KRÖNIKA 13: EN NY BÖRJAN- ELLER BÖRJAN PÅ SLUTET?
Ni som brukar besöka den här siten, torde inte ha kunnat undgå hur vi som arbetar med den, då och då likt ettriga terriers har gett Deep Purple några bildliga bett i benen när de så förtjänat. Främst är det de försuttna chanserna och det oprofessionella beteendet vid och efter återföreningen, som har fått oss att bita till. Vi har släpat fram bandets agerande till kritisk granskning ur diverse olika vinklar. Vi har analyserat och sammanställt föreliggande fakta. Vi har tvingats konstatera att bandet vi älskar, vid sin återförening 1984 var ett penninghungrigt och patetiskt gäng stjärnmusiker på dekis, som hatade det de gjorde. Ritchie hatade det absolut, något han aldrig underlät att visa i sitt spel. Ändå var Deep Purple av 1984 års modell Ritchie Blackmores Deep Purple, eller snarare Monstret Ritchies Deep Purple. Han var Chef, Führer och Boss. Hela organisationen bakom Rainbow, Thames Talent med Bruce Payne i spetsen, blev Deep Purples organisation över en natt. Personkemin i bandet var inte den bästa, i synnerhet inte den mellan Ian Gillan och herr Gitarrhjälte. Ingen i bandet var seriöst intresserad av att lägga ned tid på musiken. Varför skulle de det, de var ju Legender och Bäst i världen! Jag antar att de resonerade så. Så fel de hade!
Alltså drog bandet ut på världsturnè utan att ha repeterat ordentligt. Aldrig har en så dåligt samspelt upplaga av Deep Purple lockat folk till arenorna. Kanske var de till och med så öppet cyniska, att de resonerade som så att fansen kommer att köpa det hur för djävligt det än låter? För de dumma fåren räcker det med att Mk II står på scenen och att Monstret sprattlar och för väsen ute på högerflanken. Tänkte de månne så? Jag skulle då inte bli det minsta förvånad om åtminstone någon, eller några av dem, ja t.o.m allihop, faktiskt tänkte exakt i de där banorna! Och tricket fungerade väl, tyvärr. Vi, fårskallarna i publiken, gick på det. Vi hörde det vi ville höra, inte det våra öron faktiskt tog in. Vi var kollektivt förblindade av en förförisk, mörklila hinna av klibbig nostalgi.
Tricket fungerade så väl att bandet trodde sig kunna komma undan med det ytterligare en gång - och sannolikt hur många gånger till som helst i all oändlighet, om man skall vara cynisk. The House of Blue Light, Huset som Gud glömde, floppade dock stort och välförtjänt. Därefter följde en serie panikåtgärder och såpaliknande turer, som ändade i palatskuppen mot Ritchie och bandets uppvaknande till verkligheten. Med diktatorn ur vägen, nytt blod i bandet och gammal, djupfryst spelglädje och vänskap snabbupptinad, blev Deep Purple ett levande band igen. De inblandade musikerna trivdes och ut strömmade helt plötsligt välspelad och intressant musik.
Allt detta har vi som sagt berört tidigare på den här siten. Anledningen till att jag åter tar upp det, är att nu finns det en utmärkt DVD som tydligt visar exakt hur osannolikt illa ställt det faktiskt var med bandet vid återföreningen, och vilken remarkabel uppryckning de har gjort sedan dess. New, live & rare - The video collection 1984-2000 är en 3 timmar lång sammanställning av diverse konsertfilmer, samt några musikvideos och lite arkivmaterial från inspelningen av Slaves and masters, bl.a. Bild och ljudkvalitet är oftast mycket bra och tittaren får se Deep Purple både som allra, allra sämst, och som de elitmusiker de i grund och botten är. Filmerna från de första åren av återföreningen fyller mig faktiskt med ilska. Bandet är så dåligt att det är helt ofattbart! För att inte tala om hur oförskämt det är! Många, många covergäng världen runt har spelat de där låtarna bättre, skickligare och mer livfullt än vad Deep Purple själva gör. Bitvis är det faktiskt rent plågsamt att se eländet. Att det är fråga om samma musiker som en gång körde över oss med Made in Japan, In rock och Machine head är minst sagt svårt att ta till sig. Ritchie är inte närvarande. Han har skickat Monstret istället. Och knappt det ens. Monstret sysslar mest med att föra oväsen med ett gitarrljud från Helvetet - och det är inte menat som en komplimang, eller som en antydan om att det skulle vara tungt och häftigt. Det låter helt enkelt bara alldeles förfärligt illa. Sprucket, skränigt och allmänt sörjigt. Att Monstret bitvis ger ett etanolintoxikerat och olyckligt intryck, gör inte det hela varesig bättre, eller roligare, utan snarare bara ännu mer vämjeligt, motbjudande och tragiskt. Ian Gillan kan knappt sjunga alls. Han kraxar mest, men han är å andra sidan den enda av de inblandade som åtminstone ser uppriktigt glad ut åt att vara tillbaka i det lila sammanhanget igen.
