Krönika 32- Aprilfunderingar
Sommaren 1977 var jag med mina föräldrar på semester. Efter
en del rundfärder hamnade vi i Göteborg. Farsgubben jobbade för
ett rikstäckande företag med huvudkontor i västkustmetrolopolen,
så att bo en tid i företagets övernattningslägenhet var
inga problem. En solig och stekhet dag gick vi omkring i centrala staden och
såg oss om. Mitt intresse var främst riktat mot skivaffärer,
och intresset mattades inte precis när jag fick syn på den massiva
skyltningen för en ny, vit Rainbowdubbel med namnet On stage. Efter en
del tjat från min sida, och en hel del gnat från motsidan, blev
det ett inköp att stolt bära hem till övernattningslägenhetens
stereo.
Att jag blev golvad förstår ni nog. Skivan är rent makalös,
och mer om hur bra den är skall jag inte trötta er med här. Istället
skall jag berätta om en annan musikupplevelse som inträffade samtidigt.
Kvällstidningarna hade börjat skriva upp ett ungt, och tydligen väldigt
bra, engelskt band vid namn Sex pistols. Jag blev nyfiken. Monopolradion hade
väl i sin perversa ”jämlikhetsiver” slutat med listor vid
den här tiden, men fortfarande fanns det musikprogram att lyssna på
och spela in låtar från. Alltså satt jag där i Göteborg
med min medtagna kassettradio och gjorde det en kväll, när Sex pistols
påannonserades. Jag minns ännu hur min förväntan skruvades
upp. Jag gjorde mig beredd att ta till mig den nya, musikaliska sensationen,
och att bli överkörd av talang. Och så kom då låten
igång. Jag satt och såg ut som ett frågetecken. Vad var detta?
Inte fan kunde väl den här skiten kallas bra? Jag spelade min kassettkopia
av God save the queen ett antal gånger. Det bästa jag kunde komma
på med låten, var att det var ett bra och aggressivt gitarrkomp.
Det räckte inte för att rädda låten i mina öron. Johnny
Rottens outhärdliga falsksång gick dessutom inte att förtränga.
Hur kunde uppenbart undermålig skit som detta hyllas? Hade medierna fått
kollektivt hjärnsläpp? Det visade sig att det var precis det som hade
skett.
Sedan var lavinen igång. Nästa fenomen som skrevs upp ofantligt,
var en ny ”supergitarrist” som kallade sig för Elvis Costello.
Med det namnet och det utseendet, samt med Sex pistols i färskt minne,
höll jag mig skeptiskt avvaktande. Costellos My aim is true sålde
slut rekordfort, åtminstone här i Uppsala. Kunde det möjligen
ligga något i allt beröm? Var karl`n månne bra? Jag skaffade
skivan, och kunde strax konstatera att det var han i n t e. Gnällig, småfalsk
sång, dåliga låtar, taffliga musiker och undermålig
produktion. Vart fan var världen på väg, om detta hyllades som
det bästa som fanns, samtidigt som Rainbows On stage, och Whitesnakes Trouble
hånades och sågades? Som ni vet så har det sedan dess fortsatt
i samma trista spår. Då var det punk, nu är det hiphop, gnällpop
och nykommunistisk neoprogg som hyllas.
Och i år är det 20 år sedan Deep Purple Mk II återuppstod,
och släppte sin hett efterlängtade comebackskiva Perfect strangers.
Det var i april 1984 som bandet samlades i USA, för att kolla om allt möjligen
skulle kunna fungera. Jon Lord kom i princip direkt från Sverige, där
han spelat sitt sista framträdande med Whitesnake, vilket var i SVTs Måndagsbörsen.
Det som hände sedan är historia, och det känns lite svindlande
att det faktiskt är så länge sedan det hände. Åren
tickar på utan att vi märker det. I slutet av mars fyllde gitarrvituosen
Eric Clapton 59 år. Nu i april är det allas vår Ritchie Blackmores
tur att fylla 59, och de någorlunda matematiskt sinnade av oss kan då
räkna ut att han fyller 60 nästa år. Jag är innerligt tacksam
för att min gamle hjälte numera gör det han älskar, att
han gör det oerhört bra och att han för evigt har vänt hårdrocken
ryggen. Ritchie har mognat, gått vidare och är idag trygg i sin faktiska
ålder. Detsamma gäller hans forna kollegor och trätobröder
i Purple.
