KRÖNIKA 1 - "MITT LILA LIV"
Jag växte upp i ett musikälskande hem. Min pappa har alltid varit förtjust i jazz och viss klassisk musik, så därför föll det sig naturligt för mig att redan vid tidiga år ta till mig den musiken och göra den till min. Rockmusik tilltalade mig inte alls. Jag hade lärt mig att uppskatta goda instrumentalister och solister som klarinettisten Benny Goodman och jazzviolinisten Svend Asmussen, kompositörer som Irving Berlin och George Gershwin, samt sångare som Bing Crosby och Frank Sinatra. Den stora sångaridolen var förstås Jussi Björling. Om rockmusik tyckte jag inte alls. Illa spelat, dåligt sjunget och primitivt, ungefär så löd min dom.
Den stora revolutionen i mitt musikaliska liv inträffade på en klassfest i årskurs fem. Någon av grabbarna hade med sig Deep Purples klassiska live LP Made In Japan. Den arma skivan spelades på en hiskelig plastgrammofon med högtalare i locket, men trots det så fšrmådde den brutala energin att tränga fram. Jag blev alldeles hänförd. Inte så mycket för energin i sig, utan snarare kombinationen av brutal energi, stort musikaliskt kunnande och en smittande lekfullhet. Här fanns alltså ett band som uppenbarligen kunde spela och sjunga, och som dessutom tycktes ha lyssnat på samma saker som jag själv. Hm, intressant. Kunde det finnas andra band som man också kunde lyssna på, månne?
Sakta men säkert började jag att nosa runt bland dåtidens storheter, och det dröjde inte länge innan jag var en hängiven rocklyssnare. Deep Purple var dock mina husgudar och sedan den kvällen i Vaksalaskolans bibliotek då de kom in i mitt liv och mitt hjärta, har de aldrig varit hotade. Åtminstone inte på allvar. Med tiden kom jag själv att bli rockmusiker, något som sannerligen inte skulle ha hänt om det inte hade varit för Deep Purple, men det är en annan historia. Att jag aldrig fick se Deep Purple under 1970 talet smärtade mig förstås djupt. Det började dock dyka upp åtskilligt med band att trösta sig med. Att se Ritchie Blackmore`s Rainbow på Hovet 1980 var närmast en religiös upplevelse. Äntligen fick jag se The Man In Black! Det var dock Deep Purple jag drömde om att få se, men det visste jag var omöjligt. Eller var det det? Under 80-talets första år började rykten om en förestående återförening komma allt tätare.
När den tillslut äntligen kom 1984, minns jag att jag grät av lycka och rörelse. Jag är säker på att jag inte var ensam om den reaktionen. Samma dag som LPn Perfect Strangers släpptes, stannade jag min trötta gamla Amazon utanför skivaffären Musikörat i Uppsala, som på den tiden låg på Sysslomansgatan. Att man inte fick stanna där gav jag högaktningsfullt blanka tusan i! Jag hade viktigare saker fšr mig än att ta hänsyn till de lokala parkeringsrestriktionerna. Hjärtat bultade lite extra när den hett åtrådda vinylskivan förpassades ned i plastpåsen och överräcktes till mig mot ett antal sedlar. Äntligen! Jag störtade hem och placerade LPn på skivspelaren. Att det var "fel" etikett kändes konstigt, men det var en smärta som jag var beredd att leva med. Att bandet lät lite trött likaså. Det Buddy Richliknande svänget från trummorna saknades. Ian Gillan hade tappat en hel del av sin forna vokala storhet. Ritchie fortsatte att spela lika oinspirerat och direkt oharmoniskt som han hade gjorde under de sista åren i Rainbow. Men det här var det bästa vi kunde få.
