KR÷NIKA 16 - LOVE THAT GLOVER BOY...AND THAT MORSE LAD...
Staffan passar i sin senaste krönika på att hylla Deep Purples dolda stöttepelare Roger Glover. Jag hade tänkt att stämma in i hyllningskören. Roger Glover är sannerligen mycket mer än "bara en basist". Faktum är att han inte ens anser sig själv vara en basist. I en intervju med Tommy Vance vid tiden för återföreningen 1984, förklarade Roger att han inte såg sig som basist, och passade dessutom på att tala om att han normalt inte brukar skriva musik på basen. Han erkände att basen var det han hade blivit känd för att spela, och att det var basen som hade hjälpt honom att nå dit han nått, men likafullt ville han inte gå med på att kalla sig basist. Han ville hellre lystra till musiker.
Det gör han rätt i, ty det är just precis det han är. En multibegåvad musiker, dessutom. Det finns en hel del duktiga basister därute, det gör det. Glenn Hughes av idag är definitivt en av dem. Pratar vi om basextremister finns ju killar som Colin Hodgekinson, bland annat.
Roger Glover däremot, han hör till den där basspelande kategorin som faktiskt bäst kan kategoriseras som just musiker. Paul McCartney är definitivt en annan av dessa, även han en multiinstrumentalist och multibegåvning med många strängar på sin lyra.
Jag känner en sådan här filur personligen, Micke heter han och är inte samma Micke som driver DPF. Den Micke jag syftar på har givit mig en inblick i hur en som han fungerar rent musikaliskt. Han kan spela ett flertal instrument, men när han spelar bas låter han sig inte hämmas av traditionella basist och bastermer. Han ser mer till musiken i sin helhet. Från klaviaturer är han van vid att smycka musiken, och på så vis vara mer aktiv i att skapa den sammanlagda ljudbilden, än att enbart stödja och fylla ut bottenregistret. På musikerspråk kallas sådant att "färga" musiken. När han så får en bas på magen, fortsätter han med att färga. Känner han att låten blir bättre av att han spelar en tersstämma någonstans, ja då gör han förstås det.
Roger Glover är likadan. Dels är han väldigt stabil och svängig i sitt basspel, vilket är oerhört viktigt, dels är han lyhörd och fantasifull för vad musiken kräver. En trist grundtonsbumpare är han sannerligen inte!
Roger betydelse för Deep Purple kan inte nog understrykas. Redan från allra första början var det han, tillsammans med Ritchie, som stod för de allra flesta låtidéerna och riffen. Speed king är till exempel hans. Eftersom det var Ritchie som spelade gitarr som en gud och var så sanslöst ball, så var det han som fick äran i folks ögon av att vara Mr. Deep Purple. Det var fel. Ritchie var en av dem, inte den ende. Med tiden som Blackmores arrogans ökade, kom han alltmer att tro på myten om att han faktiskt var Mr. Deep Purple. Alltså hävde han ut Roger i kylan och körde skutan åt helvete på bara några få år. Roger var inte bara en låtskrivare och textdito, han var så mycket mer. Han var en organisatör, arrangör, kreatör och - inte minst viktigt - han hade fötterna kvar på moder Jord. Hans ego växte förstås under de galna åren, men han förlorade aldrig proportionerna som vissa andra gjorde. Med Roger ute ur bandet, blev fältet fritt för allehanda egon att slåss om rampljuset. Någon fast hand bakom fanns inte. Bandets managerteam var bara intresserade av att tjäna pengar, tjäna ännu mer pengar, samt att tjäna en helvetes massa mer pengar. Blev det tid över kunde de tänka sig att festa, röka, kröka och jöka också. Men leda ett band det kunde de inte.
Och leda ett band var just precis vad Roger hade gjort. I det tysta, förstås. Inte sällan helt utan de andras vetskap. De hade ju fullt upp med att vara rockstjärnor och att leva rövare.
När Roger kom med i Rainbow 1979, så var det strictly business. Han förklarade det i en intervju som har funnits avtryckt i Den Heliga Lila Skrift. Han och Blackmore hade varit vänner. Nu var de affärskompanjoner. Det var skillnad. Roger var anställd att utföra ett jobb i Blackmores band, och det gjorde han. Eftersom han är den han är, kunde han trots allt ändå inte låta bli att göra lite mer än vad han hade kontrakt på. Arbetsnarkomaner och genier är sådana. Men så särskilt lycklig var han inte, och allt medan åren gick, så slaknade hans intresse för att lägga överflödsenergi på Rainbow.
