Först och främst vill jag be om ursäkt för att jag inför min förra krönika inte var tillräckligt uppmärksam. Jag såg nämligen Whitesnake DVDn - eller snarare de delar jag orkade med - från TV fåtöljen. Denna är placerad på ett avstånd av runt tre meter från dumburken. Därför såg jag inte det annars uppenbara. Det vill säga att Whitesnakes DVD är ett mästerverk vad gäller fusk och fejk. Jag råkade nämligen sitta kvar alldeles framför dumburken nästa gång jag skickade i DVDn, och det var då jag upptäckte det. Redan under inledande Burn är det pinsamt uppenbart att mästersångaren David Coverdale inte längre litar på sin förmåga att sjunga. Karl`n förefaller nämligen ha större delen av sin sång på dator! Den som inte vill tro mig, kan antingen kolla själv, eller försöka ignorera den här informationen. Sitter man framför dumburken, ser man tydligt att sången måste vara fusk. Sången är för det första oerhört perfekt och i flera lager, bara detta är varningstecken i sig. Sedan har vi det pinsamma faktum att sången hörs perfekt, även när David råkar vrida bort micken långt bort från munnen. När avståndet blir pinsamt stort, rycker bildredigeraren in och klipper till en annan kamera. Vid några få tillfällen hör man David grymta till något yeah, eller come on, och ljudet på dessa små tillrop ligger väsentligt mycket lägre än vad sången gör. Eftersom David använder samma mick hela tiden ( ja, han låtsas väl mest använda den… ), borde allt höras lika bra, eller lika dåligt. Om man ränner runt medan man sjunger, så hörs detta garanterat i micken - om det inte handlar om fusk, som här. Inte ens en elitgymnast kan dölja sin andning, och storrökaren David kan det allra minst. Sångduellerna med basisten Marco Mendoza under Burn är pinsamma. De låter fenomenalt bra, men med en slarvigt hållen handmick mellan dem på det sättet som vi ser i filmen, är det en omöjlighet att det kan vara äkta. Dessutom hörs fler röster än två.

Hela produktionen låter så bra så att det i sig är misstänkt. Med undantag för den eminenta Marco Mendoza, är det ett B-gäng till musiker som David har hyrt in. Ett mycket kompetent gäng, men likt förbannat ett B-gäng. Det är uteslutet att dessa musiker kan låta så här live! Tänk efter själva nu. Hur kan dessa snubbar låta bättre, mer tight och mer proffsigt än till exempel Toto, Kansas, Dream theater, och för all del vilken upplaga som helst av Deep Purple? Jämför med till exempel de senares utmärkta Perihelion DVD. Ger ni det en seriös eftertanke, märker ni att det är omöjligt. Nu börjar åtminstone jag förstå varför den här DVDn dröjde så förbaskat länge! Efterarbetet drog helt enkelt ut på tiden! Jag har nu sålt iväg DVDn.

Deep Purple lät snygga upp Made in Europe och Nobody`s Perfect med diverse pålägg, klipp och fusk. Judas Priest mixtrade rätt hårt med Unleashed in the east/Live in Japan. Thin Lizzy bytte det mesta utom trummor och publik på klassikern Live and dangerous ( som jag trots allt älskar! ). Earth, Wind & Fire gjorde sammalunda på Plugged in and live ( och de var ärliga nog att erkänna det i häftet, men fåniga nog att ändå döpa skivan som de gjorde…! ). Att mixtra med konsertskivor är således inget nytt, men det tycks ha tagit ny fart i takt med den digitala tekniken och dess möjligheter. Jag har Carolas jubileumsshow från Berns på DVD, främst för att hon är så ofattbart grann att titta på. Åtminstone var hon det, innan hon förstörde sitt vackra, perfekta bett med onödiga och fula skalfasader, samt sköt in nervgift i pannan. Tack och lov har hon åtminstone inte börjat bygga sönder sitt fejs med plastikkirurgi, som David har gjort. Hursomhelst är Carolas DVD lika slickad och kliniskt perfekt som Whitesnakes produkt, och när jag specialgranskade den, såg jag att musikerna mimade och låtsasspelade. Alternativt att de spelade, men att allt sedan är utbytt i efterhand. Ett lätt hårdrockanstruket gitarrsolo är rätt långt ifrån att stämma överens, när det gäller vad man ser, respektive vad man hör..! Pinsamt!

