Krönika 43: Sure as hell they won`t play anything new

Det var länge sedan jag skrev en Deep Purplerelaterad krönika, så jag tyckte det kunde vara dags att avsätta lite tid till att skriva en. Den främsta anledningen till att jag inte har skrivit någon krönika, beror på att jag inte tyckt det funnits något att kommentera, utöver det jag redan framfört. Det som till slut fick mig att vilja skriva något, var en kommentar från Ian Gillan, under bandets vistelse i Indien. Då förklarade han nämligen att Deep Purple är ett live band, och det var just precis det jag reagerade över. Visst, bandet spelar perfekt och Steve Morse har ett leende från öra till öra, men så värst levande är det inte. Snarare stendött. Ärligt talat har jag tappat precis all lust att se dagens Deep Purple live. Jag skulle inte ens gå och se dem, om de orkade masa sig hit till Uppsala igen. Varför då? Jo, jag är spytrött på bristen på variation, och det eviga harvandet av låtar från det tidiga 70-talet. Bandet har gjort fyra studioskivor med Steve Morse, sedan denne kom med 1995. Det är ett gäng låtar, och ett helt gäng år med, för den delen.

Purpendicular var lika mästerlig, som Abandon, med några få undantag, var usel. Bananas var bra, medan Rapture of the deep som helhet inte är det. Vid det här laget borde bandet under alla omständigheter ha etablerat ett antal låtar i konsertlistorna från åren med Steve, men det har man inte gjort. De nya låtar man tagit ut på scenen, har tämligen snabbt försvunnit igen, allra senast dock när nästa skiva har kommit. Varför? Tror inte Deep Purple på sitt eget material? Eller tror de att vi, publiken, är så dumma, eller insnöade bakåt, att vi inte vill höra nya låtar på konserterna? Trots att jag tycker Abandon som helhet betraktad är ett pinsamt kräkmedel och en förfärlig plump i den lila historien, skulle jag hellre höra vilken låt som helst från den, än att för hundrafemtitolfte gången ( minst! ) höra en oengagerat framförd skitlåt och dagisramsa som Black night. Men händer det? Nej. Aldrig. Det är samma sönderspelade och trötta skit vi serveras varje gång, år efter år, turnè efter turnè. Gammal skåpmat i slickade, men ofta stendöda och kraftlösa, versioner, kompletterade med någon udda gammal låt som t.ex Living wreck, sedan kommer Perfect strangers och max tre låtar från den senaste skivan. Vart tog Ted the mechanic vägen? Any fule? Sometimes I feel like screaming? Cascades? Rosa`s cantina? House of pain? Doing it tonight?

I låten MTV på Rapture of the deep, klagar Ian Gillan över att den kommersiella radion bara spelar gamla, sönderkörda hitlåtar. Det är från den jag lånat rubriken till denna krönika. Hur var det nu med att kasta sten när man sitter i glashus? Man brukar tala om att se sandkornet i någon annans öga, men inte bjälken man har i sitt eget. Det finns en term inom psykiatrin som kallas projektion. Projektion är när man anklagar andra för att vara och göra på ett visst sätt, samtidigt som man är totalt blind för att man beter sig likadant själv. Det kunde kanske vara ett intressant textuppslag till en låt? Nej, jag skojar bara. Det behövs självinsikt för sådant, och det verkar bandet uppenbarligen lida brist på.

