DEEP PURPLE FOREVER! En blågul lila samling
| Så har den då äntligen nått ut i butikerna, den
svenska Deep Purplesamling som förärats att bära den svenska
fanklubbens namn, och som också generöst tackar undertecknad,
Staffan och Micke i CD bokens tackkolumn. Vi rodnar förstås sådär
lagom klädsamt och sträcker på oss lite extra. Det är
alltid kul med uppskattning och erkännande för det arbete man
gör! Som Micke nämner i sin krönika, så har vi här
på DPF under en ganska lång tid känt till att det har varit
en ny samling på väg. Det har varit en del olika turer, och skiftande
besked. Spänningen och nyfikenheten har stundtals varit stor. Skulle
skivan leva upp till förväntningarna, eller inte? Nu, med både facit och skiva i handen, kan jag konstatera att samlingen inte får särskilt många plumpar i protokollet. För första gången någonsin har en Deep Purplesamling givits ut i Sverige, där låtar från bandets tre skivbolag finns med. Dessutom har man fått med så gott som alla de mest kända låtarna från åren 1968 till 2003, och till på köpet i fräscha, remastrade versioner. Kanske är det inbillning, men jag tycker t.o.m att låtarna från bandets BMG period låter bättre än de gör på originalskivorna. Inte för att dessa låter dåligt, tvärtom, men jag tycker att dynamiken är bättre nu. Om det nu är så, kanske det är uppfräschade - och kanske även utökade - versioner av dessa album på väg ut? Har vi tur, så är det så. Det finns outgivet studiomaterial från såväl Slaves and masters, som The battle rages on, och så är förmodligen också fallet med Purpendicular. Till det kommer bonuslåtar som Slow down sister, Fire, ice and dynamite, samt Don`t hold your breath. Det vore trevligt om dessa kunde hakas på sina rätta sammanhang. Att Mk I på den nya samlingen representeras av enbart Hush må vara förlåtet, men att Mk IV bara ges två spår är snålt. Att Comin` home är ett av dessa är dock utmärkt. Mark III får fem spår, medan Mk II får hela 18. Men då är i och för sig alla tre vändorna med Mk II med. 1969-1973, 1984-1988, samt den sista supernovainkarnationen från 1993. Mk VI, den första sättningen med Steve Morse, representeras endast av den underbara balladen Sometimes I feel like screaming. Tyvärr är det bara den avkortade singelversionen, vilket man missat att skriva ut på skivomslaget. Fortsätter vi en stund på gnällspåret när det gäller bagateller på omslaget, så har man missat apostrofen i Knockin` at your back door, men ersatt den med ett g i Comin` home. Skivan The house of blue light har fått sig ett s på slutet. Det tycks ha gått lite fort vid omslagstillverkningen, när den här typen av småbuggar har kunnat passera obemärkt. Man har också skrivit ut att When a blind man cries är från Machine head, vilket är en sanning med modifikation. Låten spelades förvisso in samtidigt, men var aldrig med på varesig LP, eller den första CD utgåvan av albumet. Istället gavs den som bekant ut som singelbaksida när det begav sig, och lades först till albumet när den remastrade lyxutgåvan av Machine head kom ut för något år sedan. Det albumet innehöll även ett antal nygjorda ommixningar, gjorda av Roger Glover. En av de låtar som fanns med i en ommixad version var When a blind man cries. Det är den versionen som har tagits med på den nya samlingen. Det enda riktigt dåliga med samlingen är att den totalt förtränger Mk V, dvs den kortlivade sättningen med Joe Lynn Turner på sång. King of dreams hade gott kunna fått vara med. Dels är det en bra låt, dels hör faktiskt Mk V till den lila historien lika mycket som de andra. Alltså får vi fortsätta vänta på en verkligt komplett samling med Deep Purple. Ynkligt! Men om vi lyckas svälja den här fula plumpen i protokollet, är det en trevlig skiva som EMI har satt ihop. Omslaget hade måhända kunnat vara snyggare, men det är OK. Att CD boken innehåller fräscha bilder och en välskriven och intressant artikel om Deep Purple ur ett svenskt perspektiv, tacknämligt skriven på svenska av Jörgen Holmstedt, drar upp betyget många pinnhål. Extra kul är det att de sektvänsterjournalister som så okunnigt och