Enerverande butikspuckon och andra stollar

Deep Purple är inte ett hårdrockband. Den fullständigt befängda åsikten har tydligen en del av landets skivaffärer. Redan för ett antal åt sedan, upptäckte jag att en stor, och lika trendig som dyr skivaffär i Stockholm, hade flyttat bort våra lila vänner och ställt dem otäckt nära Depech Mode. Dio fanns kvar bland hårdrockskivorna, Black Sabbath och Led Zeppelin likaså. När jag försökte få en förklaring, fanns det ingen som ens var intresserad av försöka ge mig en.
Den fårskalle som flyttat bort Deep Purple, måste vara fullständigt okunnig om sakernas tillstånd. Ibland får jag nästan känslan av att just okunnighet är en merit vid anställning i skivaffärer. En gång hörde jag en äldre kvinna fråga den tuggummituggande unga tjejen bakom disken efter ett visst verk av tonsättaren Chopin.
-Står det inte på S så finns det inte, svarade tjejen ointresserat, och pekade lojt bort mot populärmusikavdelningen. Inom vilken annan specialbransch skulle en så skriande okunnighet kunna tolereras? Tänk dig att du kommer in på bildelsfirman för att köpa ett nytt avgassystem till din Toyota, och expediten erbjuder ett dylikt till en Mazda! Skulle den personen få vara kvar länge på jobbet, mån tro? Med säkerhet inte. Men bakom en skivaffärsdisk, kan man tydligen placera vilka debila puckon som helst ibland. Naturligtvis finns det mängder med kunnigt folk också, människor som är insatta i det de säljer, och som känner till musikhistorien längre tillbaks i tiden än vecka 37. Dessa skall ha all heder. Det är inte deras skalper jag är ute efter.

Jag försökte förgäves få tag på den senaste Deep Purpleboxen här i sta`n, under nästan två veckors tid. Vecka 44 ringde jag till en av de mer välmeriterade skivaffärerna, och frågade om de hade fått in den. För det första hade de inte en aning om varesig box, eller band. För det andra, hade den arrogante expeditynglingen fräckheten att rekommendera mig att köpa Den Falsksjungande Låttjuvens nya skitskiva istället. På så sätt skulle jag få höra på riktigt bra rockmusik istället, sade han. Låttjuvens musik lyckliggjorde minsann åtskilliga tusen människor, tillade han. Jag gav honom förstås svar på tal, men han bara hånskrattade. Därmed vet jag vilken skivaffär jag fortsättningsvis inte kommer att besöka, inte ens på örat..! ( hidden pun intended! )

Jag är bosatt i Uppsala, en stad, eller snarare kommun, som storleksmässigt är Sveriges fjärde. När det gäller att få tag på aktuell, bra hårdrock, känns staden ibland som en smärre katastrofzon. DPF-Micke och jag har känt varandra under hela klubbens existens, och åtskilliga är de gånger då han har fått tag på nya, bra plattor hos sin lokala handlare uppe i Östersund, medan jag ibland har fått vänta i månader på att de skall hitta hit. Hårdrock är ingen stor sak här. Här är det mest den senaste, massproducerade listdyngan, hiphopdravel och annat svåruthärdligt elände som gäller. Den smörja som efterfrågas i Stockholm, efterfrågas också i Uppsala. Det gäller att hänga med i vad skvalradiokanalerna och kvällspressen hypar den aktuella veckan. Vilka som spelar, om det ens är några som spelar, bryr folk sig inte om numera, tycks det. Det viktiga är att alla andra har köpt det, att radion säger att det är bra, att de som dansar runt i säckiga kläder i videon har säckiga kläder av rätt märke, samt att den enfaldiga kvällspressen stämmer in i den av skivbolagen igångsatta hyllningskören. Då köper man. Då måste det ju bara vara bra. En infantil låt som spelas tio gånger, eller mer, per dygn på MTV måste väl vara bra?

Jaså, måste den det? Låt mig påminna om sagan om Kejsarens nya kläder. Kejsaren var spritt språngande näck. Dingelidongen hängde och slängde fritt i solskenet, men ingen vågade säga det, trots att alla såg det. Istället höll de fegt med kejsaren och dennes lakejer, när dessa försökte hävda att han faktiskt var skrudad i de allra mest utsökta kläder. Alla hjälpte till att odla den uppenbara lögnen, utom en modig liten grabb. Han gick fram och sade som det var. Då först vågade de övriga se det de hade kunnat se hela tiden, under förutsättning att de hade haft lite ryggrad och tänkt själva. Här har vi problemets kärna. Människor är ofta okritiska och osjälvständiga. De är lättjefulla och bekväma. Det är lättare om någon annan bestämmer och tar ansvar, så slipper jag. Det är så jobbigt med fria val. Det är så läskigt och oöverstigligt jobbigt att välja teleoperatör. Det är så tröttsamt och tråkigt att följa med och engagera sig i vad politikerna pysslar med. Det får någon annan göra. Jag orkar inte. Ungefär så resonerar många.

