Så har då Yngwie Malmsteens nya skiva kommit, en skiva med en lila koppling igen. Yngwie har tidigare haft Joe Lynn Turner bakom sångmicken, och nu är det alltså dags för nästa Rainbowsångare, Dougie White, att åta sig jobbet. Jag såg fram mot den här skivan med viss bävan. Jag har varit en stor Yngwiefan under hela hans brokiga karriär, ända sedan en polare spelade upp några kassettkopior från en replokal i Stockholm. Var det möjligt att spela så fort? Med åren har det blivit många Yngwieskivor i min samling. Från Alcatrazz och framåt. Min absoluta favoritskiva är Trilogy från 1986. Fantastiska melodier och arrangemang, briljant spelade och uttänkta solon. Yngwies skivproduktion har varit lite ojämn genom åren. Han har aldrig varit dålig, men däremot har han i mitt tycke släppt en del småtrista skivor. En enda gång har han bombat, och det var med katastrofalt genomusla The war to end all wars, som kom härom året.
Det började dåligt med ett fult och fjantigt omslag, och sedan blev det raskt värre. Jag lyssnar så gott som alltid mycket aktivt på musik, och har så alltid gjort. Slölyssnade och skval är inte något för mig. I bostaden lyssnar jag nästan undantagslöst med hörlurar, för att på så vis kunna spela så högt jag vill utan att störa, och samtidigt kunna studera finesser mer ingående. När jag knäppte igång The war to end all wars fattade jag ingenting. Var det världskrig, eller var det bara tonalt oljud i 220km/h? En sämre producerad skiva har jag inte i samlingen. Först trodde jag faktiskt att det var något tillverkningsfel på den, eller att jag hade råkat fumla till diverse inställningar på förstärkaren. Men tyvärr. Det var inget fel. Det skulle tydligen vara sådär. Herre Gud! Vart hade Yngwies omdöme och briljanta låtskrivarförmåga tagit vägen? Några melodier finns knappt. Riffen är så grötiga och produktionen så risig, att man får ge sig fram till det att sången börjar, innan man kan få någon sorts melodi. Så vill åtminstone inte jag ha det! Jag övervägde starkt att sälja skivan i en second-handaffär. Det enda som hindrade mig var att det vore synd att bryta den i övrigt kompletta Yngwiesamlingen ( Steelerskivan undantagen. Den låter så illa. Ett källarband med en världsartist! ).
Skivan fick också stå kvar som ett skräckexempel på hur det inte skall göras. Kardinalfelet -förutom att låtarna är dåliga - är att ingen artist egentligen bör producera sig själv. Det är lätt att bli döv för hur det egentligen låter, när man sitter där i studion och för femtielfte gången kör den där låten i mixburkarna. Fräscha råd utifrån är alltid bra. Dessutom skall man ta med sig inspelningen till andra miljöer på kassett, DAT, CD o.d. På så vis får man höra om det låter bra i hemstereon och den lilla maskinen i köket också. När alla i bandet tillslut är ungefär lika missnöjda, då vet man att man ligger rätt så nära ett bra resultat. Steve Morse förklarade detta med ett skratt för Micke Eriksson. Ni kan läsa den intervjun på hans Atlantissite.
Yngwie vill alltid göra allt själv. Då får han som han vill. Det är inte alltid bra. Man behöver bollplank för sin hybris. Och hybris finns även i gräsrotsdivisionen, där jag själv har harvat och spelat i många år. Tro mig!
Att Yngwie nu återigen skulle sköta allt själv på den nya skivan Attack, lät oroväckande. Som tur är fungerade det väl den här gången. Allt det som gjorde den förra skivan till en riktig skitskiva, är borta nu. Det tackar jag för! Nu är melodierna tillbaka igen. Produktionen är klar och distinkt. Det finns ett väldigt bra bett i ljudet. Ju längre den nästan 70 minuter långa skivan går, desto bättre blir den. Åtminstone är det min åsikt. Magestic blue, en pampig, instrumental låt med tydliga drag av svensk folkmusik, är till exempel rent lysande.
På textsidan har Yngwie tagit upp terroristernas vidriga illdåd i NYC. Yngwies recept är att dessa insekter skall dödas och utrotas. Han skriver så. Det är lätt att hålla med. Personligen tycker jag det är bra att någon tar bladet från munnen och säger det som behöver sägas. Frihet är inte gratis, som Yngwie så riktigt påpekar!!! En och annan politiskt korrekt svensk kvällstidningsmurvel kommer väl att jaga honom för det här. De jagade honom redan 1986 när han hade "fräckheten" att tillägna Trilogy till Olof Palmes minne. Vad hade nationalikonen Palme och hårdrock med varandra att göra, skreks det då. En hårdrockare förutsätts regelmässigt ha noll koll på sin omvärld. Vi får väl se om det blir liv igen nu då. Tokvänstern i Sverige har väldigt svårt att fatta att Ondskan måste bemötas stenhårt. Man sätter sig inte och har kvartssamtal med Usama Bin Laden och Saddam Hussein! Lika lite som man försökte snacka Hitler, Mussolini och Hirohito till eftergifter och fredlig samexistens. Ja, man provade det först, förstås. Peace in our time, som Chamberlain, den brittiske premiärministern så naivt sade om pappret med Hitlers namnteckning på. Krig är alltid fruktansvärt och ohyggligt. Vidriga tragedier följer alltid i dess spår. Civilbefolkningen drabbas regelmässigt värst. Det är djupt olyckligt. Men skulle civila offer i miljonklassen i Tyskland, Italien och Japan ha hindrat västmakterna från att stoppa axelmakternas framfart? Knappast, säger jag! Knappast! Frihet kostar, och det glöms ofta bort av naiva människor på vänstra planhalvan av politiken. Ibland är krig nödvändigt. Tyvärr. En aggressor kan inte i längden tillåtas kränka sitt och andra folks liv och frihet. Handskarna måste någon gång tas av och en tydlig linje dras i ökensanden. Hit, men fan i mig inte längre! Terroristernas illdåd i NYC kunde bara bemötas med krig och våld. Inte med krisgrupper, kvartssamtal, velour och en förment sansad hållning. Yngwie har fattat det. Heder!
Och vår lila Dougie, då? Jodå, han sjunger utmärkt, som vanligt. Han har väldigt bra röst och han passar bra i sammanhanget. Alla texter och melodier är gjorda av Yngwie. Han sjunger dessutom en låt själv. Någon gång tar han väl över sångmicken helt, och skaffar sig järnkoll där också. Han sjunger inte illa, faktiskt, och det har han visat upp flera gånger de senaste åren. Av fotona att döma i häftet, har Yngwie tagit upp Ritchie Blackmores gamla hobby, cello. Kul. Yngwie är en multibegåvning, och precis som många andra multibegåvningar, har han upptäckt att det inte är lätt att bli profet i eget land. Här hemma vet folk knappt vem Yngwie är. Det var likadant med ABBA. Tidningarna skrev mest skit och ofördelaktiga saker om dem också. Yngwies storhet och betydelse kan inte nog framhållas, tycker jag. OK, ibland kan jag tycka att han kan bli lite tjatig och tendera att kopiera sig själv, men det är randanmärkningar. Att han sedan bjuder på sig själv och ser till att showa med glimten i ögonen, både på scenen och annorstädes, gillar åtminstone jag. Det är roligare att se en larger-than-life-comic-book-hero på scenen, än att se en depressiv djävel med en strumpa på huvudet!
Christer Bolin
© september 2002
(Eventuell kritik kan skickas till Brunkebergs Sopstation för vidare hantering och återvinning.)