David Coverdale åker dock tyvärr runt och harvar gammalt Whitesnakematerial
med några inhyrda musiker, och försöker håva in några
extra slantar på sitt förflutna. För säkerhets skull kallas
allt också för Whitesnake, vilket givetvis är en sanning med
stor modifikation. Vi minns hur Herr Coverdale satt och pratade om en framtid
utan Whitesnake, och hur han ville bli kvitt allt det där. Han ville mogna
och stå på egna ben, vilket han sannerligen har kvalifikationer
för. På grund av bristfällig skivbolagsbackning, tog sig dock
inte hans solosatsningar. Alltså fick det bli att bita i det sura äpplet
ännu en gång, och damma av den gamla avlagda reptilen - åtminstone
till namnet. Och David Coverdale är ett proffs. Han gör det bra, men
hans själ är långt, långt därifrån. Jag förstår
honom, och bojkottar sålunda allt eventuellt ”nytt” Whitesnakematerial
som kan dyka upp. Jag kan gärna tänka mig att köpa någon
gammal konsert från Sykes/Lord/Powellperioden, men en live med ”nya
Whitesnake” kommer jag att ignorera. Det finns levande och vital musik
därute, och livet är för kort för att slösas bort på
giriga kopior!
Återutgivningen av gamla DP klassiker fortsätter, och jag förmodar
att den verkliga störtfloden kommer att skölja över oss den dag
Deep Purple väljer att packa ihop. Så länge dispyten mellan
Ritchie och hans gamla ex-manager Bruce Payne ( vilken numera istället
är Deep Purples manager ) inte är löst, kommer det däremot
inte att komma något nytt Rainbowmaterial. Bruce Payne hade ju en hel
del godis på gång, men då Ritchie hotade med stämning,
lät Payne det falla. Det var inte värt tjafset. På så
vis gick vi miste om att lagligt få tillgång till DioRainbows legendariska
Rockpalastkonsert på DVD. Synd! Nåja, förr eller senare kommer
det här och annat material att leta sig ut. Det finns till exempel en hel
del högklassiga, radiosända konserter med Rainbow, inte minst från
Down to earthtiden. Jag har ett antal av dessa på piratskivor, och kvaliteten
på både inspelning och framförande är mer än godkänd.
Generellt har dock mitt skivköpande minskat drastiskt de senaste åren.
Nya fullprisskivor köper jag så gott som aldrig numera. Undantagen
är få, och för det mesta är de mörklila. Detta har
flera orsaker. Dels tycker jag att det är åt fanders för dyrt
med skivor numera, dels är det mycket skräp som bjuds ut. Sedan tillkommer
några andra inte alls oviktiga aspekter. Redan nu är skivsamlingen
svårhanterligt stor, och sedan finns det faktiskt ett liv att leva också.
Saker att göra, saker att uppleva, saker att njuta av, hellre än att
bara släpa hem ständigt nya skivor till samlingen. Jag har ingalunda
tappat intresset för musik, men jag har prioriterat ned ett närmast
nördigt och pubertalt intresse, till en mer sansad och mogen nivå.
Ovanpå detta har jag blivit mer kräsen med vad jag köper. Kräsen
har jag i och för sig alltid varit, men det har accentuerats med stigande
ålder. Att ett band är OK, som till exempel Saxon och Uriah Heep,
räcker inte för att jag skall plocka fram plånboken numera.
Åtminstone inte innan skivan har nått de billigaste reabackarna,
och knappt ens då.
Skivbolagens kopieringsskyddshysteri är en annan inköpsdämpande
aspekt för mig. Det går i och för sig att komma runt alla de
där spärrarna ganska lätt, men det är likt förbaskat
avtändande med defekta produkter. Sålunda äger jag inte många
kopieringsskyddade CD skivor, och det kommer inte att bli dramatiskt många
fler heller. Jag vet att fler än jag reagerar med köpmotstånd.
Det är en sund reaktion, men det var knappast vad skivbolagsbossarna hade
väntat sig, när de började förgifta skivorna med Cactus
och annat, än värre otyg.
Och så står vi då äntligen där, på tröskeln
till våren. En lång, seg, mörk och kall vinter håller
äntligen på att ta slut. Blommorna har börjat slå ut,
och de senaste dagarna har det till och med gått utmärkt att sola
här i Uppsala. Äntligen, får jag lust att utbrista! Äntligen
är det vår! Om vädret och andra omständigheter tillåter
där du är, så passa på att njuta av våren och livet!
Gör det nu! Skjut inte upp det! Till skillnad från fåniga TV-
serier, så går ditt liv inte i repris!
© Christer Bolin
April MMIV