KRÖNIKA 10 - MINNEN OCH HÅGKOMSTER

I min första krönika för DPF berättade jag om hur Deep Purple först kom i min väg, och in i mitt liv. Jag hade tänkt att fortsätta den berättelsen här. Utanför mina fönster råder i skrivande stund en ljuv och vacker sommarkväll i juni. Det väcker en del lila minnen till liv, minnen från länge sedan förflydda sommardagar. När Deep Purple kom in i mitt liv under det tidiga 70-talet fanns det inga Walkmans, och det fanns sannerligen inga Discmans heller, för den delen. Däremot fanns det ett stort behov av sådana produkter. Transistorradion hade inneburit en revolution under 60-talet. Plötsligt gick det att ta med sig musiken ut i det fria. Problemet var bara det att den radierade musiken inte var självvald. Man fick hoppas att det kom någon bra låt mitt bland all trams. Som ni yngre läsare märker så var det inte så värst annorlunda förr, mot vad det är nu! Hursomhelst, behovet att kunna ta med musik som man själv hade valt fanns där under ytan. Det bara väntade på att bli väckt. Philipskoncernen kom med den väckningen i form av kassettbandet. Initialt avhånades kassetterna förstås av förståsigpåarna. Så är det ju alltid. CDn kom ju att möta samma hån när den kom i mitten av 80-talet. Förändring och progression är så läskigt så! Det gamla är alltid bäst! Vissa saker förändras tydligen inte! Kassettbandet och kassettbandspelarna förändrade dock mycket. De banade väg för hela den portabla ljudindustrin med DAT, CD, Mini-Disc, Mp3 osv. Men om detta visste vi inget under 70-talets tidiga år.

Min första kassettbandspelare var en enkel Philipsmaskin med inbyggd högtalare och mikrofon. En lös mikrofon medföljde dock, liksom en DIN-sladd som man kunde ansluta till stereoanläggningen. Jag började omgående tillverka blandband att avnjuta ute i det fria. Överallt var bandspelaren med. På cykelns pakethållare, på badstranden, på sta`n. Överallt. Under familjens semesterresor var bandspelaren och banden min viktigaste packning. Mina föräldrar införskaffade snart en öronsnäcka åt mig. Antagligen var de helt uttröttade av att höra på min musik från morgon och till kväll. Jag minns inte om öronsnäckan införskaffades före, eller efter, jag hade upptäckt Deep Purple, men jag har min gissningar..!

Min bästis Olle - till Olav döpt - hade en kassettbandspelare snarlik min. Om inte mitt minne sviker mig helt, så hade han en Dux, eller möjligen en Luxor. Olle hade drabbats av Den Lila Febern i samma veva som jag, och han kunde också ses med bandspelaren hängande på axeln likt en axelremsväska. När vi gick på sta`n tillsammans för att titta på skivor, plastbyggsatser, Madtidningar och annat högkulturellt, turades vi ibland om vem som skulle ha sin bandspelare på. Made in Japan skrålade då gärna ur den lilla högtalaren, antingen på min bandspelare, eller på Olles. En tidig och mycket primitiv variant av bergsprängare! Skivor kostade vid den här tiden under 30:-. Ett pris som har etsat sig fast i minnet är 29:90. Det var förhållandevis mycket pengar då, och det var väldigt mycket pengar för en skolunge. Varken Olle eller jag hade råd att köpa Who do we think we are, men vi fann snart på råd. Vi beslöt oss för att anträda den mindre smala vägen. På Stadsbiblioteket - där vi båda var stamkunder och storlånare - fanns en musikavdelning. Där kunde man lyssna på LP-skivor och en del inspelade kassetter. Utbudet bestod mest av jazz och klassiskt, något som både Olle och jag f.ö uppskattade mycket. Det fanns också en del rockmusik och till vår stora lycka såg vi att Who do…fanns på kassett. Vem av oss som kom med uppslaget minns jag inte, men jag minns att vi tyckte vi var så himla smarta. Dessutom minns jag att vi var nervösa!

Vi packade ned våra bandspelare i skolväskorna. Vid den här tiden hade de allra flesta ungarna i Sveriges avlånga land Adidasväskor. Olle och jag var inga undantag.