illvilligt, för att inte säga rent hatiskt, förföljde och gjorde ned bandet, nu hängs ut med både idiotcitat och namn. Jag och kollegorna här på DPF har hudflängt dessa troglodyter tidigare, men det är fantastiskt kul att de nu får schavottera med sin dumhet och inskränkthet i ett större sammanhang. Den här samlingen saluförs nu med hjälp av TV reklam, och den finns spridd i varenda butik där skivor säljs. Som gammal ( nåja! ) Deep Purplevän blir man lätt rörd över den exponering som dessa fantastiska musiker nu äntligen får. Underbart! Och inte en dag för tidigt heller. Jörgen Holmstedt påminner läsaren om en intolerant och politiskt förgiftad tid i Sverige. Sektvänstern hade totalt åsiktsmonopol. En Göteborgsjournalist avslutade sin slaktrecension av en Deep Purplekonsert, med att han gick innan konserten var slut pga att det var alternativfestival på TV. Nollan skröt alltså med att han inte gjorde sitt jobb. Som seriös recensent är man naturligtvis skyldig att stanna kvar hela konserten, såvida inte en tidig pressläggning tvingar en att gå i förtid. Om så sker, skall detta naturligtvis anges i tidningen. Jag känner till en del fall där recensenter inte ens har varit på de konserter de utgett sig för att recensera. En sådan stjärna låg vid konserttillfället istället dyngfull i baren. Recensionen, som förstås var översvallande positiv eftersom det var ett eländigt skrammelband stjärnrecensenten gillade, hade han skrivit och lämnat iväg i förväg. Allt hade varit frid och fröjd för snubben om nu konserten väl hade hållits. Nu blev den istället inställd. Konstigt nog blev den festglada unge mannen inte avskedad för sitt tilltag. Det blev inte heller den smått legendariske Deep Purplehatare som skrev en TV krönika, där han i svulstiga superlativ hyllade ett program som gått föregående kväll. Inte hade han sett på TV inte, ty hade han gjort det så skulle han ha märkt att hans så hyllade program hade utgått och alltså inte visats alls! Än idag har karl`n kvar sitt jobb, och är mycket ansedd. Tidsandan var som sagt intolerant, och sektvänstern hade åsiktsmonopol. Kommersiell musik var fult, progg var fint. Jag delade verkligen inte de där åsikterna, och jag hörde till dem som fick utstå hån och spe för att jag gillade ABBA. Det var banal, råkommersiell, imperialistisk, amerikainfluerad smörja. En musiklärare på högstadiet, som sedemera blev vänsterjournalist och poet, drev den linjen, och han predikade också om att det rent pinsamt usla proggbandet Blå tåget var bättre än Deep Purple. Ja, han sade också med tvärsäker och fåraktigt bräkande okunnighet att båda banden minsann var progg, och att Blå tåget på sätt och vis var Sveriges Deep Purple. Jo, han sade faktiskt så. Sanslöst, eller hur?! Den musik Deep Purple spelade och på sätt och vis spelar än idag, kallades progressive rock i början. Det handlade om musik utan förutfattade meningar, och som kunde ta vilka vägar den kände för, samtidigt som den kunde liera sig med andra musikstilar allteftersom det passade. Det var crossover innan begreppet ens hade myntats, och det hade ingenting alls att göra med det antidemokratiska och revolutionsromantiska gnällandet som framfördes av skäggiga svenska amatörister. De svenska rödgardisterna såg sig dock gärna själva som politiskt progressiva ( när de i själva verket var både naiva och destruktiva ), och det var ur detta den svenska termen progg uppstod. Någonstans uppstod en förväxling. Deep Purple har aldrig varit ett uttalat politiskt band, och det har säkert bidragit till att ge dem fiender här i Sverige. Den som lyssnar på bandets texter, speciellt de som kommer från Ian Gillans penna, kan dock inte undgå att märka att det finns både engagemang och patos i en del av dem. I Sverige avkrävdes varenda artist på 70 talet ett politiskt ställningstagande, och om ett sådant inte lämnades - eller om det inte befanns falla smakdomarna i smaken, lät fördömandena inte vänta på sig. Pugh Rogefeldt, Tomas Ledin, Ted Gärdestad m.fl fick rejält på skallen för att de låg på kommersiella skivbolag, och för att de vägrade skriva banala