Att sedan se upptagningarna med MorsePurple är en enorm kontrast. När man har möjlighet att se det samlat kronologiskt på detta vis, så upplevs kontrasten extra stor. Spelglädjen i MorsePurple inte bara hörs, den syns också. Ta en titt på Roger Glover, t.ex. I Rainbow var han inhyrd att göra ett jobb. I det ingick det att försöka se hyggligt entusiastisk ut. Samma Roger-on-the-job kunde vi se på scenen vid återföreningen av Deep Purple. Nu är han sedan länge ersatt av den engagerade Roger från bandets ungdom, en musiker som inte är inhyrd för att spela och fejka, utan som är en viktig, bidragande och uppskattad del av en magisk, mörklila enhet. Den skillnaden syns lång väg. Han ser helt enkelt genuint lycklig ut, och det är han inte ensam om. Bandet busar och skojar, de tar ut svängarna - precis som de gjorde i karriärens början. Den enda skillnaden är egentligen att de är avspända och trygga nu. Musiken svänger. Bandet är tight och mycket välrepeterat. Det improviseras friskt. Jag kommer på mig själv med att både skratta och rysa av välbehag. Bandet och musiken berör mig, precis så som jag så ofta förr har blivit berörd av Deep Purples olika sättningar genom åren. Ian Gillans röst är åter nästan alltid i toppform. Måhända har han kanske dragit ned på både röken och kröken de senaste åren. Och Steve Morse är helt enkelt fenomenal. Han har växt ihop mycket bra med bandet, och det med honom. DVDn rymmer många fina bevis på det.
På DVDns minuskonto hamnar förstås det faktum att Joe Lynn Turnersättningen inte förekommer i någon liveupptagning, trots att sådana finns att tillgå. Dels är det småfult mot Joe, dels är det ett förtigande av en del av bandets historia. Bandets uppryckning startade faktiskt under Turners tid i bandet. Han försökte sparka dem i baken och få dem att inse att de var tvungna att jobba. Om detta berättar han själv i en utmärkt intervju med Micke Eriksson på Mickes Atlantissite. I stället valde bandet, eller snarare Blackmore via managern, att sparka sanningssägaren ut i kylan. Det är också ett stort minus att det inte finns någonting från Battle-turnén 1993, liksom att Joe Satriani inte heller får vara med.
Men så här är det alltid när Deep Purples historia ska sammanställas och ges ut av den egna organisationen. Det blir ofullständigt. Nåja, hursomhelst och bristerna till trots, så är den här DVDn ett viktigt historiskt dokument över bandet mellan åren 1984 och 2000.
Deep Purple ångar nu vidare med Don Airey som efterträdare till den i våras avhoppade Jon Lord. Av Nätskvallret och konsertrecensionerna att döma, har Don smält in bra i det lila sammanhanget. Deep Purple inte bara ser ut att trivas med sin nyrekrytering, det låter även som om de trivs - både med det de sysslar med, och med varandra. Vi som har följt bandet genom vått och torrt under årtionden och vant oss vid bråk, käbbel och mer eller mindre tydligt visad vantrivsel och aversion mot allt, alla och ingen, är förstås både glada och häpna. Bandet lever och det jobbar stadigt på att återupprätta det rykte som de själva så grundligt kvaddade och släpade i smutsen under slutet av 80-talet. Det mesta av detta märker förstås den bredare allmänheten här hemma knappt någonting av. Uppmärksamheten från pressen är ofta obefintlig, och de gånger det faktiskt skrivs något, ja, då tjatas det om hög ålder, dinosaurier och annat helt ovidkommande trams. Många människor som har gillat Deep Purple och köpt deras skivor tidigare, vet inte ens om att de fortfarande existerar som band, ännu mindre vilka som är medlemmar. Att de ännu inte har nåtts av budet om skiftet på klaviaturspelarposten må kanske vara hänt, men att Steve Morse fortfarande är okänd för många, är inte bra. Trots att han har spelat med Deep Purple sedan slutet av 1994, finns det folk som lever i tron att Ritchie Blackmore fortfarande är bandets gitarrist. Om de nu alls vet om att bandet finns fortfarande, alltså.