Om jag som stor Deep Purplevän, med tre ( långa! ) hyllplan CD skivor enbart med dem, inte orkar med variationsbristen, så undrar jag hur de står ut med den själva. Visserligen har de vansinnigt bra betalt för sitt lidande, men var det det handlade om? Skulle inte musik vara kul också, gubbar? Att bandet nu meddelar att de tänker gå in i studion igen mot slutet av året, framkallar bara en likgiltig gäspning hos mig. Sorgligt nog, och det är första gången det sker. Kan de inte inse att det är slut och över, innan de totalt har kört ned den trovärdighet de lyckades bygga upp? Varför ödsla tid och pengar på att spela in en ny skiva, när materialet ändå inte har en chans att fastna i bandets repertoar? Vore det inte lika bra att ta steget fullt ut, och bli så totalpatetiska att de spelar in en Latest and Greatest? En lågbudgetplatta med inte osannolikt två intetsägande nya låtar, och i övrigt nyinspelade kalkonversioner av Mk IIs mest sönderspelade 70 talshits. Ja, har vi tur kanske vi får nyinspelningar av Perfect strangers och Ted the mechanic också. Men vill vi det?

Bandet är snart nere på den nivån där vi kan vänta oss något sådant. De tror ju för böveln inte på sitt eget nya material! De tycks inte ha den stoltheten kvar, eller också bottnar allt i att de föredrar att lyssna på Nisse Idiotpublik, istället för på de seriösa fansen. Och det är mycket korkat! Det är de seriösa fansen som bandet har levt på, inte på Nisse Idiotpublik. Vi i den första kategorin har troget följt med alla turer, och lärt oss älska alla varianter av bandet på dess egna meriter. Nisse Idiotpublik har bara Mk II, möjligen även Mk III, i skallen, och den publikkategorin köper inga skivor. De köper möjligen en sur Best of, eller nöjer sig med att Smoke on the water finns med på samlingarna Råfylleröj i fjällen 14, samt Mäskhits 8.

Heder åt Ritchie Blackmore för att han vågade göra rent hus med sitt musikaliska förflutna, inte bara en gång, utan flera gånger. Heder åt artister som David Bowie, som gjort likadant. Bruce Springsteen har nyss åkt runt med helt andra låtar än de han är känd och älskad för, och det gick utmärkt. Iron Maiden vågade nyss köra HELA sin nya skiva live, och slängde sedan in några få av de största klassikerna sist. Så, precis så, borde Deep Purple också göra. De vågade göra det i december 1973 när Mk III debuterade, och de vågade göra det i ännu högre grad när Mk IV knappt två år senare gjorde samma sak. Men efter Mk II comeback 1984 har det varit dåligt med nytänkandet, och det tycks bara bli sämre och sämre för varje år som går.

Varje gång ett band eller en artist byter repertoar, eller på något vis distanserar sig från det gamla för att istället bryta ny mark, finns det en risk att somliga fans faller ifrån. Det är detta tapp som avhåller många artister från att ta dylika steg, trots att de egentligen inget hellre vill. Men, att som Deep Purple nu gör, fortsätta backa in i framtiden, håller inte i längden. Folk ledsnar på det, och en dag kommer det stora tappet i popularitet. Jag är ingalunda ensam om att känna så här. Flera av mina Deep Purplefrälsta vänner, har också fått nog av det som pågår. Tappet har alltså börjat, gubbar!

Ibland får jag misstanken om att bristen på förnyelse, i inte ringa grad har att göra med ren och skär lathet. Att hela bandet, eller någon eller några enskilda medlemmar med extra tyngd vid omröstningar, inte ids lära sig något nytt. Teoretiskt skulle de kunna resonera som så, att varför skall vi slita och harva med att lära oss något nytt, när vi tjänar så grova pengar på att spela den gamla skiten om och om och om igen? Är det så, är det förstås mycket, mycket illa, för att uttrycka det försiktigt. Men vid åtminste ett tillfälle, har en gammal, lite mer udda låt man tänkt stoppa in i låtlistan, fått strykas för att en av medlemmarna ansåg att den var så jobbig att spela! Jag hade förstått argumentet i lingonserien bland coverbandens C-gäng, men banne mig inte när det handlar om förstklassiga ädelmusiker som medlemmarna i Deep Purple! Ynkligt!