Jag känner en kille som har mycket god insyn i dansbandssvängen. Han har berättat att det till och med långt ned i de lägre divisionerna, förekommer ett utbrett fusk. Banden gör som den synnerligen välbetalda dansbandseliten, det vill säga kör med det mesta, eller allt, på hårddisk, eller skiva. Ett halvkänt dansband med en kvinnlig sångerska, använder således två skivor. Ett med all musik på, minus sång, och en skiva med all musik, plus all sång. Om sångerskan känner sig det minsta krasslig i halsen, eller vad hon nu vill skylla på för att inte göra sitt jobb, använder man den senare skivan. Och nu sprider sig alltså den här farsoten till hårdrocken, och till musiker som normalt skall fixa att göra en bra gig utan en massa trams och fusk. Min fråga är: vill vi ha det så här?

Tyvärr tror jag att det här kan vara svårt att stoppa nu. I och med att så många fuskar, uppstår ett tryck hos publiken ( den oinsatta och/eller likgiltiga delen ) och arrangörer på att ”det skall låta bra”. Och ”bra” i det här fallet är alltså det samma som på skiva, vilket det ju bokstavligen också många gånger är fråga om. Livemusik, oavsett vilken musikstil det än handlar om, blir aldrig klockrent perfekt, inte ens symfoniker i världsklass, eller Dixie Dreggs, kan spela kliniskt perfekt, och tack Gud för det! Det är ju det som är hela grejen med levande musik! Att den är levande! Om artisterna inte spelar och sjunger, utan bara låtsas göra det, var har vi hamnat då? Tyvärr tror jag att många inte bryr sig ett dugg om det här. De ser det inte, och de rycker på axlarna om man talar om det för dem. Vadå`rå? Dom typ dansar ju bra,... är kanske det svar man får, om man är ofin nog att klyva näbb om det hela.

När Ricky Martin gjorde sin bejublade playbackgrej på Skansens allsång, för ett antal år sedan. Kvällspressen var i extas, och likaså var publiken. Trots att allt var bluff! Även Ricky hade sin mick långt från munnen, och han rusade som ett skållat troll åt alla håll. Men hördes hans flåsande? Nej! Och basisten och gitarristen hade inte ens sladdar i sina instrument! Inte heller hade de sladdlöst sändarsystem. Allt lät bedövande perfekt, och precis som på skiva, och det var exakt vad det var. Lotta Engberg, som spelat strax innan med sitt dansband, spelade faktiskt live och de spelade väldigt bra - med dansbandsmått mätt. Tight, rent och felfritt, men det hördes att det var live, precis som det skall vara. Heder, sötnos! Och så kom då den upphaussade latinohjälten med sin CD i mixerbordet, och fick en massa oförtjänt jubel..! Och kvällspressen svalde betet. Ännu en gång bevisade de därmed sin inkompetens, när det gäller att bevaka musik. Är man så oinsatt att man inte ens märker att det är playback, bör man överväga att göra något annat, än skriva om musik. Eftersom en hel del av de där skribenterna mest tycks vara ute efter att visa upp för alla hur ( inbillat ) balla de är, kanske de borde söka sig till Big brother och liknande skitprogram i dumburken. Åtminstone en av de där clownerna har förresten påbörjat en dumburkskarriär, så tanken är nog inte så tokig ändå..!

