christer38

SOMMARKRÖNIKA 2005

Så står då sommaren för dörren. Sägs det. Hm. I skrivande stund känns det lite svårt att tro att det faktiskt är sommar. Himlen är höstgrå och regnet formligen vräker ned utanför fönstret. Så här långt känns Den Svenska Sommarens fulaste sidor tyvärr igen alltför väl. Nåväl, det bättrar sig förhoppningsvis. Och en regnig och grådyster sommardag spöar i alla lägen vilken novemberdag som helst, så vi skall inte klaga för mycket. Dessutom är det ju ganska meningslöst att ödsla negativ energi på något så opåverkbart som vädret. Bättre då att gilla läget. Det mår man bättre av.

En ny Deep Purpleskiva är tydligen att vänta någon gång sent i höst. Undrar just vad det blir för något. Rykten säger att den skall bli hårdare. Det ryktet får åtminstone mig att bli lite smått bävande. Jag skulle absolut inte vilja se bandet vika av på en irrfärd i thrashmarkerna, och inte heller leta vidare bland de stentrista villospår som fanns på Abandonskivan. Hellre då att de fortsätter att köra förutsättningslöst och utan skygglappar. Bananas var en fantastisk skiva, och det vore ett rent missgrepp av bandet att försöka göra någonting ”hårt” i det här läget. Bandet har gjort nog av hårda skivor. I stället vill jag se att de fortsätter att utvecklas, och att de kommer med någonting nytt och djärvt.

Det skall bli mycket intressant att se vilket skivbolag Deep Purples nya kommer ut på, nu när EMI i ett utslag av kortsiktighet har kickat dem. Bandet har, enligt Ian Gillan, dragit in över en miljard devalverade svenska leksakspengar till det skivbolaget under åren. En miljard! Fattar ni hur mycket pengar det är? Jag gör det inte. Beloppet är rent astronomiskt, men det visar också med all önskvärd tydlighet att kvalitet lönar sig. Men nu när EMI ”går dåligt” och tappar några procent av hett åtrådda marknadsandelar, måste man gå fram med motorsåg bland artisterna i stallet. Det är förvisso sunt, men det vore ännu sundare om man hade valt att skära bort pseudoartister, designade ”produkter” och rent skräp, istället för att kicka ut en guldläggande höna som Deep Purple ur boet.

Får se nu om det blir ett annat storbolag som inser vilket guldägg bandet är, eller om vi återfinner våra lila vänner på en föredettingetikett snart. Risken att de hamnar där är tyvärr rätt överhängande. Då spelar det inte längre någon roll alls huruvida bandet gör bra skivor, eller ej. Vem bryr sig egentligen om vad UFO, BTO, Saxon, Uriah Heep, Joe Lynn Turner m.fl gör? Fansen, visst, men i övrigt? Ytterst få, om ens någon. Risken finns att vi snart i värsta fall får se ”Deep Purple featuring Ian Gillan” spela i smålador landet runt, och det ödet önskar jag sannerligen inte bandet!

Köpte Dios senaste liveskiva häromsistens. Det var en dålig investering. Missförstå mig inte nu. Jag älskar Ronnie Dios röst, och han sjunger rent rysansvärt bra på sivan. Problemet är bara att allt känns så…oengagerat. Skivan är vida bättre än kalkonen med Tracy G på gitarr, som kom för några år sedan, men ändå är det något som saknas. Det känns som en elitserie sångare med ett division två band. Inte för att någon musiker gör ett dåligt jobb, men det är en bra bit upp till den nivå där åtminstone jag tycker att Ronnie James Dio hör hemma. Nu när Black Sabbaths Tony Iommi äntligen har ringt Glenn Hughes igen, kanske vi kan hoppas på att ett klass A band ringer Dio?

En annan mindre lyckad investering var Deep Purples Live encounters DVD. Jag blev grymt besviken på den, och kommer förmodligen inte att se om den. Ian Gillan hade helt uppenbart en dålig kväll, och för en gångs skull så kan man hitta missar även hos mr Morse. Bandet sopar trots detta rent med mycket av konkurrensen, men det känns likafullt inte kul. Perihelion DVDn är ett klart bättre köp, om ni nu står i valet och kvalet. Det läskiga är bara att trots att det skiljer så många år mellan de här konserterna, så är låtlistan oroväckande statisk. I och med Bananas, gjorde bandet dock en välbehövlig och efterlängtad storstädning bland låtarna. Får hoppas att de vågar fortsätta på den vägen, och att det kommer en liveskiva med nya låtar snart! En Deep Purplekonsert med bara 3-4 gamla klassiker från det tidiga 70 talet, är åtminstone vad jag längtar efter.

Har ni tänkt på att Gillan, Glover och Blackmore fyller, eller har fyllt, 60 år i år. 60 år! Herregud! Åren går, och jag kan tänka mig att Candice i all tysthet bekymras en del över sin sambo Ritchies ålder. Hon har passerat 30. Han har passerat 60. Oavsett hur mycket Ritchie än lägger sig under kirurgkniven, så är han likafullt 60 år under de utsträckta rynkorna. Jobbigt!

Avslutningsvis skulle jag vilja puffa för en smått makalös CD. The other side, med den tragiskt nog i förtid bortgångna sångfågeln Eva Cassidy, och jazzsångaren Chuck Brown. Bättre har gamla jazzstandards knappast låtit, och Eva Cassidys version av Over the rainbow ( ja, samma låt som Rainbow hade som konsertöppnare ) är så nära ren magi man kan komma.

Ta gärna och skaffa Frank Sinatras konsert DVD Concert for the americas också, där han sjunger till mästertrummisen Buddy Rich` storband. Buddy själv kommer in och tar över trumpallen in i halva konserten, och jag lovar att det är bedövande bra! Om ni kan Ian Paice`väl, och i synnerhet kan hans The Mulesolo på Made In Japan utan och innan, så kommer ni älska det här! Man hör att Ian har Buddy som förebild, och här får vi se i närbild hur en mästare gör. Helt enkelt bedövande bra! Att det sedan är en fantastisk konsert med Ol` Blue Eyes också, gör inte precis ont..!

HEM