När nu bandet återupptagit sin världsturnè, kommer rapporter om att låtlistan fortfarande är mördande tråkig, och att de enda låtarna från Steves tid i bandet, i vanlig oordning kommer från den senaste skivan. Vissa gläds åt att The battle rages on är tillbaka i låtlistan, men jag är inte en av dem. Jag älskar den låten, och anser att den är en av de allra bästa låtarna bandet någonsin gjort. Nå, men vad är då problemet? Jo, problemet är, som så ofta numera, Steve Morse. Han har varken gitarrljud, eller känsla nog, för den typen av material. Än värre ställt är det med hans kompabilitet visavi den underbara låten Anya. De gånger bandet har spelat den med Steve, har det låtit allt annat än bra. Ritchie kunde, förutsatt att han hade en bra kväll, segla iväg på en orientalisk skalmatta som fullständigt bedövade publiken av hänförelse. Steve går inte igång alls på dylika harmonier. På ett sätt liknar han Yngwie Malmsteen, fast tvärtom. Yngwie är ju som alla vet svårt såld på orientaliska skalor. Så svårt såld, att han gärna slänger in dem även där de inte passar. Fullt ös, medvetslös. Och Steve gör likadant, fast då handlar det om jazziga halvtonslöpor. Jag kan inte låta bli att förundras över Steve. Han är så motsägelsefull som gitarrist. Han är en av världens absolut mest meriterade gitarrister, han är bländande snabb, och han är rasande skicklig rent tekniskt. En sådan man kan spela allt. Frågan är varför han då inte gör det. Är det hans sätt att protestera, och få ut en gnutta av det som mest intresserar honom, inom Deep Purples tyvärr allt snävare kontext? Eller är det slentrian och leda? Fan vet!

Och så var det då det här med tjafset kring Machine head. Bandet envisas ju inte bara med att till leda spela gamla låtar, utan de säljer också tröjor med Machine headomslaget på. Det tilltaget tyckte inte Ritchie Blackmore om, speciellt inte sedan Roger Glover utan dennes medgivande släppt ut kasserade Blackmoresolon på några av remixerna på Machine headskivan. Att stoppa skivan gick inte. Alltså hotade han med stämning, om Deep Purple använde hans bild. Och då löste bandet det genom att retuschera bort Blackmores ansikte från det skivomslag som finns på Machine headtröjorna. Det är så jag vill spy! Kan inte Ritchie Blackmore ringa sina jurister, och försöka tvinga Deep Purple att inte längre spela låtar som han har varit med om att skriva? Det vore ju toppen i så fall! Tänk så skönt att slippa Black night och den där förbaskade Smoke on the water! Tänk så bra om bandet tvingades spela sina nya låtar, och enbart dessa! Fast tror ni de skulle fortsätta spela tillsammans som Deep Purple då? Nej just det. Tyvärr!

En annan variant kunde förstås vara om bandet ”gjorde en Ozzy”, dvs gav ut förfalskade Machine headskivor. Ozzy ( eller snarare hans skivbolag och folket bakom honom ) ger ju numera ut fuskvarianter av de första skivorna han gjorde efter Black Sabbath. Det är Blizzard of Ozz och Diary of a madman som det handlar om, och dessa en gång så underbara skivor, är idag rena skiten - enbart värda förakt och bojkott. Man har, pga diverse tjafs mellan Ozzylägret och de medverkande musikerna, helt fräckt bytt ut originalmusikerna mot nya, och får man förmoda, mer anpassliga. Bara Randy Rhoads och Ozzy själv är kvar. Allt annat är bytt. Vi skivköpare får lusläsa CD böckerna för att hitta den lätt kryptiska informationen om fusket, om det nu inte skulle vara så att vi hör det från början. När det uppenbart är möjligt både tekniskt och moraliskt att bete sig så här, så kanske vi inte skall bli allt för förvånade om det dyker upp fuskvarianter av Machine head och In rock, där Ritchie dubbats över av Steve. Jag ryser vid tanken! Låt oss hoppas vi Purplefans slipper utsättas för det, men farsen kring de där tröjorna gör att vi nog inte kan känna oss 100% säkra på att det inte kommer ske..!

