I min förra krönika berättade jag lite om vilka musikaliska preferenser jag hade som ung, innan Deep Purple kom in i mitt liv. Jag hade tänkt att fortsätta lite på samma tema i den här krönikan. När jag försiktigt närmade mig Deep Purple och kikade in i den mörklila världen, kunde jag raskt se att där fanns åtskilligt som hämtats ur de källor jag själv lärt mig att älska. Vi kan ju börja med namnet, Deep Purple. Min spontana tanke gick inte till den mörklila färgen när bandets namn första gången som i eldskrift skrevs över min himmel. I stället gick tankarna till en gammal schlager ( hitlåtar kallades schlager en gång i världen ) med det namnet från 1940- talet av P. Derose och M. Parish, insjungen av Harry Lillis ”Bing” Crosby, dåtidens Robbie Williams. Låten Deep Purple hade jag växt upp med hemma, eftersom min pappa är en stor Bing Crosbyfan. Jag tyckte det var läckert att ett hårdrockband hette likadant som en romantisk 40-tals schlager. Föga anade jag att det var läckrare ändå. Ritchie Blackmore`s farmor/mormor ( uppgifterna varierar ) lär ha älskat just den låten, och det är mer än troligt att den unge Blackmore fick höra den mycket under sin uppväxt. Sannolikt som ett utslag av hans ökända och bisarra humor, kom han senare att föreslå att ett ungt, hungrigt hårdrockband i vardande, skulle byta namn från Roundabout till just Deep Purple.

En annan låt som den unge Blackmore sannolikt lärde sig älska via samma farmor/mormor, var barnvisan Little Brown Jug. Under det tidiga 40-talet hade den legendariske Glenn Miller en monsterhit med en en rejält uppjazzad version av den låten. Ritchie har då och då uttryckt att han gillar Little Brown Jug. Den och den gamla medeltidsballaden Greensleeves är två av hans absoluta favoriter. Därför är det föga förvånande att han valde just Little Brown Jug på den nu legendariska singeln med The Ritchie Blackmore Orchestra.

Ett namn som återkommer i den lila historien är den amerikanske kompositören George Gershwins. Han skrev många fantastiska melodier, och de har framförts - och framförs - än i dag av de allra största artisterna inom jazz, blues, klassiskt och populärmusik. Frank Sinatra, Sylvia Lindenstrand, Dame Kiri, Anna Lotta Larsson, alla har de sjungit melodier av George Gershwin. Den svenska operasångerskan Sylvia Lindenstrand har närmast gjort hans Summertime till sin signaturmelodi. Och Summertime har en koppling till Deep Purple, men då måste vi gå omvägen över en av 50-talets största tonårsidoler, Ricky Nelson. För många är han kanske mest känd för låtarna Hello Mary Lou och Garden Party.

Ricky Nelson spelade in en egen version av Summertime som han försåg med ett envist intro-riff. En sen kväll 1970, enligt legenden efter åtskilliga öl på den lokala puben, gick Ritchie Blackmore och Roger Glover tillbaka till den studio där Deep Purple utan framgång hade försökt att skriva en hitlåt på order från sitt management. De tyckte ju att In Rock saknade en given singellåt. Alltnog, efter att i fyllan och villan ha nosat runt på en del uppslag, började Ritchie plötsligt att spela ett riff som fick Roger att studsa till. Han lät sig inte nedslås av att Ritchie meddelade att de inte kunde använda riffet för att det var lånat från Ricky Nelsons version av Summertime. Med ett minimalt tillägg i slutet av riffet fick de snart fram ett riff de kunde kalla sitt eget, åtminstone om sanningen hårddrogs till bristningsgränsen. Resten av Deep Purple ( man kan undra över skicket! ) hämtades från puben och inom någon timme hade de lyckats spela in grunderna till det som skulle komma att bli känt som monsterhiten Black night. Nonsenstexten författades av Gillan och Glover, och jag förmodar att man kan spåra både deras mindre respektfulla syn på singellåtar, och
deras berusade tillstånd i de där raderna..!

Nästa gång Gershwin dyker upp i den lila historien är 1973, då Ritchie återigen lånar ett riff. Den här gången är det ett direktlån, ett originalriff från George Gershwins begåvade hand, betitlat Fascinating rhythm. Denna låt var också stor under 40-talet, och spelades bl.a in av Glenn Miller. Gershwins original är ganska busigt och synkoperat, vilket namnet ger en fingervisning om. När Glenn Miller och andra storbandsledare tog sig an låten rätade de ut kurvorna på den en hel del, väl medvetna om att för mycket musikalisk extravagans skrämmer bort den stora publiken. Ritchie Blackmore gjorde sammalunda när han lånade Gershwins riff, rätade ut det och gjorde Burn av det.