Han hade en brun väska av den största modellen, jag hade en svart dito. I den ena väskan packades förutom bandspelaren, även tomband och en DIN-sladd. Vi såg också till att våra bandspelare hade nya, friska batterier, innan vi styrde stegen mot Bibblan, som Biblioteket alltid kallades av oss. Väl där lånade vi en kassett var. Jag har för mig att det var Olle som lånade Who do…och jag som lånade en kassett med jazz. För att kunna lyssna på de lånade banden, försågs vi med relativt smidiga kassettdäck och hörlurar påminnande om skyddsöronkåpor för bullriga miljöer. Jag kanske först skall förklara vad jag menar med "relativt smidiga kassettdäck". Det Philips stereokassettdäck som jag hade hemma, var uppskattningsvis 50 centimeter långt och omkring decimetern högt. Skrället vägde hur mycket som helst. Det var åtskilliga kilon. Ändå var det "state of the art" och "hi-tech"! Ack, ja. Nå, jämför man mitt dåvarande hemmadäck med Bibliotekets, så var faktiskt deras maskiner relativt smidiga. Två sådana lånade vi alltså, Olle och jag. Vi gick och satte oss vid ett bord, långt upp mot ett hörn där vi hade solida väggar bakom oss. Vi önskade oss inga blickar över axeln! Vi ställde våra stora Adidasväskor bredvid varandra, mellan våra stolar. Därefter riggade vi upp de lånade bandspelarna på bordet och försökte att se så oskyldiga ut som vi någonsin kunde. Det kändes som om vi inte lyckades något vidare med det, dock. Att länka ihop våra bandspelare med DIN-sladden utan att det såg misstänkt ut, var inte lätt. Inte heller var det så lätt att smussla ned Who do…kassetten i bandspelaren i väskan och trycka på Play, och ge en diskret signal till kamraten att trycka på Rec och Play samtidigt i den andra väskans innanmäte. Det lyckades dock, och sedan satt vi där och lyssnade. Den av oss som hade lånat Who do…fick lyssna på en egen kassett, förstås. Ingen av oss lyssnade nog särskilt avspänt, förmodar jag. Vi hade fullt upp med att dels vara nervösa och rädda för upptäckt, dels med att bevaka hur långt kopieringen i väskorna hade framskridit. När det sedan var dags att vända kassetterna, blev det ånyo en hel del enhandspyssel i väskorna innan vi fick till det. När Who do…så äntligen var kopierad, har jag för mig att vi retirerade tämligen omgående. På vägen hem njöt vi av kopian vi hade gjort åt oss. I hemmets lugna vrå, gjorde vi sedan en kopia av kopian. Det var tider det..!

Några fler kopieringsbesök på Biblioteket blev det inte. Vi fortsatte dock att lyssna på främst Deep Purple på våra bärbara små bandspelare. Vi pluggade texter och lärde oss trivia på grabbars vis. Medlemmar, låtordningar och annat lärdes in och sitter där än i dag. Vi köpte poptidningar och satte upp affischer. Tidningen Tiffany hade en gång en stor, maffig, svart vit poster på Deep Purple Mk III. På baksidan fanns en lika stor färgbild på ABBA i sin Waterloomundering. Agnetha och Frida var förstås fina för oss smågrabbar att titta på och tråna efter, men det var inte enbart av den anledningen som både Olle och jag införskaffade två exemplar av det där Tiffanynumret. Vi tillhörde dem som redan då det begav sig tyckte om ABBA för musikens skull. Vi hade båda två liknande musikalisk bakgrund och vi förstod att uppskatta gott hantverk när vi hörde det. Det fick vi en hel del skit för. Under den där mörkröda åren på 70-talet rådde ett ursinnigt ABBA-hat här i Sverige. Att i dag tänka tillbaka på det, ger både kalla kårar och obehagsrysningar. När ABBA t.ex hade vunnit Melodifestivalen med Waterloo, kunde den svenska pressen inte glädjas. Istället förföljdes ABBA skoningslöst i framförallt kvällstidningarna. En vinkel som togs upp var hur de hade mage att sjunga om ett slag där så många tusen människor fick sätta livet till! Hallå!!! Man kan undra om de där murvlarna hade lyssnat på texten! Mobbningen av ABBA drev dem i princip ut ur landet, och då fick de skit och ovett för det. Jantelagen slog till med obeveklig kraft. När ABBA lade världen, och framförallt USA för sina fötter, teg kvällspressen här hemma, om de inte kunde göra en negativ vinkel på det hela förstås. Numera skrivs varenda struntexport från Sverige regelmässigt upp, men ABBA var ingen struntexport. ABBA var giganter och de har för evigt skrivit in sig i musikhistorien.

Ritchie Blackmore, som själv fick ta emot mycket skit från de svenska kvällstidningarna, gick själv ut tidigt och framhöll att han gillade ABBA. Det kan endast ha tjänat som bränsle på anti-Ritchiefalangens hatbrasa. Att gilla ABBA var en dödssynd. ABBA var "kommersiella", och det var det sista man som artist fick vara under de där åren. Olle och jag tyckte att det där var hur stolligt som helst. Trots att vi var unga så förmådde vi att se igenom floskelkaskaderna. Vi kände oss nästan som dissidenter, när vi satt och lyssnade på ABBA och kastade trånande blickar på sångerskorna. Hur kunde pressen bara påstå att ABBA var dåliga? Det övergick vårt förstånd. Ja, det retade oss, rent av. Att kvällspressen dessutom alltmer började attackera Deep Purple och andra hårdrockgrupper, gjorde oss rosenrasande. Vad tänkte de med? Sittfläsket, eller? Olle hade privilegiet att få bevista Rainbows Konserthusspelning i Stockholm. Han kom tillbaka lyrisk, och det var det fler som gjorde. Dock inte Sveriges då mest namnkunnige musikmurvel, en filur som idag har övergått till att skriva om bollar, puckar och annat i den vägen. Hans "recension" av Rainbowkonserten är en klassiker. Micke Eriksson har publicerat den i DPF. Den "recensionen" utgjorde på något sätt startskottet för hetsjakten på hårdrocken i svensk press. Den hetsjakten pågår i princip fortfarande. ABBA-hatet har däremot för länge sedan avklingat och många av deras belackare erkänner numera ibland hur de lyssnade på ABBA i smyg på 70-talet. En murvel jag känner till, kan i dag inte nog framhålla ABBAs storhet och betydelse. Annat var det förr. Antagligen skäms han för all skit han kastade efter dem i spalterna då. Det hedrar honom i så fall.

Christer Bolin

© Juni 2002

HOME