Budet når oss att Ian Gillan är missnöjd över att Sony-BMG gett ut Deep Purples NEC konsert från 1993 på CD. Han hade inget att säga när den släpptes på video på 90 talet, och inte heller när den kom på DVD ( i en slapp och oengagerad rak kopiering från videon, med TV signalsurr i ljudet och noll möjlighet att se konserten helt oklippt ). Att material från den konserten dessutom användes till CDn Come hell or high water, föranledde inte heller några bullrande missnöjesyttringar från Gillan. Så icke heller när NEC konserten parades ihop med Stuttgart 1993 i en box förra året. Så varför för karl`n väsen om det nu? Tja, det är väl det gamla vanliga. Uppmärksamhet. Ian Gillan har en ny DVD ( som påstås vara riktigt bra! ) om sin karriär att sälja, och all uppståndelse är bra uppståndelse. Så NEC konserten gav honom en bra anledning att höja rösten så till den milda grad, att självaste BBC kom sättandes med mikrofonerna i högsta hugg. Ett noll till Gillan! Mästerligt! Synd bara att Sony-BMG tycks reagera med att nu dra in den aktuella skivan. Bedrövligt!

Ian Gillans argument är att bandet hade det svårt vid den tiden, och att konserten är dålig. Som om DET någonsin hindrat dem tidigare! Som stor och gammal fan av Deep Purple, kan jag bara säga att det finns betydligt värre konserter, och konsertskivor, ute med bandet - och då menar jag flera av sättningarna. Hellre såg jag att ren dynga som Nobody`s Perfect och Knebworth 1985 försvann, än att NEC 1993 gör det. Låt vara att Ritchie surar och dröjer till halva Highway star innan han börjar göra sig förtjänt av sin höga lön, men därefter sköter han sig ypperligt. Det kan man sannerligen inte säga att han gör på de två skitskivorna! På dem är för övrigt hela bandet totalt kass, vilket de inte är på NEC konserten. Alla spelar mycket bra på den, och Ian Gillan har acceptabel koll på rösten. Det finns också ett bett och en dynamik som inte finns idag, eller som åtminstone inte sticker fram särskilt ofta. Ritchie täckte in det höga och det låga i ljudregistret, och det var i mycket ur hans gitarr som själva kraften i bandet kom, rent ljudmässigt. Jon Lord hanterade mellanregistret. Tyvärr är mellanregistret också något som Steve Morse trivs i. Han möljer ofta runt med ett sörjigt och kraftlöst gitarrljud, som förlorar sig i ljudet från klaviaturerna. Resultatet blir en mellanregistergegga, ovanpå en ofta mycket dominant bas. Inte kul! Bandet skulle vinna oerhört mycket på att radikalt se över sin ljudbild. Med mer sting i ljudet, skulle de rent av kunna ge oss en illusion av att det var mer bett och driv i dagens Deep Purple, än vad det faktiskt är.

Det moderna Whitesnake har jag inget till övers för alls. Det är ett bandet helt utan egentligt existensberättigande, bortom David Coverdales behov av att håva in pengar till sitt uppehälle. DVDn var en gräslig historia på alla sätt och vis, och jag sålde den därför illa kvickt. Den nya livedubbeln är sannerligen inte ett dugg bättre. Tack vare en god kamrats vänlighet, har jag dock själv sluppit kasta ut några pengar på den. Det var tur det, för jag hade känt mig rejält lurad om jag betalt dyra pengar för den plattan. Varför då då? Jo, det kanske står Whitesnake på skivan, men något Whitesnake är det givetvis inte fråga om. Det är en totalt känslolös metallmassaker ( och det är inte menat som något positivt! ) av kända, och mindre kända, Whitesnakelåtar. Noll finess, noll känsla, max på allt och stöka igenom låtlistan fort. Ingen glimt i ögat, ingen humor. Bara rå beräkning. Sällan har termen musikalisk prostitution känts mer passande. Och Davids nya, bisarra röst är…tja, bisarr, för att uttrycka det försiktigt. Han låter ju som en liten fånig Tolkienvarelse, eller något i den stilen. Tragiskt! Och att han nedlåter sig till att köra den här repertoaren, och dessutom mangla sönder den på detta sätt, är ännu mer tragiskt. Vi vet ju att han egentligen inte gillar Whitesnakegrejen alls längre. Varför skall då någon av oss gå och köpa eländet? Jag vill höra musik av och med musiker som gillar det de håller på med. Musiker som har hunger och integritet, och som vägrar fnaska in absurdum.

