin ta-i-från-skrevet-kapacitet kvar, och det är som sagt roligt. Han omger sig med kompetenta musiker, inte minst mästerbasisten Marco Mendoza, och tillsammans framför man en räcka gamla klassiker. Visst, som en enstaka nostalgitripp är det trevligt, och konserten är snyggt filmad och producerad. Men likafullt kan jag inte som Micke ställa mig upp och hylla detta oreserverat. Som jag ser det, så är det fortfarande Deep Purple och Ritchie Blackmore, som är de enda riktigt intressanta i den lila familjen. De skapar ny musik, och de försöker ta sina respektive grejer vidare. Coverdale väljer numera tyvärr motsatt väg, och trampar på längs de sedan länge upptrampande och breda stråken. Om han åtminstone hade släppt ut en ny studioskiva under Whitesnakenamnet de senaste åren, så hade grejen varit lite lättare att fördra. Nu får i alla fall jag mest känslan av att han sätter startkablarna i sin sedan länge avlidna gamla reptil, för att försöka lura i oss att den faktiskt lever och frodas. Detta för att dels dra in pengar till hushållet, dels för att ha något att göra. En artist saknar publiken, och en stor artist saknar publiken ännu mer. Och numera har ju tyvärr intresset för den utmärkte sångaren och låtskrivaren Coverdale dalat hos de breda massorna, så bästa sättet att locka till sig publik, och därmed tjäna en slant, är att låtsas att den vita ormen lever. Det gör den inte, men illusionen är mycket snyggt gjord. Lite Joe Labero så där. Mycket poser och show, för att publiken inte skall lägga märke till att den bedras. För Whitesnake är inte ett band idag, det är ett varumärke. En licens att trycka pengar. Coverdale hyr in det folk han behöver. Samma trick som Blackmore använde i Rainbow, och som till och med förekommer i en del svenska dansband.

Det skall bli intressant att se om Whitesnake tänker följa Black Sabbath i spåren, och bli ett renodlat, kringresande nostalgipaket, eller faktiskt försöka klämma ur sig en studioskiva med något nytt på. Det vore sannerligen tragiskt om Coverdale följde Black Sabbaths Tony Iommis exempel, och förslösade sin stora talang på att vältra sig i det förgångna och redan gjorda. Tänk så kul det kunde bli om dessa två multibegåvade herrar istället slog sina påsar ihop, skrotade ned sina respektive gårdagsband, och istället satsade på något gemensamt! Jaja, jag vet att det bara är en intressant tanke, men nog fan är den lockande!

Så vill jag passa på att avslutningsvis tipsa om ett hårdsvängande, och mycket kompetent, svenskt tjejband, som kan gå hur långt som helst. Crucified Barbara är ett band med en underbart trotsig attityd, ett tufft namn, fyra väldigt duktiga musiker, och riktigt bra låtar. Tänk ett punkfritt Girlschool på minst Hammerfalls nivå kompetensmässigt, krydda med en del drag av Judas Priest, och en del orientaliska små utflykter a la Blackmore, och ni kommer hyggligt nära. Så glöm för gott den där mossiga fördomen om att tjejer inte kan spela bra och riktig rock! Deras CD In Distortion We Trust, är det fräschaste och mest positiva jag har hört i hårdrockväg på ett bra tag. Make my day, Ladies! Keep on rocking my world!

© Christer Bolin MMVI