christer19

KRÖNIKA 19 - MED RITCHIE I SHERWOODSKOGEN

Ingen annan musiker kan beröra mig emotionellt så till den milda grad, som Ritchie Blackmore. När den mannen är motiverad, fokuserad, nykter och intresserad, kan han skapa ren musikalisk magi. Alla eminenta studioskivor i all ära, men Ritchies finaste stunder på skiva tycker jag finns på Made in Japan och On stage. Allra, allra bäst är han på den senare. Där är han hungrig, stolt och ute för att bevisa något. Vi bjuds på ett gitarrspel som är smärtsamt vackert, aggressivt, nyansrikt, uttrycksfullt och känsligt. Den tekniska kvaliteten i hans spel stod på topp vid den tiden. Ritchie hade ännu inte monterat i de där hiskeligt överstyrda, diskantrika och fuzzboxskräniga mickarna i gitarren. Inte heller hade han tappat kontrollen över Monstret. Ritchie regerade. Ritchie var kung.

Vi vet alla hur oengagerat Ritchie spelade under Rainbows sista år, och under Deep Purples återförening. Vi vet också vilken remarkabel uppryckning vår lila hjälte har gjort under de senaste dryga 10 åren. Trots det så har det varit en bit kvar till hans On stageklass. Jag trodde att det var något vi skulle få leva med. Jag hade fel!
När den nya Blackmore`s Nightskivan Past times with good company första gången nådde mina öron, tårades faktiskt ögonen på mig. Där var han ju igen! Hjälten! OK, visst, med en akustisk gitarr under de allra flesta låtarna, men lika fullt var det On stageRitchie jag hörde spela! Här fanns samma motivation, fokus och intresse. Även här fanns en stolt, hungrig, nykter man med någonting att bevisa. En man med smärtsamt, vackert, aggressivt, nyansrikt, uttrycksfullt och känsligt gitarrspel. En man vars gitarrspel säger någonting. En man vars spelskicklighet och musikalitet fullständigt bedövar. Nog är gitarrhjälten Ritchie Blackmore tillbaka alltid!

Det slog mig snabbt hur otroligt lika On stage och Past times…egentligen är. De är på sätt och vis tvillingskivor. Dels då spelet och fokuseringen, men också i så måtto att det i båda fallen handlar om någonting radikalt nytt och annorlunda. Staffan skrev en intressant krönika i senaste pappers DPF, där han konstaterade att dagens Deep Purple och filurer som Turner och Hughes, behöver Ritchies gamla backkatalog i betydligt högre grad än vad Ritchie själv gör. När Ritchie kickade igång Rainbow var han dödligt trött på Deep Purple. Trött på tjafset, trött på intrigerna, trött på drogerna och trött på låtarna. Han behövde inte det där. Han ville mer med sitt liv än att stå och nöta på Lazy och de andra gamla trötta klassikerna, fram till dess Liemannen dyker upp. Han ville vidare. Strongt nog så gick han också, och fungerade gjorde det med den äran. Fansen följde efter, trots att de endast bjöds på Mistreated som enda eftergift åt nostalgin.

Nu har han gjort samma sak igen. Han har krängt av sig det mesta av sitt musikaliska förflutna, och även den här gången följer de flesta av fansen med honom. Det tycks som om många fans delar min uppfattning att det är vad Ritchie levererar i fråga om närvaro, känsla och teknik, som är viktigare än något annat. Hårdrockformatet i sig kan jag gärna vara utan i det fallet!

Genom att på det här sättet gå vidare, visar Ritchie upp ett beundransvärt mod och en mycket stor artistisk integritet. Han sätter hela sin karriär på spel. Han tar en risk för att få göra någonting han själv vill göra, och är lycklig med. Heder åt en sådan man! Samtidigt vet han att de allra flesta av oss fans själva mognar och utvecklas.
Ritchies gamla kollegor och trätobröder i Deep Purple, borde följa hans exempel och kasta loss ifrån Det Förflutna, och istället ta hela grejen vidare. Kanske inte till Sherwoodskogen, men ändå. Bandet borde utvecklas musikaliskt. OK, namnet Deep Purple förpliktigar, men det är samtidigt ett namn och en formula som har varierat väldigt kraftigt i innehåll genom åren. Why didn`t Rosemary, Fools, No one came, Highway star, Mistreated, Hold on, Soldier of fortune, Gettin` tighter, You keep on moving, Perfect strangers, Breakfast in bed, Solitaire, The Aviator och Purpendicular waltz. Allihop är Deep Purplelåtar, både bokstavligt och bildligt talat, men de är alla oerhört olika inbördes. Det intressanta är att de flesta fansen har följt med genom alla turer och utvecklingsfaser. Om vi lägger ihop detta med det faktum att Ritchie inte har tappat särskilt många fans på sina radikala uppbrott från Den Lila Traditionen, så ser vi att majoriteten av fans förmodligen är mer flexibla och fria i sinnet, än vad filurerna i och bakom Deep Purple tror. Deep Purple tog härliga, djärva och intressanta steg på Purpendicular. Jag hoppas innerligt att de tar ännu fler på nästa skiva, och sedan har modet att radikalt göra någonting åt livesetet! Det behövs!

Men tillbaka till Ritchie och Blackmore`s Nightliven. Jag testade att spela den och On stage efter varandra. Det gick alldeles utmärkt, och det kändes som en naturlig fortsättning när den nya skivan efterträdde klassikern. På den senare finns det dessutom en hel del medeltidsplink instoppat mellan låtarna. Nu, med facit i hand, förstår vi bättre vad Ritchie menade när han spelade Greensleeves. Det ger en extra dimension bara det, tycker jag.

Past times with good company är en veritabel öronfröjd och en skiva att bli glad av. Glad åt den smittande musikaliteten, humorn och Ritchies definitiva återkomst som gitarrist. Glad, glad, glad! Köp den och njut! Eller skriv upp den på Tomtens önskelista..!

HOME