För vem görs egentligen alla samlingsskivor med Deep Purple, skulle man kunna undra. Svaret är ändå ganska givet. Förutom att de är snabba och billiga inkomstbringare för de inblandade skivbolagen, så vänder de sig till två kundkategorier. Först har vi sällanköparna, dvs de som gillade bandet i ungdomen, men som sedan har ”vuxit upp”, stadgat sig och låtit barnens och frugans musiksmak dominera. Hårdrock har tyvärr alltid varit alldeles för mansdominerat, både vad gäller fans och utövare. Dessa sällanköpare kan ses smyga omkring i de stora varuhusen utanför stadskärnorna med barn och blomma i släptåg. Vid de vanligtvis förekommande ställen med CD skivor till relativt lågt pris, händer det att de får syn på en samling med Hjältarna Från De Vilda Ungdomsåren. Efter en del förhandlande kan det sluta med att skivan inköps tillsammans med en Absolute music 517 och någonting av Vikingarna utan horn. Sällanköparens nostalgikvot är därmed fylld. Sedan har vi då den andra kategorin…
Den kategorin är sådana som jag, och med stor säkerhet tillhör de flesta av er som läser det här samma kategori, dvs Måste-ha-allt kategorin. Mitt stora ha-begär efter Deep Purplesamlingar är nästan lika gammalt som mitt intresse för gruppen. Den klassiska samlingen 24 Carat Purple var först. Med den tändes ett ha-begär som varar än i dag. Jag minns hur tydligt som helst hur jag kom in på den legendariska skivaffären Broddmans i Uppsala, i hörnet av Dragarbrunnsgatan och S:t Persgatan. Där fanns två backar med nyheter.En av dessa backar innehöll en maffig bunt, ungefär en decimeter tjock, av en guldfärgad Deep Purpleskiva till det för en högstadieunge överkomliga priset av 9:90. Det här var på den tiden när fullpris-LP kostade 29:90, något som upplevdes som dyrt då. Ack ja…
Jag köpte förstås skivan. Det som gjorde att jag senare blev den samlingsskiveköpare jagblev, var det faktum att Black night fanns med på skivan i en för mig okänd live-version.Det var stort! Allt sedan dess har jag väl någonstans närt en from förhoppning om att åter finna någon okänd variant på de samlingar som översvämmar marknaden. Oftast har jaghoppats förgäves. Med Deep Purple Mark I & II, den legendariska samlingsdubbeln med jeansomslaget, kunde When a blind man cries adderas till samlingen. Och med The Deep Purple Singles A`s And B`s fick jag uppleva lyckan av att få höraoch äga I`m alone, låten som rymmer ett av Ritchie Blackmores allra bästa solon från de där åren. I övrigt var det tunnsått. Den amerikanska samlingen When we rock we rock, when we roll we roll, är förvisso en rätt trevlig samling, men jag minns än i dag min besvikelse över att Woman from Tokyo inte är live - trots att det står så på omslaget. Det är fult att luras, Warner!
Deep Purples återförening 1984 släppte
loss en flodvåg av samlingsskivor. The Anthology från EMI var väl
den mest seriösa av dem, eftersom den erbjöd alla gruppens sättningar,
plus några svåråtkomliga låtar, bl.a Grabsplatter. EMI
släppte även den onödiga Greatest Purple, en virrig historia
där Mark IV glömdes bort. Mest onödiga var nog en samling från
Telstar, betitlad The best of Deep Purple. Även den saknade Mark IV, men
det var inte det mest
allvarliga. Under låtarna stod varifrån de hämtats. På
flera angavs samlingen The Antholgy! En samling baserad på en samling!
Skamligt!
När Deep Purple hade lämnat Polygram, började det strömma ut skivor baserade på skivorna Perfect Strangers, House Of The Blue Light och den erbarmligt usla Nobody`s Perfect. Det är så gott som genomgående fråga om undermåliga produkter. Man har inte ens orkat använda mastertaperna. Skivorna är brusiga och slarvigt gjorda. Trots att Polygram / Universal nu har givit ut originalalbumen med remastrat ljud, så har den uppdateringen inte ännu nått deras samlingar. Måhända kommer det en ny flodvåg av samlingar från dem när så väl sker? Som den nördiga samlare jag är, kunde jag dock finna viss tillfredställese i att de editerade versionerna av Knocking at your backdoor och Perfect strangers släpptes. När Deep Purple såsmåningom även lämnade BMG, dröjde det ett tag innan den första samlingen därifrån dök upp, Purplexed. Ett vidrigt fult omslag till trots, och trots att den inte innehåller något outgivet material, så är det en samling jag i stort sett är nöjd med.
Nå, vilka andra samlingsskivor med Deep
Purple är jag då nöjd med, eller nästan nöjd med?
Tveklöst bäst är den dubbel CD som EMI släppte för
några år sedan, 30: The very best of Deep Purple. Den innehåller
förvisso inget nytt, men den är fullständig. Det är den
första samling med Deep Purple som spänner från 1968 och fram
till 1998. Man har t.o.m bemödat sig med att köpa in rättigheter
att använda material från Polygram och från BMG. Ett stort
tack för det, EMI! Enkel CD-varianten av samma album är nästan
lika bra, men den utesluter tyvärr sättningen med Joe Lynn Turner.Trist.
90-talsutgåvan av The Deep Purple singles A`s And B`s är förstås
en höjdare, även om den mest är riktad till samlare. Den uppdaterade
The Anthology från EMI - även den från 90-talet är en
höjdare, även om den avslutar historien efter Mark IV. Den franska
EMI samlingen Smoke on the water - the best of Deep Purple får väl
anses vara OK, men att de inte orkat leta fram annat än knastriga vinyler
att använda på sina ställen, är bedrövligt! EMIs nu
utgångna Deepest Purple är en klassiker, även om den underlåter
att ta med Mark I och IV. Kunde vi få en uppdaterad utgåva av den,
kanske?
EMI släppte i fjol en lågprissamling betitlad Deep Purple Anthems. Anthems betyder teman, om nu någon mer än EMI har råkat glömma det. Hur kan man släppa en skiva med det namnet, och underlåta att inkludera det mest kända temat av dem alla, dvs Smoke on the water? Burn har de också missat, f.ö. Vore det inte för de två stolpskotten, skulle skivan ha varit riktigt prisvärd. EMIs The Collection inkluderar visserligen Smoke on the water, men missar i gengäld i princip allt annat. Ack ja, man kan inte få allt här i världen tycks det… Klassikern 24 Carat Purple då, samlingen som tände min drift att köpa samlingsskivor med Deep Purple? Tja, EMI har nyligen släppt ut den igen, efter att låtit den vila något år. Nyutgåvan har ett rent gräsligt omslag. Den gyllene färgen är nu ersatt av brandgul, bl.a. En booklet har inkluderats med en kort historik kring skivan av journalisten Tommy Vance. Dessutom finns ett antal maffiga färgbilder på Mark III & Mark IV. Som de allra flesta av er redan vet, så finns inte Mark III & Mark IV med på skivan. Det är endast Mark II, men dem finns det inte en enda bild på! Starkt jobbat, EMI!
Under året sägs vi kunna få gotta oss åt en box från EMI, full med allehanda godsaker, både tidigare utgivet, och sådant som länge har dväljts i EMIs digra källarvalv. Vi ser förstås fram mot det. Under tiden fortsätter vi att bläddra förstrött i varuhusens och skivaffärernas backar i from förhoppning om att hitta ännu en samling att köpa, bära hem och bli besviken på. Vi Deeep Purple fans är ett underligt släkte!
Christer Bolin
© 2002.