Ett visst ansvar för detta torde kunna delas mellan den egna organisationen och de inblandade skivbolagen. Abandonskivan närmast smögs ut på marknaden, liksom Purpendicular före den. Inte bra. Den bredare publiken som inte ids att regelbundet bläddra i bandets fack i skivhyllan -i de fall ett sådant alls finns, vilket numera skandalöst nog inte alltid är fallet, missar då att det kommer en ny skiva. Om skivbolagen är intresserade av att sälja skivor, borde de anstränga sig lite mer. Mer reklam och kampanjer för kvalitetsprodukter, tack, istället för storsatsningar på usla samlingsskivor med skvalradiokanalernas mest outhärdliga tonala fekalier på!
Deep Purple är i mångt och mycket ett undergroundfenomen igen. Det är inte helt omöjligt att de också har etablerat sig på en nivå de trivs med. De sticker ut på vägarna, spelar och har roligt, samtidigt som pengarna rullar in. Stort upplagda turnèer, hektiska scheman, ständiga skivsläpp och ett liv i Den Stora Rock ´n` Rollcirkusen kanske inte längre tilltalar dem. De har gjort allt det där. Been there, done that. De har sett gammal vänskap malas ned, ja, till och med offras för en fortsatt plats i strålkastarskenet. De har åkt runt och försökt prata upp mediokra skivor. De har åkt runt och låtsats. All I gotta do is fake it, som Roger Glover sjöng på låten Fake it på skivan The mask. De har horat och horat rejält. De har kopierat sig själva. Allt detta tycks de ha tröttnat på. De tycks ha mognat och växt upp. De tycks ha landat sina egon på rimliga nivåer. Ingen bandmedlem färgar längre håret. Ian Gillan har klippt sig kort. Paicy har slängt peruken. De behöver inte tramsa med sådant längre.
Frågan är nu vart Deep Purple vill sträva. De har möjligheten att komma tillbaka i stor skala, ungefär som Aerosmith tämligen nyss ännu en gång lyckades med. Allt som behövs är ett stort, kommersiellt genombrott. Talangen finns där, det vet vi. Dagens Deep Purple sopar banan med det mesta som finns därute, och står sig väl i konkurrens med de övriga. En stark hitlåt - kanske med skrivhjälp utifrån, placerad i en storfilm, en kraftfull skivbolagsbackning med en snygg video och en störtflod av PR och, visst, det kan mycket väl lyckas, och lyckas mycket väl dessutom. Vi som älskar bandet ser gärna att de når de allra högsta höjderna vad gäller popularitet igen, under förutsättning att de inte mals ned av det - eller att de blir totalluder och börjar med hiphop, eller något annat gudsförgätet elände bara för att komma fram i mediebruset. Frågan är om Deep Purple verkligen vill nå de där höjderna igen?
På det musikaliska planet har de nått de högsta höjderna igen. Det är inte helt omöjligt att de fortsättningsvis nöjer sig med det de gör, gör det bra och fortsätter in i ålderdomen, precis som jazzens giganter gör. Jazzen var ungdomsmusik en gång i tiden, precis som den hårda rocken senare blev det. De gamla jazzhjältar som ännu är i livet, Arne Domnerus och Lars Erstrand t.ex, fortsätter att ösa på och lockar både ny och gammal publik med sin kvalitetssväng. Dessutom lockar de en hel del unga att själva börja spela jazz, precis som Deep Purple influerar många unga att börja spela innovativ hårdrock. Ingen beskyller varesig de gamla jazzhjältarna, eller deras nya, unga adepter för att vara patetiska, och skam vore det annars! Men med Deep Purple och unga hårdrockmusiker är det annorlunda. Dem hackas det på! Storsågen går. Kvällspressen med sina fjuniga och ignoranta punkromantiker till skribenter, jagar dem så fort de har fräckheten att göra väsen av sig någonstans. Varför? Den frågan får vi nog aldrig ett intellektuellt acceptabelt svar på, åtminstone inte från punkromantikerna själva.
Att Deep Purple har väntat så länge med en ny studioskiva, och dessutom inte hastar med att få en sådan klar, är både bra och dåligt. Kommersiellt är det förstås aldrig bra att inte synas på en marknad med en ny produkt. Å andra sidan är det inte bra att lura på denna marknad undermåliga hastverk till produkter heller. Deep Purple har gett ut tvivelaktiga skivor förr, skivor som i dubbel bemärkelse stressades och pressades fram mer för att uppfylla förpliktelser i kontrakten, än för att bandet hade något att säga musikaliskt. Därför fick vi rader av trötta och allt mer oengagerade kopior på sådant vi redan hade hört och köpt. Sådant gör i längden att ett bands trovärdighet börjar minska, även hos de mest hängivna fansen. Intresset för bandet dalar. Dit vill inte Deep Purple igen, det är jag övertygad om.
Christer Bolin
© Augusti 2002