Jag har fortfarande svårt för Deep Purples Rapture of the deep. Jag har verkligen försökt att gilla den, genom att ge den tid att växa, men det verkar som om de första intrycken av den står sig. Jag tycker alltså fortfarande att det är en tämligen slätstruken skiva, med få verkliga ( men oerhört bra! ) toppar, rutinmässig ( stundtals rent av tråkig ) utfyllnad, och några praktfulla stolpskott. Inte sedan The book of Taliesyn har ett Deep Purplealbum haft en svagare öppningslåt, och det blir inte bättre av den följs av ännu en seg produkt. Hela skivan är dessutom tyvärr muggigt och dovt producerad. Det låter ”hönshus” och ( i sammanhanget! ) närmast lågbudget om det. Fattar inte bandet att de behöver satsa på ett fräschare sound 2006? Förvisso är Rapture bättre än Abandon, men skam hade det ju varit annars. Trots att Rapture alltså långtifrån hör till mina favoriter med bandet, köpte jag turnèutgåvan av skivan. Dumt. Det är nämligen ett av få Deep Purpleköp jag ångrar. Det som skickas med på bonusskivan, räckte åtminstone inte för att få mig att göra vågen. Snarare tvärtom. Jag fick en dålig smak i munnen av det. En rutten mix av Clearly quite absurd, som istället för att tillföra den fantastiskt vackra och mäktiga låten något, slaktar den totalt. Berövar den lyster och glans, samt dessutom den suggestiva avslutning som kröner det rent mästerliga originalet. Varför denna omotiverade och yxigt genomförda slakt? Om man hade tid över att leka i studion, hade det varit bättre att lägga den på att se över ljudbilden på plattan. En studioversion av Well-dressed guitar, som inte heller tillför något utöver den liveversion vi redan har, och tre mer än lovligt trötta versioner av nötta gamla klassiker, är inget jag jublar åt. Noll kraft, noll bett, och framför allt noll magi. En sämre version av Highway star, har jag banne mig inte hört någon sättning av Deep Purple göra på skiva! Studiolåten Things I never said får däremot godkänt, men inte så mycket mer. Det är Deep Purple på rutin, även om det förvisso är bra sväng på det, och en skaplig melodi. Man kan dock undra varför den låten inte fick ersätta ett trist stolpskott som Girls like that på albumet. Liveversionen av Rapture of the deep är den enda verkliga behållningen på bonusskivan. Här visar bandet att de kan om de vill, och att de fortfarande kan koppla på världsmästarklassen och skåpa ut de flesta. Men på Wrong man glider man tillbaka till sin innötta formularutin igen. Gäsp. Intressant är dock att bandet låter engagerat på såväl titellåten, som på Wrong man. Jämför man med de tre klassikerna, är skillnaden enorm. Detsamma gäller för övrigt också Ian Gillans sång. På de två nya låtarna låter han nästan misstänkt bra, medan han låter bedrövligt på klassikerna. Låt oss hoppas att han inte har börjat med sånghjälp på CD!

Nu undrar jag på allvar vad Steve Morse håller på med. Hur kan det komma sig att en så oerhört skicklig och mångsidig gitarrist, kan vara så förbannat tråkig och enahanda? I stort sett i varje solo han gör, kör han samma halvatonstegslöpor, och han gör det så ofta att jag har börjat irritera mig på det. Alla gitarrister har sina så kallade ryggmärgsprylar. Jag har det själv, på min i sammanhanget blygsamma nivå. Ryggmärgsprylar är saker man tar till utan att tänka, när det behövs ett inlägg till exempel. Man slänger dit något, något man vet att man fixar, och som passar in i sammanhanget. Ibland för att man inte hinner tänka ut något vettigt att spela, ibland för att man är för lat och bekväm för att göra det. Eller för all del för att man är oengagerad. Med den upprepningsfrekvens som Steve Morse har på vissa av sina skalor och figurer, så är det hursomhelst störande. Jag har till och med börjat spola förbi hans solon ibland numera. I början var det precis tvärtom! Vad håller han på med? Är han så in i bänken uttråkad? För brist på kunnande är det sannerligen inte. Han är ju fenomenalt duktig, och snabb som en blixt. Är det brist på fantasi? Tja, jag vet inte, men underligt är det. Och tråkigt!!!

Det allra sämsta med bonusskivan är dock dess förbannade kopieringsskydd. Dels hindrar det folk från att spela CDn i sina datorer ( vilket jag i och försig inte skulle göra ens om det gick, pga att jag aldrig lyssnar på musik i datorn ), dels låter det illa. Den som har skivan, kan prova att lyssna uppmärksamt på den med hörlurar. Vederbörande kommer då att höra att skivjäveln är full av småknaster ( ! ), som låter ungefär som statisk elektricitet gjorde på vinyltiden. Det finns till exempel några fina sådana knaster under Steves och Dons inledningsriff på Rapture. Och förstås överallt annars. Jag har inte spelat själva albumskivan i den här utgåvan, för jag är galen nog att även ha köpt albumet i plåtlådan. Men jag antar att albumskivan också knastrar i den här dubbelutgåvan. Plåtlådeversionen knastrar dock inte. Om man slölyssnar med högtalare samtidigt som man gör annat, hör man kanske inte knastret, men med hörlurar blir det en annan sak. Vill vi ha det så här? Betala hutlöst dyra pengar för undermåliga produkter?