Det enda nya med lila anknytning som jag tycker känns intressant just nu, är Dio-Sabbaths återkomst som Heaven and hell. Både Ronnie James Dio och Tony Iommi är mästare inom sina respektive gebit, och tillsammans har de gjort mycket bra. Ronnie James Dio har däremot inte fått ur sig mycket vettigt med sitt eget band. Han har helt enkelt inte haft någon verklig låtskrivarklippa att luta sig mot. Jag fick tag i en lågprisutgåva av Magica för inte så länge sedan, och det var sannerligen inte en bra skiva. Ändå var den mindre dålig en flera av de senare årens Dioskivor. Bristen på bra låtar och bra riff var akut påtaglig. Förhoppningsvis blir det annorlunda när Dio och Der Riffmeister Iommi återförenas.

Vill man gotta sig åt bra lila material, tvingas man tyvärr att blicka bakåt dessa dagar. Bäst är förstås de Rainbowkonserter från 1976 och 1977 som kommit ut. Har ni dem inte redan, så skaffa dem gärna och avnjut dem på hög volym! Såvida ni inte gillar kalkoner, eller prompt måste ha allt med lila anknytning, så kan ni däremot med fördel skippa den urusla och pinsamma Rainbowkonsert från Tokyo 1984 som också kommit ut. Det är bandets sista spelning, och från den har bara två låtar varit släppta tidigare på video och DVD. Några till finns på Finyl vinylplattan, där de står för den samlingens verkliga bottennapp. Punkversionen av I surrender och en Street of dreams med tempoproblem, tjänar mest att skratta åt. Det är hursomhelst firman Masterplan som har gett ut den här skräp-DVDn, och hur det är med alla tillstånd och rättigheter har jag ingen aning om. Det är dock en äkta TV filmad konsert, gjord för japansk TV, så den tekniska kvaliteten är bra, om än inte perfekt. Ljudet är såvitt jag har kunnat avgöra INTE stereo, utan vanligt 80-talsmässigt TV ljud. Ingen tycks ha orkat synka ihop bilderna med det stereoljud som finns, och som använts till Finyl vinyl. Slappt! Men haken kan vara att Universal äger de ljudbanden, vilket förstås i så fall har hindrat användning. För att köpa loss dessa hade nog kostat Masterplan mer än vad de hade lust med att betala. Jag gissar att det är ungefär samma förklaring till att den riktiga Rainbowloggan inte finns med på DVDn. Den är väl ett varumärke, och att använda sådana kostar också pengar.

Det riktigt usla och kalkonmässiga står i alla händelser bandet för. Precis allt är dåligt. Bandet är häpnadsväckande otight och oengagerat. Chuck Burgi har problem med att hålla konstant tempo, vilket är ett stort problem om man är trummis. Joe Lynn Turner sjunger ”småsurt” då och då, och när han ger sig på att försöka med några Ian Gillanskrik, blir det både helsurt och pinsamt. Roger Glover står i sin vita kostym och vickar på basen, och försöker sig på en och annan nött rockpose. Det ser bara töntigt ut, men spelmässigt gör han förstås det han skall. Detsamma gäller David Rosenthal. Men så var det då Monstret. Ritchie Blackmore.