Två år senare var det häpnadsväckande nog dags för nästa lån från samma Gershwinlåt! Den här gången var det Deep Purple Mk IV med Tommy Bolin som stod för lånandet, och resultatet blev den mäktiga Owed to ”G” - där ”G” föga förvånande står för Gershwin. Fascinerande rytmer, minsann.

Den klassiska musiken har också fått släppa till åtskilligt till Deep Purple, både direkt och indirekt. Jag minns ännu mitt leende när jag första gången hörde Made In Japan på den där plastgrammofonen i Vaksalaskolans bibliotek. Mest log jag när bandet i mitten av Lazy kärleksfullt ger sig på den svenske kompositören Hugo Alfvèns Swedish rapsody. Tänk efter: ett brittiskt hårdrockband spelar musik av en svensk tonsättare för en japansk publik! Det är kult!

Johann Sebastian Bach är nog den kompositör som allra mest har inspirerat Deep Purple. Både Jon Lord och Ritchie Blackmore brukar uttala sig lyriskt om detta musikaliska geni. Bachs mäktiga Toccata fick inleda konserter under bandets återföreningsturnè, vilket kan höras på den tvivelaktiga Knebworthskivan. Jon Lord använde drygt 10 år tidigare samma Bachstycke som grund för låten Bach on to this på sitt album Before I forget. Ritchie använde alltid Brandenburg concerto no. 3, allegro, under Bonneteran av Rainbow. Den söta menuetten låg ofta mellan Since you`ve been gone och All night long. Annars är det lånet från Mars, krigsbringaren, i Gustav Holsts Planetariesvit, The Planets, som jag anser vara den mest minnesvärda under den tiden i Rainbows historia. Låten Eyes of the world har lånat hela sitt oerhört mäktiga intro och en del av sin grund från just Marssatsen av Gustav Holst. Sedan får vi ju inte heller glömma lånet av Ludwig van Beethovens nionde symfonis huvudtema, som ju herr Blackmore förvandlade till
Difficult to cure redan under Diotiden, och sedan fortsatte med även under Deep Purples återföreningsturnè.

Rainbowkonserterna brukade alltid föregås av Elgars berömda Pomp and circumstance. Den dök sedan upp igen inne i Deep Purplelåten Under the gun. Tjusigt.

Deep Purple och Rainbow har förstås inte bara lånat från andra. Ibland har de lånat från sig själva också. Rainbows Fire dance på Bent out of shape är en tidig version av The battle rages on, faktiskt. Coronarias Redig, den helt makalöst svängiga Deep Purple Mk III singeln, har refrängpartiet i stora drag gemensamt med Rainbows Catch the rainbow - som i sig är baserad på Jimi Hendrix klassiker Little wing… En del självlån är naturligtvis fråga om utvecklingar. Det vet jag av egen erfarenhet som musiker. Man kommer på ett bättre sätt att uttrycka en idè på, helt enkelt. Andra självlån
kan man kanske misstänka beror på slöhet och apati, någon gång kanske på ännu mer negativa saker och känslor. Rainbows LA connection var i mitt tycke en stentrist låt som inte behövde en uppföljare. Trots det fick den det i Deep Purples One mans meat. Vilken
av de två låtarna jag tycker sämst om beror på dagsformen..!

Mer än en gång har Ritchie själv haft svårt att skilja mellan Smoke on the water, All night long och Man on the silver mountain. En del roliga exempel på det finns på diverse bootlegs, när han efter att ha nojsat runt lite trevande har gått fram och frågat om det är någon som vet vad det är som skall komma sedan. Ibland har det t.o.m hänt att bandet har startat en låt och herr Blackmore en annan. Samtidigt..! Man kan bara i sitt stilla sinne undra över vilket helsicke Angus Young och grabbarna i AC/DC måste ha..!

När jag tog till mig Deep Purple var det inte bara dörren till hårdrocken som öppnades för mig. Via Deep purple kom jag att t.ex intressera mig för den riktiga soulen ( inte den massproducerade plastsoul som skivindustrin och radiokanelerna vill få folk att köpa ), bluesen och funken. Att lyssna med öppna öron och sinnen är alltid berikande, även om det tenderar att ha en avmagrande effekt på plånboken och ekonomin.
Nyligen läste jag på Ian Gillans hemsida att Glenn Miller hör till det han gärna lyssnar på tillsammans med polarna när det festas. För mig, som växt upp med Glenn Millers musik och som fortfarande värdesätter den mycket, känns det extra roligt att läsa sådant.
Cirkeln är sluten på något sätt. All things return.

Christer Bolin.

© 2001.

HOME