Relativt få guldkorn

Det är lika bra att tala klarspråk från början. Jag tycker Rapture of the deep är en ojämn skiva, med ett antal klart lysande guldkorn till låtar, uppblandade med ganska mediokra kompositioner. Vad felas då? Tja, flera av låtarna är tråkiga helt enkelt, i sin malande mediumtempotristess. Att det hela sedan många gånger är väldigt skickligt sammansatt och spelat, kan inte förta detta enkla faktum - åtminstone inte i mina öron. Men var och en må tycka som den vill.

Jag tycker Steve Morse är en fantastisk gitarrist. Han har hjälpt bandet återfå sin heder och sin glädje. Men nu har jag börjat ledsna på hans ständigt upprepade sololöpningar. Karl`n är ju för hundan emellanåt snudd på lika tråkig och fantasilös som Yngwie J. Loudamp! Oavsett vad han spelar, kan man ge sig tusan på att de där uppåtlöpningarna kommer, och visst kommer de. Förr eller senare. Oftare förr, tyvärr. Har han autopiloten på, och kör på ren rutin månne? På samma sätt som Yngwie, tycks Steve dessutom ofta köra sina favoritskalor, oavsett om dessa verkligen passar in i sammanhanget, eller inte. Ett tydligt exempel på detta är solot på titellåten. Och varför så ofta köra på i 180 knyck? Sometimes less is more.

På Bananas fick Steve ett betydligt bättre gitarrljud än tidigare, och det var verkligen på tiden. Det bettet har han kvar här, och det har bitvis även vässats och breddats något. Tack för det! Men tyvärr fortsätter Steve också använda allehanda effektboxar, vilka grötar till gitarrsignalen. Synd! Steve Morse är ju ingalunda en man som behöver en massa boxar, effekter och dylikt att dölja sig bakom. Han är en mycket duktig och flyhänt gitarrist, så varför då envisas med att ständigt använda alla dessa boxeffekter?!

Om man undantar Big Ians mindre lyckade ( en vänlig eufism!) skrikförsök, så är sången, och texterna, riktigt, riktigt bra på skivan. Basen och klaviaturerna också. Roger Glover har klivit fram ordentligt ur skuggorna, och visar vilken förnämlig och sorgligt underskattad ädelmusiker han är. Och den gode Don Airey visar att han vet hur han inte bara skall emulera maestro Jon Lord, utan även också få hans arv att utvecklas vidare. Don har alltid använt mer synthar än vad Jon gjorde, och detta bidrar till att fräscha upp bandets ljudbild. Mästertrummisen Ian Paice tycks däremot fått en våt filt över sig igen, låter det som. Den där riktiga, Buddy Richinfluerade Paicesnärten saknas. Han spelar förvisso bra, men jag upplever honom som reserverad på något sätt. Återhållen? Oengagerad? Vet ej. Men en del kan nog förklaras med att några av låtarna är så pass svaga, och att produktionen den här gången inte på långa vägar håller den gnistrande, fräscha skärpa den gjorde på Bananas. Bandet låter knappast uppdaterade i 2000-talet, vad produktionen beträffar. Plattan känns en aning dov och murrig i ljudet, och det bidrar till att dra ned helhetsintrycket. Jag håller inte med dem som kallar Rapture of the deep för Abandon 2, men jag tycker att den som helhet är ett steg tillbaka från Bananas.

Jag tvivlar på att bandet kommer att ta upp särskilt många av de här låtarna live, och jag har svårt att tänka mig hur så värst många fler låtar än den högklassiga och magnifika titellåten, skall kunna överleva i låtlistan någon längre tid. Men förmodligen kommer skivans låtar att förbättras live. Framförallt Ian Paice brukar numera vara betydligt bättre och roligare på en konsertscen, än på skiva. Och som min gode vän Kent Lindh, själv en riktigt duktig trummis, brukar säga, så är det trummisen det hänger på om det blir sväng i en låt, eller till och med i ett band.

Deep Purple tycks numera ha satt i system att ha så fula skivor och logotyper som möjligt. Den nya skivan ser ut att vara en synnerligen introvert fusionsjazzskiva från 1974. Coltrane plays Zappa, eller något ditåt. Man kan undra varför. Sjuk humor? I det extrema mediabrus som råder, gäller det att synas. Antingen räknar bandet med att det är just det de gör genom att välja dessa fula omslag, eller också har de nått den punkt i karriären där de ger fullständig fan i om de säljer några skivor, eller ej.

Men, men det finns trots allt ett antal verkliga guldkorn på skivan, och på dem bevisar bandet sin skyhöga mästarklass. Synd bara att de inte blev fler till antalet! Men det gamla rockmonstret Deep Purple rullar i alla fall vidare. Alltid något.

© Christer Bolin, MMV