Under Rainbows sista år, och ungefär fram till strax före Slaves and masters, hade han ett gitarrljud så uselt, att det trotsade beskrivning. Sprucket, fnastrande, sprakande. Till detta kom Blackmores stora apati och leda, och kanske en del annat vi inte känner till, eller bara anar. Han visste hursomhelst att han kunde göra vad tusan som helst, och folk skulle likt förbaskat hylla det. Cynisk som han var, tog han förmodligen alltihop så långt det överhuvudtaget var möjligt. På Deep Purpleskivan från Knebworth 1985, gör han i stort sett ingenting vettigt alls. Jag har precis plågat mig igenom den i dess helhet, och det var faktiskt plågsamt. Mer plågsamt än att höra igenom Mark IVs Tokyokonsert 1975. Då hade bandet åtminstone sväng och attityd. Men på Knebworthskivan är det precis som om Blackmore anstränger sig för att spela ur fas med både låtarna, och de övriga i bandet. På ren svenska för han mest ett ohyggligt oväsen, krafsar och fladdrar runt på strängarna, med ett gitarrljud från Helvetet. På Rainbowkonserten från 1984 spelar han förvisso något bättre, men han är ljusår från sin gamla form. Han är en tragisk och patetisk skugga bara. Dessutom har han sin förbaskade oktavbox ikopplad under hela konserten. En sådan manick lägger till en ton en oktav upp på varje ton man spelar. Även där man kan se att Blackmore spelar bra och rätt, så är ljudet så grötigt att spelet inte går att uppfatta. Bedrövligt!

De flesta av hans solon är dock publikföraktande hafs, slafs och krafs. Karl`n försöker inte ens spela stundtals. Han låtsas bara, ungefär som om han spelade luftgitarr. Annars hade det här kunnat vara en kul DVD. Den är bra filmad, och fotograferna håller koll på vem som solar. Vid något tillfälle försöker sig bandet dessutom på något som liknar koreografi. Roger och Ritchie, den senare med klassiskt uppspärrade och vilda ögon, trycker sig mot Joe från varsitt håll, tills de tre hamnar i någon sorts statyliknande pose. Udda men kul! Ritchie låter dessutom sitt Monster göra alla de klassiska rörelserna. Armpumpningen. Knäståendet. Spagatläget. Osv. Tack och lov är det ingen gitarrslakt med. Jag har alltid ogillat Ritchies gitarrslakter om jag skall vara ärlig. Bandet kör flera bra och mer ovanliga låtar, som t.ex Fire dance och Death Alley Driver. Men istället för låta maffiga, hårda och tunga, låter dessa låtar mer som våta fisar. Dåligt repeterade är de också. Många coverband gör låtarna bättre. Så saggiga som Rainbow var vid den tiden, är det banne mig konstigt att de sålde några skivor alls. Sannolikt är det också därför som Universal aldrig har släppt ut den här konserten på den europeiska marknaden. Det är för dåligt, helt enkelt. Det låter skräp om alltihop. Spara era hårdskattade pengar till annat!