Många har dessutom närmast ett behov av att göra som alla andra. De vågar inte sticka ut, att avvika från mängden och vara som den där ungen i sagan. Smarta affärsmän utnyttjar förstås detta. Redan i skolåldern har barnen klart för sig vilka kläder man ”måste” ha för att bli accepterad. De indoktrineras att klä sig precis som alla andra. Den som av olika skäl inte vill följa med i det där hysteriska likriktningståget, blir snart varse att priset är utfrysning och mobbning. Få orkar betala det priset, utan faller till föga och rättar in sig i ledet. De likriktar sig. Många gör det helt omedvetet, andra gör det under protest och vissa gör det inte alls. I det lilla kan man kanske tycka att det inte är så farligt vilka kläder barnen har. Det skadar ju inte. Åtminstone skadar det inte akut och synligt, vilket ju faktiskt val av ”fel” klädsel kan göra i form av stryk. Men på sikt kan det faktiskt vara skadligt, både för de enskilda individerna och för samhället i stort.

Man lär sig att kröka rygg och att inte tänka själv. Man sätter på sig precis vilka hemskheter i klädväg som helst, bara någon, dvs modemaffian, har spridit ut att det är häftigt, rätt och trendigt. Att plaggen och skorna sedan är groteskt fula spelar ingen roll. Eftersom alla andra redan har köpt skräpet, måste det ju vara skitsnyggt. Tror man. För den egna smaken och det egna omdömet vågar man inte lita på. Det står ju i tidningarna att det är rätt, och dom begriper det där bättre än jag. Dessutom har ju alla andra det redan, som sagt. Precis så tänker många. V-jeans, moonboots, tiolagriga platåboots med glitterstjärnor, munkjackor, hiphopbrallor med grenen nere vid anklarna. Listan kan göras hur lång som helst på anskrämligt skräp som folk har lurats att köpa. Allt för att inte sticka ut ur mängden. Allt för att vara och göra precis som alla andra.

På samma sätt som modemaffian utnyttjar denna mänskliga svaghet, finns det andra, betydligt fulare figurer som utnyttjar samma mekanismer. Religiösa sekter och allsköns politisk extremism, skulle inte existera utan människors beredvillighet att okritiskt ta order uppifrån, och rädsla för att stå utanför den aktuella gemenskapen. Många gånger ifrågasätter människor inte ens det pris som medlemskapet i en viss gemenskap kräver. Driften att tillhöra den där sekten, församlingen, politiska organisationen, partiet, eller kamporganisationen kan ibland bli så stark, att all sköns stolligheter, ja, till och med ohyggliga brott som massmord, accepteras. Ledaren säger ju att det är rätt. Det står i Bibeln, eller Koranen. Partiet tycker så. Det är lag på det. Alla andra gör det ju, då kan det väl inte vara fel? Jaså! Kan det inte? Tänk själva, människor! Världen skulle definitivt vara en betydligt trevligare värld, om människorna orkade bry sig lite mer, och inte överlät tänkandet åt andra. Politiska extremiströrelser av röd, grön, brun och svart färg, fundamentalistiska sektledare inom alla religioner och s.k ”Firmor” inom idrotten, skulle få packa ihop. Skrupellösa försäljare skulle inte längre kunna kränga ”mirakelpiller”, som lovar att göra dig smal utan ansträngning. Skivbolagsbossar skulle inte längre kunna lura i generationer av människor att undermåligt, sekunda skräp, som t.ex Den Falsksjungande Låttjuven, är bra. Visst vore det väl underbart?! Visst vore det en vackrare värld!

Jag debatterade religionsfrågor med en kvinnlig medlem av en av Sveriges mest ökända, och farliga, kristna sekter härom året. Hon sade, och detta är ett exakt citat:
-Problemet med dig, Christer, är att du t ä n k e r! Gud handlar inte om sunt förnuft, utan om känsla!
Kan det tydligare sägas vad det handlar om, egentligen, gott folk? För att vi skall kunna bli manipulerade, krävs det att vi antingen slutar tänka självständigt och kritiskt, eller att vi aldrig ens har orkat börjat med det. Eller som Adolf Hitler sade:
-Vilken tur att människorna inte tänker!

© Christer Bolin,
November 2002.

HOME