Nåja, även ett Deep Purple med skavanker är bättre än inget Deep Purple. Så resonerade jag, även om jag inte ville erkänna det för mig själv då. När jag så tillslut äntligen fick se mina hjältar året därpå, var min lycka trots allt fullständig. Jag befann mig i samma hall som mina gamla idoler. Wow! Det var stort, på gränsen till religiöst. Under Child In Time strömmade tårarna nedför mina kinder. Jag var i mitt Lila Nirvana, Purplenördarnas eget speciella Paradis. House Of The Blue Light upplevde jag som ett stort steg i fel riktning. Skivan var med mina öron ännu mer trött än sin föregångare. Visst hade den sina ljusa stunder, men på det stora hela var jag besviken. Mest besviken var jag förstås på Ritchie. Denna briljanta, mästerligt virtuosa och innovativa gitarrist hade förvandlats till någon som mest förde oväsen, till på köpet med ett obeskrivligt uselt gitarrljud. Vad höll karl`n på med? Var han så less på allt? Live kunde han fortfarande blixtra till och visa fragment av sin forna storhet. Detsamma gällde för Ian Paice, som annars mest tycktes koncentrera sig på att imitera en trummaskin. Rykten om osämja i bandet började ånyo sippra ut. Jaha. Då var det dags igen, kommer jag ihåg att jag tänkte.
Jag piggnade dock till avsevärt när det blev känt att det var en helt ny dubbel-live på gång. Det är ju trots allt live som Deep Purple är bäst. När skivan väl var släppt, köpt, hemburen och lagd på skivtallriken, kände jag mig för första gången arg på bandet. Hur kunde mina gamla hjältar släppa något så uselt? Skivan lät bedrövligt illa. Dålig produktion, dåliga inspelningar och framför allt dåligt framfört. Trist, oengagerat och helt utan sväng. Det var nästan omöjligt att begripa att det var fråga om samma band som en gång hade givit oss Made In Japan. Än i denna dag har jag svårt att ta till mig hur ofattbart dålig Nobody`s Perfect egentligen är. Jag tar fram den ibland, nu i remastrad version, och hoppas varje gång att jag kanske har förbisett något. Det har jag inte...
När nyheten om att Ian Gillan hade kickats och blivit ersatt med Joe Lynn Turner av alla människor, kan jag inte påstå att jag blev lycklig precis. Jag hade hellre sett att de hade valt någon okänd och oprövad förmåga istället, om de nu prompt måste fortsätta - något de bara några år tidigare hade svurit på att aldrig göra om något hände. Skivan Slaves And Masters, eller Suckers And Bastards som jag kallade den då, hade sina ljusa stunder dock, framförallt vad gäller Ritchies gitarrspel. För första gången på tio år tycktes karl`n äntligen bry sig om att spela gitarr igen. Som den stora Ritchievän jag är, såg jag fram mot Stockholmkonserten det året, 1991. Äntligen skulle man få njuta av en Ritchie som tar sitt jobb på allvar. Trodde jag ja! Stockholmskonserten blev istället ett ökänt lågvattenmärke i den mörklila historien, t.o.m illa beryktad av bandmedlemmarna själva. Då kan man vara förvissad om att det verkligen är uselt! Min recension dagen efter hade rubriken "Skandalöst hafsande", och det var precis vad det var. Från min plats högt uppe på Globens pressläktare hade jag god överblick över scenen från höger, d.v.s Ritchies sida. Jag såg hur han hellre tycktes vilja sitta på en stol bakom sina Marshallförstärkare och dricka, än stå på scenen och göra sitt jobb. Jag blev mycket besviken och arg.
När Deep Purples 25 års jubileum närmade sig, nåddes vi hårt prövade fans om budet att Ian Gillan åter hade kommit tillbaka till bandet. Hur länge då, minns jag att jag tänkte. Stanken av pengar kring alltihop började störa mig. Skivan med den passande titeln The Battle Rages On var dock en klockren fullträff som jag såg det. Till och med Ian Paice hade vaknat till liv bakom trumsetet. Precis så där skulle Perfect Strangers ha låtit. Starka låtar, bra melodier, bra spelat, bra sjunget, intressanta texter, bra produktion och ett snyggt omslag. Allt pekade på en succè, om nu inte fansen hade blivit bortskrämda av alla turer i bandet och de första återföreningsskivornas relativa uselhet. Det tycktes inte så. Deep Purple har lojala fans. Än var dock inte prövningarna slut. Strax efter den besjälade Stockholmskonserten, hoppade Ritchie Blackmore av. Purple utan Ritchie hade i och för sig fungerat en gång tidigare i historien, åtminstone de gånger Tommy Bolin ( nej, jag år inte släkt med honom vad jag vet ) var något så när ren från droger. Men skulle det gå en gång till? Och vem skulle de i så fall satsa på den här gången? Joe Satriani har jag gillat länge, men jag tillhörde inte dem som ansåg att han platsade i Deep Purple permanent. Däremot var det förstås ett intressant kapitel i den lila historien. Steve Morse kändes däremot som ett uppfriskande val. Jag kände till honom från hans tid i Kansas, bl.a. Kunde han möjligen gjuta nytt liv i Purple och var de ens intresserade av det?
