KRÖNIKA 8- KAN KLIPPTA LÅTAR SVÄNGA?
Skivan Shades of Deep Purple spelades in på bara en dag. Det var i stort sett fråga om att placera ut ett antal mikrofoner framför förstärkare och kring trumsetet, räkna in och sedan ge järnet och hoppas att ingen råkade spela fel. De studiotekniska knep som användes var få. Ett av dem var att Happiness och I`m so glad spelades in separat och klipptes ihop i efterhand. På den tiden handlade det rent bokstavligt om att klippa fysiskt i banden musiken låg på. Oftast användes en speciell skärmaskin med ett rakblad i. Om man lyssnar nog kan man höra skarven, eftersom den inte är riktigt perfekt gjord. Sång och solon lades sedan på i efterhand och därefter var skivan i princip färdig att mixa, vilket tog påföljande dag i anspråk. Så här hade det gått till länge vid skivinspelningar. I tidernas begynnelse hade man dock bara en mikrofon och inga möjligheter till pålägg, eller editeringar. Men när de väl var introducerade började de förstås användas. Redan Elvis Presley och de andra rockarna gav ut skivor som skarvats. När fyrkanalsmixern dök upp skedde en revolution, och de som ledde den var utan tvekan The Beatles och George Martin. Med tiden blev fyra kanaler åtta. Dessa blev snart sexton, tjugofyra och fyrtioåtta. Med den digitala tekniken är möjligheterna i dagens studior praktiskt taget obegränsade. Och det är ju bra.
Men samtidigt finns det aspekter av det som är allt annat än bra. John Fogerty lär ha sagt att den som inte kan spela in bra rock på 16 kanaler är en tönt. Onekligen har karl`n en poäng. Ta t.ex Space truckin`. Den är inspelad i princip live i ett mixerbord med åtta kanaler. Den är inräknad och spelad. Säkert är den omtagen några gånger. Även Deep Purplemedlemmar spelar fel ibland! Men den är likafullt inspelad rakt av. På grunden har sedan lagts diverse pålägg i form av sång, solo och diverse percussioninstrument. Klart att mixa. Mot detta kan vi ställa låtarna på Abandon, vilka i flera fall har tagit veckor att färdigställa. Det du hör på skivan är inte alltid så det spelades. Flera av låtarna är styckade. Olika delar är inspelade för sig och sedan ihopsatta efteråt i datorn. En del av dessa skarvar går att höra med hörlurar.
Det här sättet att spela in låtar på är inget unikt för Deep Purple. T.o.m inom den klassiska musiken förekommer det. Numera styckas t.ex en Beethovensymfoni upp i mindre delar vid inspelningarna. Förr var det live, rakt av, som gällde. Därför hör man ibland notställ som ramlar, folk som hostar m.m på äldre inspelningar av klassisk musik. Kanske är det störande, men samtidgt så är det en del av charmen, åtminstone tycker jag det.
Nå, varför i Herrans namn håller de på så här då? Tja, en anledning är att man vill att det skall låta ”bra”. Man strävar efter perfektion och det är ingenting ont i det. Tvärtom! Men samtidigt riskerar något annat och värdefullt att gå förlorat. Vissa kallar det känslan, och visst, det kan jag skriva under på. Exakt vad den där känslan består av är svårare att utröna, men själv lutar jag åt att det har med ”sväng” att göra. Låt oss ta Any fule kno that. När jag hörde den första gången tyckte jag den var lika upphetsande som djupfryst fisk. Andra, tredje och femtonde gången tyckte jag fortfarande samma sak. Det lät dött. Stendött. När jag sedan såg och hörde Deep Purple köra låten live insåg jag vilken bra låt det faktiskt är. Den har en skön groove och ett härligt sväng. Mycket lite av detta återfinns på studioversionen, om ens något. I turnèboken från Abandonturnèn skriver Roger Glover ingående om hur skivan gjordes. Any fule kno that, som f.ö är en låtidè från Glover, vållade mycket bekymmer. Bandet slet länge med den och bytte ut delar i den innan den till slut blev klar. Och så undrade man varför svänget saknades! Sväng uppkommer ( i bästa fall! ) när musiker musicerar tillsammans. Nyckelordet här är tillsammans.
En av de märkligaste skivorna som Deep Purple har släppt är House of the blue light. Om vi läser i Ian Gillans utmärkta självbiografi ( skriven med hjälp av David Cohen ), får vi reda på att skivan i stor utsträckning är Roger Glovers förtjänst och projekt. ”Normalt brukar vi skriva låtar och sedan arrangera dem. Nu fick Roger utgå från några arrangemang och försöka göra låtar av dem. Ett bakvänt sätt att göra en skiva på!” Osämjan hade slagit till i bandet igen, främst mellan Gillan och Blackmore. En ny skiva måste fram, men ingen av de inblandade var särskilt intresserade av att få något vettigt gjort i studion. Lite förenklat så fick Roger helt enkelt ta med sig lådan med inspelade snuttar och försöka klippa ihop fungerande låtar av det. För att så att säga sy ihop alltihop använde han synthmattor som han spelade själv, och han står också mycket riktigt krediterad för diverse synthspel på skivan. Frågan är hur mycket, eller snarare lite, Jon Lord alls är med på skivan. Ont om Lordsolon är det gott om, om man säger så. När allt var klart satte sig Roger och Ian Gillan ned och skrev texterna, varefter Gillan sjöng in dem. Sedan var skivan klar. Deep Purple hade gjort en skiva igen. Hade de? Den enda låten på skivan med en genuin ”groove” är enligt mitt förmenande Mitzi Dupree. Eftersom Ritchie hatade låten vägrade han att spela den mer än en gång. Som tur var så var bandspelaren på då. Det är demoversionen som finns på skivan.
