Reflektioner i höstmörkret

Så har jag kastat bort två timmar av livet i TV fåtöljen. Det kändes ovant att sitta där, eftersom jag i stort sett har slutat se på TV. Det ger mig noll och ingenting att sitta där och glo bort mitt liv på massa värdelösa serier, så jag låter helt enkelt bli. Men nu skulle ju Deep Purple för en gångs skull vara med i ett svenskt TV program, så då var det väl lika bra att betitta det hela. Någon större entusiasm kände jag däremot inte. Dels skulle bandet uppträda i BingoLotto, ett program jag skyr som pesten, dels är jag allt annat än förtjust i deras senaste skiva. Men okay då. Deep Purple på svensk TV, är ju lika sällsynt som skattesänkningar och regimskiften, så jag fick väl offra mig då.

Eftersom Steve Morse` hustru är svårt sjuk, och nyligen har genomgått ett antal operationer, har Steve av förståeliga skäl valt att vara vid hennes sida. Deep Purple åker istället runt med Michael Bradford som gitarrist, på de TV framträdande bandet gör den närmaste tiden. Vi vet att Michael Bradford är en bra gitarrist, men i BingoLottosändningen liknade han mest en lycklig luftgitarrist. Bandet framförde en nedklippt version av titellåten Rapture of the deep, samt den till leda sönderkörda struntlåten Black night. Framförde är dock en sanning med modifikation. Det var pinsam playback. Möjligen att Ian Gillan sjöng huvudsången live, men resten var inspelat. Dansbandet Grönwalls körde för övrigt playback de också. Ynkligt. När Blackmore`s Night gästade BingoLotto i september 2001, spelade man live. Heder!

Ian Gillan verkade fräsch och avspänd i studion, och berättade att bandet på sätt och vis har kommit tillbaka dit där det en gång startade. Bandet, i synnerhet om det är det tidiga Mk II han syftar på, var ju ett genuint undergroundfenomen, som sakta byggdes upp via intensivt turnèrande, magiska konserter, och en allt mer högröstad ”djungeltelegraf”. Deep Purple byggde upp sig själv, utan någon hjälp av varesig mediastrateger, eller presshype. Talang och musikalitet långt, långt över genomsnittet, grundade bandets framgång och rykte. Sedan tillstötte rikedom och berömmelse, och dessa två storheter hade rädsla, feghet, beräkning, girighet, avund, hat, missbruk och ovänskap i släptåg. Men när allt det där städats undan, och bandets medlemmar nått långt upp i medelåldern, är man åter ett band av vänner som spelar för att det är kul. Deep Purple är ett undergroundfenomen igen.
Visserligen tycks en hel del yngre människor söka sig till bandets konserter, men det torde mer bero på ”djungeltelegrafen”, än på marknadsföring. Rapture of the deep har varit ute i handeln länge nu, men det handlar om ett skivsläpp i det fördolda. Dels är själva skivomslaget svåruthärdligt fult, anonymt och grått, dels görs inte ett dyft från skivbolaget Edel för att marknadsföra skivan. Ett tydligt bevis är att den inte finns på stormarknaderna här i Uppsala. Många ”Svenssons” köper sina skivor där. Vanliga skivaffärer besöker de sällan eller aldrig, och de följer inte heller med i musikpressen i någon större utsträckning. Alltså bör den som vill nå ut till denna stora målgrupp se till att synas på stormarknader, och naturligtvis också satsa på TV reklam. Att Edel inte skulle sköta den här biten rätt, förstod jag. Deras artister hör inte till dem man brukar se på stormarknadernas skivhyllor.

Steves fru är alltså mycket svårt sjuk. Det kan innebära omvälvningar för Deep Purple. Om Steves fru repar sig, tror jag nog att Steve gärna vill minska ned på turnèrandet, och tillbringa mer tid med familjen. En svår sjukdom fungerar ju oftast som en väckarklocka. Saker ställs på sin spets, och man tvingas inse att vi faktiskt är dödliga. Om Steves fru inte klarar sig, tvivlar jag starkt på att Steve kommer fortsätta spela med Deep Purple. Steve blir ju då ensam förälder ovanpå sin förlust, och det låter sig nog inte förenas med ett kringflackande liv som musiker.
Steve Morse har varit med i Deep Purple över 10 år nu. Han har gjort oerhört mycket för bandet, och han har mycket kraftfullt karvat in sig i den lila historien. Någonstans inom honom tror jag dock att han har börjat vantrivas med sin roll. När han gick med i bandet, så var det efter att de övriga medlemmarna klart hade deklarerat att de var villiga att utvecklas och gå vidare. Steve hade inte lust att bara åka runt och förvalta det gamla. Att han trots det skulle få spela gott om klassiker förstod han, och det var inget som tyngde honom. Det viktiga var att tyngdpunkten skulle ligga i nuet, och att kompassen tydligt skulle peka mot Framtiden. Så har det inte blivit, tyvärr.