I låten I`m dancing again på utmärkta soloskivan The Mask från 1983, sjunger han om att bara dra i väg från hela skiten. Vill man kan man tydligt läsa in Rainbow i den texten.
Tittar vi vidare i texterna på The Mask, så finner vi att Roger sannerligen inte var intresserad av att återstarta Deep Purple. Det kommer fram flera gånger. Han sjunger bland annat I låten Don`t look down: Don`t look the other way, it`s nothing but a shadow, that has nothing more to say, but the cost of moving on, is nothing for the dreamer, who`s forgotten dreams are gone. Starka rader, onekligen. Gripande rader från en olycklig människa. Deep Purple såg han som en skugga som inte hade något mer att säga. När han så året efteråt likt förbaskat ställde sig i den lila skuggan, kunde man tydligt se att det var Roger-on-the-job som stod där. Man hade åtminstone kunnat se det, om man inte hade varit förblindad av nostalgin. Tittar man nu, med nyktra ögon, på DVDn New, live and rare, kan man tydligt se hur det låg till. Roger i hatt står och låtsas ha kul, trots att han skäms och hatar det. Det kan vi då jämföra med Roger från ungefär 1993 och framåt. Roger av idag är inte Roger-on-the-job. Idag syns det att han njuter av det han gör.
Idag är han uppskattad igen. Hans idéer och stora kunnande tas tillvara, precis som under åren i början av 70-talet. Då skrev Roger musik och texter, jobbade med inspelningarna, samt bidrog med omslagsidéer. Både Fireball och Made in Japan är skivor vars omslag har designats av Roger. I ungdomen gick Roger konstskola, och karriären stod faktiskt och vägde där i mitten av 60-talet. Konst, eller musik. Vi kan skatta oss lyckliga att Roger gjorde det val han gjorde, men vi kan samtidigt konstatera att han faktiskt lyckades köra båda karriärerna, genom att bidra med omslagsidéer och skisser, foton och annat. Numera har han ju ett finger med i det mesta av det bandet sysslar med. Turnéböcker, till exempel. Arbetsnarkomaner och genier är som sagt sådana.
Roger och hans bästis sedan mitten av 60-talet, Ian Gillan, tycker båda om att var ute på turnéer numera. Båda har kommit förbi stadiet att vara småbarnsföräldrar. Det har inte Steve Morse. Han har vid flera tillfällen de senaste åren luftat ett missnöje med bandets ständiga turnérande. Bland annat i en intervju med Micke Eriksson, som finns på hans Atlantissite. Nyligen satte han ned foten. Han ställde sannolikt ultimatum. Korta Rysslandsturnén, eller jag blir tvungen att tyvärr hoppa av. Resten av bandet, inklusive managern Bruce Payne får vi hoppas, tog till sig det hela och ett gäng konserter ströks. Det har aldrig tidigare hänt, utom vid sjukdom. Jag hoppas sannerligen att bandet och herr Payne har lärt sig något. Om bandet skulle tappa Steve, vore det ett mycket svårt slag. Personligen har jag inget bra förslag på vem som skulle kunna efterträda honom. Visst, det finns fingerflinka gubbs därute, men fingerflinkhet är inte allt. Om vi helt bortser från den viktiga personkemin som ju också måste stämma, så måste det vara en gitarrist med både brett kunnande och en egen identitet. Det skulle inte duga att hämta in till exempel en i och för sig duktig kille som Jake E. Lee. Honom borde däremot Ronnie James Dio ringa bums! Det kunde bli något det! I Deep Purple vore han däremot helt fel, åtminstone som jag ser det. Steve Vai, då? Nej, glöm det, säger jag. Han är oerhört duktig, har en personlig stil och så vidare, men han har inte den erfodrliga respekten för musikformen. Han leker mest när han hoppar in i hårdrocksammanhang. Av en gitarrist i Deep Purple kräver åtminstone jag mer än så. Just nu kan jag bara tänka mig två gitarrister, och båda är uteslutna. Beck och Clapton. Båda är rasande skickliga, båda har en fantastiskt stor integritet och pondus som gitarrister. De är verkliga personligheter på sina instrument. Man känner igen dem direkt. Precis som man känner igen Blackmore, Bolin och Morse. Låt oss hoppas att bandet inte i sin arbetsiver jagar bort Steve. Det vore verkligen en tragedi.
Christer Bolin.
© Oktober 2002.