Förklaringen till att Rapture of the deep har kopieringsskydd, ges på baksidan av asken. Där står i princip att man tvingats ta detta steg, för att de stackars bandmedlemmarna inte skall bli ruinerade. Kanske är det förresten av samma anledning, som de pumpar ut olika upplagor av i grunden samma skiva. Först den vanliga utgåvan. Sedan plåtlådan. Och nu den dubbla turnèversionen. Men de vill väl ha ihop lite enkla och snabba pengar inför den annalkande pensioneringen. Men tillbaks till det eländiga kopieringsskyddet. Jag är en stor vän av upphovsrätt, och jag avskyr de usla kräk som snor och säljer det andra har skapat. Däremot tål jag inte en bransch som hindrar konsumenterna från att dels lyssna på skivorna där de själva vill, dels att göra egna kopior för enskilt bruk på vanligt sätt. Och hur kul är det att slänga ut två hundra kronor, eller mer, på en skiva, som sedan knastrar och låter fan?!

En betydligt roligare Deep Purpleprodukt är förstås de två kompletta konserterna från hösten 1993, som nyss kommit ut. Mixningen är dock tyvärr lite kass här och där, och snubben som har skött om det hela lyckas med konststycket att få låtarna från Come hell or high water att låta sämre på den nya skivan, än på den. Åtminstone i mina öron. Speciellt tycker jag att man har dragit ned Ritchie alldeles för långt i mixen. Trots det är det underbart att vi nu har tillgång till de här två konserterna. Det fanns en enorm energi i bandet, även om den hade sina rötter i otrevligheter och tjafs. Om bandet hade spelat så där bra vid återföreningen 1984, torde dess historia ha utvecklat sig annorlunda än den gjorde. Jag har trots upprepade försök däremot inte lyckats avgöra vilken av de två aktuella versionerna av Perfect strangers, som har använts på Come hell or high water. Det verkar banne mig som om den låten kommer från ytterligare ett konserttillfälle.

Det är en smått surrealistisk känsla att bläddra i rocktidningar nu. I stort sett alla band som fanns under 70-talets första stora hårdrockvåg, är ute och rör på sig igen. Åtminstone i en eller annan form. Deep Purple, Whitesnake, Alice Cooper, Nazareth, Kiss, Status Quo, Lynyrd Skynyrd, Dio, Thin Lizzy, Saxon, Judas Priest, Scorpions och många andra, åker runt på festivaler och dylikt och spelar. Till och med lilla tuffingen Suzi Quatro har letat fram sina skinnkläder, och sin Fenderbas igen. Mest bisarrt är väl dock att band som Thin Lizzy och The Sensational Alex Harvey Band fortfarande kan locka någon publik alls, mängder med år efter att deras geniala frontfigurer dött rock n rolldöden. Törs någon fräck djävel släppa iväg The Jimi Hendrix Experience på turnè snart också? Jag blir inte överdrivet förvånad om så sker. Observera att jag gillar alla de här banden ( jag till och med älskar de flesta av dem! ), och jag har följt dem under alla år. Däremot börjar jag tycka att flera av dem borde överväga att kliva åt sidan snart, och satsa på andra karriärer. Denim and leather och ett sjudjäkla röj, rimmar illa med fårade och grånade män kring och över de 55. Och så har vi då Rolling Stones..! Kommentarer är överflödiga.

Att Deep Purple får vara huvudattraktion på Monsters of rock är kul för bandet, och visar att deras möda och slit för att tvätta bort den skit de själva stänkte ned sig med på 80 talet, har burit frukt. Bandet har bra rykte igen, och Rapture lär ha sålts i större upplagor än någon av de övriga skivorna bandet gjort de senaste 20 åren. Förmodligen för att den lutar sig så tungt mot formulan. Om de är smarta, inser de att det snart är dags att lägga ned. Eller byta spår. De har tagit sig upp från småhallar till jättearenor, och det är banne mig inte dåligt! Men det vore tragiskt om de tror att de kan hålla sig kvar däruppe någon längre tid. Det kan de inte. Tyvärr! De har åldern emot sig, och den riktiga hungern för hårdrocken saknas. Men Herregud, bandet har ju redan gjort allt och lite till, inklusive uppfunnit hårdrocken, så vad mer finns det att bevisa och att göra?