DVDn från München 1977 är betydligt roligare och bättre, även om den tyvärr avslutas med en hjärndöd gitarrslakt. Av någon underlig anledning låter dessutom DVDn bättre, än vad den vanliga ljud CDn från samma konsert gör. Och då har jag ett gammalt lik till TV ( eftersom jag knappt ser på TV överhuvudtaget ). Märkligt. Bonusmaterialet är bra och intressant. Men kommentarspåret innehåller ett faktafel som även är med på Deep Purple DVDn från Hofstra 1973. Man visar foton på Ritchie och hans Fender Stratocaster, samtidigt som vi tittare ombeds titta noga på hur en skalloperad gitarrhals ser ut. Det roliga är att gitarren inte är skalloperad. Det syns tydligt. Den är lika lite skalloperad som mina egna Stratocasters. Gitarren på Münchenkonserten verkar dessutom vara fabriksny. Ritchie filade själv sina gitarrer i början, men lejde senare bort det. Men långt ifrån alla hans gitarrer har varit skalloperade. En som däremot är det, är den vackra träfärgade Stratocaster han spelar på på California Jamkonserten. Den gitarren är kraftigt skalloperad. I CD boken till den remastrerade Burn, finns en snygg och tydlig bild på den, där det framgår hur urgröpt dess hals är. Som jämförelse kan man sedan ta en titt på det gräddfärgade och ( pga usla, för kraftiga utbytesmickar ) illalåtande gamla skrälle han använder på Tokyo DVDn från 1984. Den är betydligt mindre skalloperad, och skalloperingen inskränker sig dessutom i stort sett till den del av gitarrhalsen där de tunnaste strängarna finns. De fabriksskalloperade Yngwie Malmsteenstrator som Fender säljer, är långt mer urgröpta, och dessutom lika mycket överallt. Under alla strängar, och över hela halsen. Ju mer urgröpning, desto mer svårspelad blir gitarren.

Jag känner en snubbe som har skalloperat sin Stratocaster själv, och enligt min mening borde han inte ha gjort det. Halsen är ohjälpligt totalförstörd. I stort sett allt låter falskt på den, i synnerhet ackord, och då kan man ju så smått börja undra hur bra det hela är, eller hur? Om någon av er där ute funderar på att sätta filen i er stackars gitarr, ta gärna mer än en funderare på saken, och försök spela på ett exemplar av Yngwiestratan i den lokala musikaffären. Den är åtminstone hantverksmässigt och oklanderligt skalloperad av duktiga instrumentbyggare.
Ian Gillans i stort sett utmärkta, välproducerade och njutbara skiva Gillan`s Inn, kommer nu i en ny, utökad version, denna gång på två separata skivor - en vanlig CD, och en DVD. Bra! Undrar om man kan få byta in sin dåligt fungerande första utgåva mot en ny? Frågan är förstås retorisk, eftersom jag begriper att detta inte lär vara möjligt. Gillan vill ju mjölka ur ännu en slant av oss, för en skiva vi redan har köpt. Varför jag vill byta? Tja, jag tycker det är skandal att ge ut skivor som inte går att spela överallt! Mitt exemplar av Gillan`s Inn, fungerar enbart i CDn i min stereoanläggning, och då skall man ha i minnet att den maskinen är från tidigt 90-tal. I mina övriga fyra CD-spelare fungerar skivan inte alls, den toppmoderna och avancerade maskinen i bilen inräknad. Om skivan fungerar i datorerna vet jag inte, för jag spelar inte musik i dessa överhuvudtaget. Att ta två hundra hårdskattade svenska kronor för en så tekniskt bristfällig produkt, är inget annat än oförskämt!

När jag ändå är inne på det här med skivor och att plocka fans på pengar, så har jag gjort mig av med den dubbla digipackutgåvan av Rapture of the deep. Det fanns ingen anledning att ha den kvar. Det faktum att det stod Deep Purple på den räckte inte. Om jag mot förmodan skulle få för mig att vilja lyssna på hela Rapture, har jag plåtlådevarianten att ta till. På den slipper man dessutom de trötta Kalle Ankaversionerna av Perfect strangers, Smoke on the water och Highway star. Det är värt en hel del att slippa kasta sig på skipknappen.

Till sist noterar jag att EMI släppt ut den klassiska Deep Purplesamlingen Deepest Purple på CD igen. Denna gång till lågpris för 59:90:-. Tack för den kulturgärningen, EMI! Förutom att omslaget är ett av de snyggaste som jag sett på en dylik skiva, så är det en bra och billig introduktion till bandets turbulenta 70-tals period. Fast nog är det beklämmande att alla de där låtarna, med undantag för Burn och Stormbringer, fortfarande hänger kvar i låtlistan! Det säger en del om bandet, och den sanningen är inte så värst tilltalande.

© Mars MMVII
Christer Bolin