Deep Purples konserter är oftast på en makalöst hög nivå. Det är skickligt och det är tight, men det har tyvärr också kommit att bli allt mer trist, stelt och förutsägbart. Det är en kraftig slagsida mot forntiden i låtlistan, och inte sällan framförs dessa låtar rätt så platt. Ta till exempel versionen av Strange kind of woman, på skivan Total abandon, inspelad live i Australien. Den är så trist och livlös att jag snudd på somnar! Däremot hade bandet lyckats sparka in lite nytt liv i den vid sitt senaste Stockholmsbesök, hösten 2003. Då svängde låten plötsligt igen. Jag förstår att bandet har ett svårt dilemma. Många fans kommer för att höra klassikerna. De nyare låtarna känner de kanske inte ens till. Ta nu en titt på bandets låtlista. Hur många låtar från Steves period finns det med i den? Svar: inte många alls! Om det hade varit någon ordning på sakernas tillstånd, hade vi kunnat hitta åtminstone två låtar från varje Deep Purpleskiva med Steve Morse. Men det gör vi inte. Trots att det går att plocka ut minst två oerhört bra låtar från alla de där skivorna, inte minst från Purpendicular och Bananas. Istället ser och hör vi alla de där sönderkörda låtarna från Mk IIs första vända, plus Perfect strangers och ibland Hush. Inte undra på att Steve Morse då kopplar på autopiloten! Det har ju blivit så fel och konstigt. Jag kan tänka mig att han nog sliter med frågan inom sig. Dels älskar han bandet, dess stora, geniala och kollektiva musikalitet, dels har han blivit nära vän med dem. De har upplevt massor ihop, och de har gjort fantastisk musik tillsammans. Likt förbaskat tror jag att det gnager honom, att det mesta ändå har kommit att handla om det förgångna. Jag tror att vi inte skall bli allt för förvånade, om Steve kommer fram till att han inte har lust att vara kvar i bandet. Hustruns sjukdom, och tiden vid hennes sida, kan påskynda ett sådant beslut. Alternativt att Steve konfronterar de övriga, och får dem att kasta en större del av det gamla Blackmorearvet överbord. 2006 kan bli ett turbulent år.

Vem som skulle kunna, eller vilja, efterträda Steve Morse i bandet, vet jag inte. Om bandet mest är intresserat av att åka runt och förvalta sitt gamla arv, torde det inte vara så svårt att skaka ned en Blackmoreklon ur ett träd någonstans. Steve Morris kanske? Han har både känsla och talang, och han är väl förtrogen med familjen. Att norpa Jannick Gers från Iron Maiden vore heller inte dumt. Båda dessa herrar gör dessutom bra låtar. Jag hoppas dock innerligt att vi slipper se bandet gå ned sig i BTO träsket, och släppa en Greatest and latestskiva. Det ligger farligt nära till hands faktiskt. Ian Gillans skiva Gillan`s Inn, kommer ju att innehålla nyinspelningar av låtar från hela hans karriär. Och Deep Purplekonserterna fortsätter att till stora delar vara rena orgier i gamla välnötta klassiker. Boys! Don`t even go there! Please!

Kanske väljer de övriga att lägga ned bandet, om/när Steve hoppar av. De skulle onekligen få större musikalisk frihet då. Namnet Deep Purple har förvisso alltid rymt och tillåtit en stor spännvid, när det gäller musiken. Men genom åren har det varit lite si och så med modet att utnyttja detta. Häri ligger det som jag upplever som ett av bandets stora problem. De har allt för lätt att stundtals koka ihop låtar som i och för sig fungerar, men som samtidigt är intetsägande och rena upprepningar på sådant de redan gjort. Deep Purple har alltid varit som bäst - åtminstone i mina öron - när de har förmått distansera sig från detta, och istället komponera någonting helt nytt. Det är då som mästerverken har kommit. Låtarna som står ut. Låtar som Fools, Anyone`s daughter, Sail away, Mistreated, Burn, Hold on, Gettin` tighter, Perfect strangers, Time to kill, Solitaire, The battle rages on, The aviator, A touch away, Fingers to the bone, Doing it tonight, Never a word och Clearly quite absurd. För att bara nämna några. Istället väljer bandet då och då att halka ned i det jag kallar Ramshackle manfåran. Man slänger ihop ett snärtigt och tufft intro, för att sedan falla pladask på näsan i samma gamla nötta hjulspår. Med den store samtidsfilosofen Homer Simpsons ord: Boooooooooooooooooooooooooooooring!