Deep Purple är tveklöst det mest kompetenta av de band jag räknade upp ovan. De skulle kunna klara en karriärförskjutning om de vågade, men tyvärr tror jag inte att de törs det. De skulle kunna häva den förbaskade formulan överbord, och istället ta vara på den goda tradition av bredd och förnyelselusta som alltid har funnits inom bandet. Den sidan av Deep Purple har konkurrerat om makten med formulan, och det är när den förra har vunnit, som jag har älskat bandet mest. Det är då de har gjort de banbrytande verken. In rock, Fireball, Burn, Come taste the band och Purpendicular. Bananas innehöll flera goda steg på den vägen, medan Rapture tyvärr mest domineras av formulan. Fortsätter de länge till på formulaspåret, blir det patetiskt och ohållbart, om än kanske kortsiktigt ekonomiskt fördelaktigt. Byter de däremot fokus, och ger sig själva mer frihet, skulle de kunna hålla på länge än, utan att tappa i trovärdighet. Tvärtom tror jag att de skulle vinna respekt och nya fans på det. Alltså mer låtar som till exempel Clearly quite absurd, Rapture of the deep, MTV och Don`t let go. Skippa tråklåtar som Girls like that och Back to back, och pensionera Highway star. Snälla!

Ian Gillans studioskiva Gillan`s Inn, är med undantag för den förbannade Smoke on the water en förvånansvärt kul produkt. Den är långt bättre än vad vi hade kunnat befara, och det gäller över hela linjen. Från Ian och musikerna, till produktionen. Där Rapture of the deep låter muggig lågbudget, låter Gillan`s Inn fräsch och uppdaterad i 2000 talet. Den här skivan spritter av liv och energi, vilket sannerligen inte Rapture gör. Mest överraskande är dock Ians sång. Han sjunger oerhört bra på den här skivan. Ja, han fixar till och med en hel del riktigt skapliga skrik! När Ian fått foten ur Deep Purple i slutet av 1980 talet, hämnades han genom att ge ut Naked thunderskivan, och sedan ge sig ut på en solokarriär. Det intressanta var att hans röst verkade återkomma, så fort han kom ut ur Deep Purple, och detsamma kan vi höra nu på soloskivan Gillan`s Inn. Nu är han visserligen fortfarande kvar i bandet, men på den här skivan är han sin egen. Jag tror att en hel del av Ians röstproblem genom åren, har varit psykiskt betingade. När det blev trassel och tjafs i hans band Gillan, skar hans röst ihop, och så var det i slutet av 80 talet i Deep Purple. När han är fri och mår bra, sjunger han bättre. Vi människor tenderar att spänna oss på alla möjliga och omöjliga sätt, när vi har det jobbigt själsligt. Ians spänningar sätter sig förmodligen bland annat i halsen, med risiga prestationer vid sångmicken som följd. Sedan har hans röst förstås inte blivit bättre av att han har försökt döva själssmärtorna med alkohol. Och dessutom rökt som en skorsten!

Jag tror att Ian för det mesta är grundligt less på de gamla Deep Purpleklassikerna. Detta må han förneka hur mycket han vill, men jag tycker bevisen finns i hans egen sångröst. Hur kan det annars komma sig att han sjunger som en gud, när han slipper det materialet? På Gillan`s Inn sjunger han med en hunger och en närvaro som det var länge sedan jag hörde honom prestera. Det är bra, det är till och med förbannat bra stundtals! Och bäst är låtarna från RepoDepo, i synnerhet den mäktiga Day late and a dollar short. Den låten klassar Ian själv som en av de fem bästa han har gjort, på den medföljande DVDn. Jag håller med honom! Den låten ger mig gåshud! En annan av hans låtar som har denna inverkan på mig, är A litte share of plenty, en låt som bara finns med på den guldklimpsrika Cherkazooskivan. Den låtens eminenta text, har Ian återanvänt till låten Sugar plum på den nya Gillan`s Inn. Varför inte återanvända hela låten? Av de återinspelade Deep Purpleklassikerna, är det bara en som får godkänt, och dessutom godkänt med acklamation. Den låten är When a blind man cries. Den blinde ( ! ) gitarrhjälten Jeff Healey levererar ett rent fenomenalt solo, och Ian själv tycks ovanligt inspirerad i sången. Som bonus får vi på DVDn också en piratfilmad version av samma låt, men då med Joe Satriani på gitarr, från dennes korta sejour i Deep Purple. Låt oss hoppas att det kommer någon liveskiva med den sättningen en dag! Hellre det, än att bandet dränker marknaden med snarlika konserter från 1996! För jag säger som Micke Eriksson så fyndigt sade apropå Live in Montreuxskivan:
- Inte många celler i min kropp skriker åt mig att gå ut och köpa den plattan!