Tydligen var de det. Purpendicular pekade åt precis rätt håll, enligt mitt förmenande. Äntligen vågade gruppen kliva ur sitt "format" och ut ur Ritchies skugga. Spelglädjen strömmade ur högtalarna. Jon Lord och Ian Paice spelade plötsligt med en fräschör de inte varit i närheten av på många, många år. Min entusiasm var mycket stor. Den mattades inte precis av att Ritchie, min gamla hjälte, kickade igång Rainbow igen och fortsatte spela som den gitarrgud han är. Tydligen kunde man både äta kakan och ändå ha den kvar! Jag gillade det och jag gillade det skarpt. Tydligen hade Deep Purple och folket kring dem insett att de hade skjutit sig rejält i fötterna efter återföreningen. De hade levt på gamla lagrar och framgångar. De hade kommit undan med mycket, men sakta men säkert hade deras en gång så stora förtroendekapital nötts ned och förötts till ingen nytta. Deep Purple hade fallit och de hade fallit hårt, till mycket stor del på egen förskyllan. De sågs som en såpopera och som ett patetiskt gäng föredettingar som det snart var Smokievarning på. Nåja, kanske inte fullt så illa, men illa nog.
För att försöka tvätta bort allt det som hade klibbat fast vid bandet, hade de inget annat val än att försöka bygga upp allting igen från grunden. De blev tvungna att återigen ge sig ut och spela på småställen, bl.a i Sverige, för att försöka återta den förlorade trovärdigheten. Intressant nog tycktes de inte särskilt besvärade av det, utan snarare tvärtom. Spelglädjen hade återvänt. Och musik skall byggas utav glädje, som det står i visan. Om man jämför liveupptagningar av dagens Deep Purple med liveupptagningar från det tidiga 70 talet, hör man att lekfullheten åter igen är närvarande. Deep Purple är idag ett smått "farligt" band igen. Man kan vänta sig musikaliska äventyrligheter, och det gillar åtminstone jag. Vid återföreningen var det mycket glest med sådant, i den mån det fanns alls. Skivan Abandon var väl ingen direkt höjdare, men det tycks mest bero på den dova och osvängiga produktionen. Låtarna i sig fungerar ju väl i livesammanhang, och det är väl kanske det som är huvudsaken. Det är på scenen de är bäst, det är där vi vill se dem länge än. Med den nya versionen av Concerto, och det smarta draget att ta ut hela grejen på vägarna, återfick Deep Purple mycket av sin förlorade heder, inte minst i pressen. Att yngre förmågor dessutom fick lära sig att det inte var Metallica som var först med att spela tillsammans med en symfoniorkester, gjorde ju inte heller ont precis.
Att vara Deep Purplefan idag är oerhört stimulerande. Det dyker ständigt upp nya skivor med gamla inspelningar. Aldrig trodde jag väl att jag i min ägo skulle kunna få ha två kompletta, legalt utgivna konserter med Deep Purple Mk IV, eller att jag skulle kunna få avnjuta den sättningen i replokalen. Ovanpå detta har vi den nu aktuella sättningens skivutgivning, samt alla skivor med f.d medlemmar som Glenn Hughes, David Coverdale och Joe Lynn Turner. Och så har vi förstås Ritchie, den musiker som adderat mest musikaliskt mervärde till mitt liv av alla. Hans Blackmore`s Night är precis så ljuvligt som jag drömde om på 70 talet att det skulle vara. I var och varannan intervju på den tiden beskrev han sin passion för den sortens musik. Han sade också att om han en gång skulle bli riktigt lycklig, skulle han göra sådana skivor. Nu gör han det. Tack, Candie! Tack Gud!