Men Black Sabbath är ju ännu värre ute. De har inte gjort något nytt på evigheter, om vi nu inte skall räkna de två halvmesyrer till låtar som slängdes med till Reunionliven för sex år sedan. Bandet åker runt då och då och harvar sina tidiga 70-tals låtar, alltmedan Ozzy gör sina bisarra grodhopp. Ordet freakshow flög igenom min hjärna, så då skriver jag det. För en freakshow är det. Dessutom är det slöseri med talang. Tony Iommi, denna mästerliga gamla riffare, har kanske så smått börjat inse att Black Sabbath av idag är ett rätt ruttet och illaluktande lik. Han har ju gjort utmärkt musik med andra sättningar av bandet, så varför inte ånyo pröva det spåret? Kanske är det förnyade samarbetet med Glenn Hughes ett tecken på det. Vi kan ju alltid hoppas. Personligen skulle jag gärna se att Tony Iommi tog mod till sig och gjorde som Ritchie Blackmore. Dvs att våga satsa på något helt nytt. Blackmore har ju alltid älskat medeltidsmusik, och vi vet att Iommi är en stor vän av gammal god jazz. En svängig jazzplatta med Tony Iommi vore inte så dumt alls! Gärna med andra jazzälskare som t. ex Brian May som gästartister. Trummorna bör givetvis överlåtas åt Ian Paice, The rocking king of swing!

Gubben Dio fortsätter att oförtrutet rocka vidare, trots att 60 årsdagen passerats med bred marginal. Häromsistens avnjöt jag hans och bandets spelning på Sweden Rock Festival i somras, via den radiosändning som P4 bestod oss med. Det var en trevlig återtripp längs med minnenas allè, kompetent spelat och oerhört bra sjunget. Det var kul att få höra Stargazer, och dessutom både Man on the silver mountain och Long live rock n roll i versioner som för en gångs skull inte var punkiga och eländiga hastverk. Nu gick låtarna så långsamt och majestätiskt som de en gång skrivits, och det kändes bra. Men mitt i alltihop, kunde jag inte låta bli att känna ett stänk av vemod. Dio åker runt och återskapar sin historia, en historia som har uppåt 30 år på nacken. Han gör det bra, men är det de stora artisternas eviga lott? Baksidan med stor framgång? Eftersom jag är en mycket stor vän av Frank Sinatra, kan jag inflika att även han till stora delar fick åka runt med samma låtar, år ut och år in. Frank hade dock en bredare repertoar att ösa ur klassiker ur, vilket torde ha bidragit till att jobbet inte blev allt för tråkigt för honom. Dessutom fick han då och då fräscha, nya arrangemang av sina klassiker, vilket genast blåste liv i både honom och låtarna.

I början av 90-talet kom det en Deep Purple tribute CD, som hette Black Night, Deep Purple according to New York. Den utkom på Revolver records, hade nummer REV XD 202, och är förmodligen utgången. Den bör ni dock hursomhelst försöka få tag på! För på den finns några av de mustigaste och fräschaste versioner av Deep Purples gamla klassiker jag någonsin har hört. Drivande bakom projektet, har varit den färgade superbasisten TM Stevens, vilken också är skivans producent. Bland de övriga medverkande finns Joe Lynn Turner, Al Pitrelli, Vinnie Moore. Ritchie Kotzen, Cory Glover, Steve Salas, Lars Y Loudamp ( gissa vem som döljer sig bakom det namnet! ) och många andra. Det går att blåsa liv i gamla låtar, bara man vågar ge sig på dem. På den här CDn har Fireball fått funkverser, medan Child in time har fått ett långt, störtskönt reggaeparti ( ! ) i mitten, vilket sedan omärkligt går över i hårdrock. Mästerligt! Rent mästerligt! Tänk om Deep Purple själva, dessa gudabenådade mästermusiker, själva vågade sig på att stöka mer med sina gamla låtar! De gjorde det bra med Fools, så varför inte stöka vidare?

Att Led Zeppelin skulle få Polarpriset, men inte Deep Purple, var väntat. Led Zeppelin har alltid varit mer älskade av de politiskt korrekta. Bandet var aldrig någonsin lika skickliga musiker som Deep Purple, och det är väl där någonstans som förklaringen ligger. Det är ju fult att vara duktig. Led Zeppelins ofta introverta, överpretentiösa och pårökta gnällrock, har aldrig funnit nåd hos mig. Jag erkänner glatt och villigt att jag inte äger en enda skiva med dem på CD. Om jag skulle få sätta mig ned och sammanställa en egen favorit Zeppblandning på CD-R, skulle jag få svårt att komma upp i mer än en halvtimmes speltid. Det är hursomhelst intressant att media nu påstår att hårdrockarna Led Zeppelin har fått priset. Alternativt att Led Zeppelin startade hårdrocken. Själva brukar de överlevande från bandet stegra sig våldsamt över hårdrocketiketten. De tycks se ned på hela genren, precis som en stor del av media gör. Intressant. Och nu får alltså dessa herrar Polarpriset. I min bok betyder det att Polarpriset har blivit lika redundant som Nobelpriset i litteratur. Men Led Zeppelin har mig veterligen i alla fall aldrig hyllat varesig diktatorer, eller folkmördare. En viss tröst kan vi ju alltid stampa fram ur det..!

© MMV Christer Bolin