Äntligen kommer dessutom Rainbows Rockpalastkonsert med Ronnie James Dio ut på CD och DVD. Den är utlovad till i sommar, och jag hoppas att den blir den första i en rad utgåvor med det bandet. Material finns i de djupa valven. Bland annat med den fantastiska Graham Bonnetsättningen, och den sista med Dougie White. Och så konserter med Joe Lynn Turner vid sångmicken förstås, även om jag personligen inte ämnar springa benen av mig för att hamna först i kön då de släpps. Däremot kan jag tänka mig att göra det om och när man släpper en konsert från Joes korta tid med Deep Purple. Det finns konserter inspelade, och det vore uppfriskande om den perioden av bandets historia fick lite mer ljus på sig. Bandet spelade bra då, och de hade inlett den uppryckning som sedan slog ut i blom på den sista återföreningsturnèn med Ian Gillan 1993. Inte minst Ritchie spelade bra, och en god gissning är att det berodde på att han hade träffat sin älskade Lady Candice då. Men vi kan väl enas om att glömma den där sorgliga spelningen i Globen 1991, då tjejbandet Vixen i princip sopade banan med de lila veteranerna. Sådant skall ju normalt inte ske, men likt förbannat hände det. Jag såg det själv, och det var ingen vacker syn. Jag skämdes å bandets vägnar. Stockholmskonserten räknas för övrigt internt i bandet som en av de tre sämsta som gjorts i Deep Purples namn. Liverpool 1976 är en av de övriga. Det säger en del om hur fantastiskt dåligt det var.

Blackmore`s Night har släppt sin nya skiva Village Lanterne, och det är till största delen en bra produkt. Ritchie spelar bättre än på länge, och det vill ju inte säga lite. Hans akustiska spel har mognat och utvecklats, och det verkar som om han har insett att akustisk gitarr har sina egna lagar, eller hur jag nu skall uttrycka saken. Glädjande nog rastar Ritchie också Stratocastern grundligt på den här skivan. Det har väl börjat rycka så smått i rocktarmen igen, antar jag. När bandet har behövt lite extra driv i rytmsektionen, har man plockat in gamle Kissbekanten Anton Figg - en välmeriterad studiotrummis med gott sväng. Och så har därmed stamträden för Kiss och Deep Purple växt ihop! På tal om gamla bekanta, så gästar Joe Lynn Turner också skivan, genom att sjunga duett med Candice i gamla Rainbowlåten Street of dreams. Vi bjuds också på en version där Candice själv sjunger den, men jag föredrar duetten. Den är fin. Skivans enda onödighet, ja banne mig en fullfjädrad praktkalkon, är en omotiverad och förfärlig nyinspelning av Child in time. Men även mästare gör bort sig ibland, det bara är så..!

Och nu har Ritchie Blackmore fyllt 61 år. Det är svårt att fatta. Men än är det krut i honom. Han blev påhoppad häromsisten i tidningen Classic Rock, där en trist gårdagsromantiker gnällde över att Ritchie haft fräckheten att utvecklas och gå vidare. Att han inte ville fortsätta att harva riff, och göra samma gamla poser resten av livet. Att han bytte stil och vände rocken ryggen. Ritchie bemötte det hela några nummer senare, med några få, dräpande formuleringar. Han sade också att det här med Blackmore´s Night gör han för sin skull, och inte för någon annans. Om folk gillar det är det kul, om folk inte gillar det, så struntar han högaktningsfullt i det. Han har råd att göra det. Han är trött på att sälja ut, och det hedrar honom storligen. Grattis i efterskott, Ritchie! Du kommer alltid att vara den störste!

Rocka stenhårt!
Stäng av och rulla undan dumburken!
Ut och njut av årstiden och livet!
Livet går inte i repris!

© MMVI Christer Bolin