Så har hösten börjat. Än har vi knappt hunnit lägga märke till det, eftersom det fortfarande är relativt frodigt grönt i naturen, och busväder och kyla än så länge inte har visat sig i någon större omfattning. Bakom oss ligger den fantastiska sommaren 2003, en sommar som visserligen började kylslaget och eländigt, men som sedan kom igen i stor stil. På det personliga planet har sommaren också varit fantastisk. Jag har varit runt och sett mig om en del. Bland annat avlade jag ett besök på Åland, något som definitivt gav mersmak. Precis som Micke har jag skrivit en bok, i mitt fall en relationsroman, och sökandet efter ett intresserat förlag har förstås fortgått under sommaren, om än med något lägre intensitet. Även bokförläggare behöver semester, som bekant. Arbetet med bok nummer två inleddes för några veckor sedan, ungefär i samma veva som jag träffade min flickvän Berit. Som ni säkert förstår, så har det inte blivit så mycket skrivit på den boken ännu..!
Och så kom Deep Purples fantastiska comebackplatta Bananas äntligen ut. Jag skriver comebackplatta, för det är precis vad jag tycker att det är. Bandet är tillbaka och det med den äran! Vitalt, fräscht och hungrigt. Nyskapande, begåvat och spännande. Ja, precis motsatsen till de sågningar som många s.k recensenter nu gör, helt enkelt. Tag till exempel den murvel som tyckte till om plattan i lokalbladet. Han hade så sent som i våras inte ens hört någon av Morseeraskivorna, och han har förmodligen inte brytt sig om att göra det sedan dess. Trots det låter han läsarna förstå att skivan är tröttare än Perfect strangers, och att alla viktiga medlemmar i bandet nu är borta. Don Airey påstås göra en hygglig pastisch på Jon Lord, Ian Gillan har blivit matt i rösten och blablabla. Eftersom murveln ifråga vet att han aldrig kan såga bandets musikaliska talanger, ger han trots allt betyget tre av fem, något man sannerligen har svårt för att förstå av själva recensionen.
Och kvällstidningarnas s.k recensioner förbigår jag förstås med tystnad, eftersom det i vanlig oordning var fråga om oseriöst arbete och förakt för sann talang och begåvning. Dessutom tycks deras roll som enväldiga och enfaldiga smakdomare hålla på att minska i betydelse. Tack vare Internet kan människor idag på ett helt annat sätt än förr ta del av både åsikter och musik. Vi på DPF hann till exempel snabbt få upp tre recensioner av Bananas, innan den nådde butikerna. På Highway Star har man kunnat provlyssna på låtarna. På Simon Robinsons DPAS site kan man debattera skivan och låtarna, och det är det många som gör.
Micke lyckades med scoopet att få en lång, exklusiv intervju med Michael Bradford, mannen bakom Deep Purples mästerverk. Det är en intressant och välskriven intervju, som ni kan läsa i sitt engelskspråkiga original på Nätet. En svensk översättning kommer att publiceras i den allt mer uppmärksammade kulttidskriften Slice. Enligt Michael Bradford är Deep Purple som allra bäst, då de kastar sina hämningar och förutfattade meningar om hur majoriteten av oss fans vill ha dem. Jag håller med honom fullständigt! Det är själva bredden som det här bandet i sina bästa stunder är kapabel till, som alltid har tilltalat mig mest. Efter den knallhårda In rock, kom Fireball med den lika kraftfulla som lyriska Fools, och countryanstrukna Anyone´s daughter. Soul och funkanstrukna låtar på skivorna med Mark III & Mark IV, tillbakalutad melodiradiorock med Mark V. Anya, Time to kill, The battle rages on, The aviator, Finger´s to the bone, A touch away. Alltihop är Deep Purple för mig. Jag hör inte till dem som rynkar på näsan åt en lugn låt, och jag råkar inte i vare sig koma eller affekt, om bandet ger sig på en ny, oprövad färdväg under några minuter. Snarare älskar jag det! Fyrtaktsrock enligt standardmall 1A blir tråkigt i längden, även om det är genier som Deep Purple som levererar den, åtminstone är det min åsikt.
Det hela är precis som livet självt. Nya ting och upplevelser berikar våra liv, under förutsättning att vi vågar prova på det okända istället för att ständigt, ständigt, ständigt mala på i samma trista hjulspår. Varför inte prova att beställa en annan pizza än den gamla vanliga nästa gång? Att du alltid har valt samma pizza, åkt till samma resmål, druckit samma spritsort, lyssnat på samma sorts musik m.m, är den dummast ursäkten i världen för att fortsätta göra det!
Och det är alltså när Deep Purple tar mod till sig och levererar något oväntat, som de är som bäst. Just de skivorna brukar också var de som det står hetast diskussioner kring. In rock var kontroversiell på sin tid. Fireball bröt ett mönster, Burn, Stormbringer och Come taste the band likaså. Jag älskar de där plattorna. Come taste är en av de allra bästa skivorna i Deep Purples namn, tycker jag. Detsamma gäller Purpendicular, och i ännu högre grad Bananas. Bananas visar bandets oerhörda potential, när de luftar talangerna i frihet. Klassiska Deep Purplerökare i form av House of pain och Silver tongue. Blytunga Sun goes down. Finstämda och serena Never a word med sina Simon and Garfunkelreminiscenser. Hårdrocksalsan (!) Doing it tonight med sitt rent oemotståndliga gung och Blackmoreianska slutsolo. Svängiga I got your number. Bluesballaden Walk on. 60-talspoppiga Haunted. Bananas med sitt coverbandsknäckande mittparti…
Deep Purple har gjort det de tyvärr gör alltför sällan. De har vågat vara allt det härliga och djärva de har kapacitet till. Här dräller det av möjliga klassiker, och med radiopluggning skulle flera låtar med lätthet fungera som singlar. Tyvärr lär det väl inte bli så i vanlig oordning. Vi får hoppas att bandet själva nu gör sitt yttersta för att sälja in skivan till oss fans, via konserter, konserter och ännu fler konserter. Bandets låtlista är i akut behov av en renovering, och nu finns det högklassigt material att ersätta den gamla uttjatade repertoaren med. Låt oss hålla tummarna för att det också blir så!
Christer Bolin
©MMIII