Roger Glover fick åter rycka ut som räddaren i nöden under Slaves and mastersinspelningen. Gruppen behövde en singel. Glover tog fram lådan med inspelade snuttar och låste in sig i studion några dagar. När han hålögd tittade ut igen var King of dreams klar. Med ”gitarrsolo” och allt. De andra i bandet var imponerade, sägs det. Fattas bara! Love that Gloverboy! Roger Glover har betytt mer för Deep Purple än vad många fattar. Han är inte ”bara en basist”. Han är en multibegåvad musiker som kan spela ett stort antal olika instrument. Han kan skriva texter och han kan sjunga. Han är producent och har talanger inom grafisk formgivning. I sin ungdom gick han på konstskola. Omslaget till Fireball är t.ex hans idè.
Men tillbaka till Slaves and masters igen. I det allra första numret av DPF – Den Heliga Lila Skrift – recenserade allas vår gitarrgud Yngwie Malmsteen skivan exklusivt för tidningen. Låten The cut runs deep tycker han mycket om. Hans enda invändning rörde Ian Paice. Yngwie tyckte att han lät som en trummaskin. Föga anade han hur rätt han hade! Det ÄR en trummaskin! En god vän till Micke Eriksson berättade det för honom ifjol. Paicy fixade inte trummorna och tillslut ledsnade herr gitarrhjälte och föreslog användandet av en trummaskin istället. Något måste ha varit allvarligt på tok med Paicy då! Han har erkänt att han aldrig tog i ett par trumstockar mellan turnèer vid denna tid, men inte katten blir han så rostig att han inte kan sätta trumspelet på The cut runs deep! I sammanhanget är det ju en ren struntlåt, även om den är bra. Vad som plågade Paicey vet jag inte. Måhända hade han det jobbigt på det personliga planet, eller något. När jag nu vet om att det faktiskt är en trummaskin på The cut runs deep, har jag förstås lyssnat extra noga på skivan igen. Min gissning är att det inte är den enda låten. Tack och lov har Paicy återhämtat sig i stor stil sedan dess!
Förr i tiden sattes det upp ett antal mikrofoner kring trumsetet. Sedan spelades ljudet in via mixerbordet till bandspelaren. Det enskilda trumsetets ljud blev det som hamnade på skivan, plus det akustiska förhållande i inspelningsstudion, förstås. Att en del brus kom med gick inte att göra något åt, eller i varje fall inte så mycket. I och med datorteknikens intåg hände det dock saker. Små riktade mikrofoner sattes vid varje enskild trumma och cymbal. Dessa mikrofoner är specialbyggda för att endast ta upp ljud strikt rakt framifrån. Det ljud som mikrofonen tar upp sänds till en dator. Varje enskilt trumslag blir en liten prick i ett diagram. Dessa prickar kan sedan flyttas på vanligt datormanèr. Ett slag som råkat komma lite, lite fel i takt kan puttas rätt. Eller också kan ett ”rätt” slag sättas lite ”fel” för att göra musiken mer häftig och jazzig, om det nu är det man vill. Ja, man kan faktiskt sätta sig och bygga upp ett helt trumkomp om man vill. När trumslagen väl ligger i datorn kan man byta ut det inspelade ljudet mot tusentals andra ljud som finns lagrade digitalt, samplade, i datorn. Metoden man arbetar med kallas triggning. Som musiker har jag kommit i kontakt med den. Trummorna får spelas in först. Övriga musiker får ”torrspela” i trummisens hörlurar så att denne vet var i låten han befinner sig. Torrspelet sparas vanligen inte. När trummorna väl är inspelade och eventuella småfel är fixade, är det dags att spela in basen. Och så vidare. Behöver någon egentligen undra över varför det så sällan svänger på skivor nu för tiden?
Jaha, var allt då bättre förr? Det beror på hur man ser det, men ett och annat diskret fusk förekom även tidigare. Gitarrsolon började skarvas på allvar under 80-talet. En ärrig irländare kunde höras göra dylikt, bl.a. Liveskivorna började det fuskas med tidigt. Deep Purples Made In Europe är ett exempel. Här finns enligt uppgift solon som egentligen hör hemma i andra tagningar, bl.a. De flesta av er har väl också noterat publikloopen efter Stormbringer? Om inte, så kolla de sista 45 sekunderna applåder efter låten. Det är samma snutt publik, en loop, som går om och om igen. Ni kan höra samma visslingar och rop komma tillbaka hela tiden. När den usla Nobody`s perfect kom flyttades det återigen solon och skarvades låtar för glatta livet. Likt förbaskat är resultatet så alarmerande uselt! Eller är det just därför?
På tal om uselt, så kan ni ju alltid granska California jamming, den unket låtande CD från Deep Purple Mark IIIs legendariska California Jamkonsert, som kom för några år sedan. Det jag syftar på är inte i första hand att CDn lyckas låta sämre än videon, utan det faktum att det är mono på musiken och stereo på publiken! Lyssna med hörlurar får ni höra! Musiken låter dov och instängd, medan publiken låter krispig, fräsch och nyinspelad. Säkert är den det också! Ty sådana vrål förekommer inte på videon, åtminstone inte på mitt exemplar..!
Christer Bolin.
Maj © 2002.