och pekpinneförsedda kampsånger. Mest skit fick de förstås för att de hade fräckheten att tjäna pengar på sin musik. Det var fult att tjäna pengar, det budskapet trummades in i folket från alla håll, och det började redan i TVs genompolitiserade barnprogram. Där huserade bl.a Staffan Westerberg med sina sockdockor, där skurken Storpotäten givetvis var företagare. I Ville, Valle och Victor var det samma sak. Skurken var företagare. Inte ett enda av de svenska storföretagen har startats efter 1970. Vem vill väl bli en så`n där läskig och elak Storpotät? I kombination med ett skattesystem som gjorde att bl.a Astrid Lindgren tvingades betala 102% i skatt, lades grunden till en stor del av de problem som landet Sverige har haft att brottas med sedan dess. Alla skulle ha lika mycket och alla skulle vara lika. Där i den enkla meningen ligger problemets kärna. Det handlar om ett feltänkande som har orsakat både världen och enskilda människor mycket lidande och onödigt armod. Om alla teoretiskt skulle ha precis lika mycket, skulle den sunda dynamiken i samhället lamslås. Den som inte ville göra något, skulle automatiskt få lika mycket som den som gjorde mycket. Om så vore fallet skulle försvinnande få vilja göra något alls. Det ligger i den mänskliga naturen, och exemplen från de realsocialistiska länderna som i full skala provat/provar detta system förskräcker åtminstone mig. Som tur är ligger det också i den mänskliga naturen att vilja något, och att hela tiden sträva efter att förbättra sin situation, om det bara är möjligt. Därför har den svarta sektorn frodats i de realsocialistiska länderna. Det är den här drivkraften hos människor som skall uppmuntras, inte bekämpas. På så vis kan fler företag skapas, fler människor anställas, skatter betalas och välfärd för behövande skapas. Att alla skulle vara lika, är ett tankefel som saboterat det svenska skolväsendet under lång tid. Alla människor, oavsett hudfärg, kön, sexuell läggning osv., är självklart lika mycket värda. Människovärdet är okränkbart och absolut. Däremot är inte alla människor lika. Vi har alla olika drömmar och mål. Vissa är teoretiskt lagda, andra är mer åt det praktiska hållet. Vissa har oerhört lätt för sig, andra har det betydligt svårare. Men alla kan bli bra på något, och alla människors insatser behövs. Skolan av idag tar inte minsta hänsyn till detta. Istället tvingar den, i någon sorts bisarr välvilja, alla att läsa kurser och ämnen de varken vill, kan eller behöver. I en ännu mer bisarr strävan att precis varenda käft skall kunna passera igenom skolan, har det mesta som liknar krav monterats ned. Det anses vara att kränka en elev, om denna får gå om en årskurs för att verkligen lära sig att läsa, skriva, eller räkna. Istället släpps eleven vidare genom hela skolsystemet, och tillåts sålunda komma ut i samhället som hel eller halvanalfabet. Världens dyraste skola har givit en sådan elev fullständigt oacceptabla kunskaper för att klara sig väl i samhället. Är inte DET att verkligen kränka en elev? I Sverige finns det gott om idrottsgymnasier, och inget ont i det, tvärtom. Det är utmärkt att sportbegåvningar ges tillfälle att vidareutveckla sina speciella talanger och intressen. Men varför blir det plötsligt tvärstopp, när det handlar om t.ex matematikgymnasium, språkgymnasium osv? Då hörs det från Maktens korridorer, och från alla dess tillbedjare, att dylika elitskolor skall vi minsann inte ha i det här landet. Nähä. Varför är det fint att vara duktig i hockey, men fult att vara duktig i matematik? Är det bra matematik för landet? Antag att en ung hockeybegåvning kostas på en utbildning på hockeygymnasium, och sedan med tiden hamnar i ett NHL-lag och tjänar många sköna, välförtjänta miljoner. Är det bra för landet Sverige att den då av skatteskäl i exil boende idrottsmannen skattar utomlands? Startas några nya svenska företag av det? Skapas det några nya arbetstillfällen här i landet av det? Knappast. Men om landet satsade lika mycket på sina begåvningar inom matte, språk, fysik, kemi och biologi, skulle situationen snart kanske se annorlunda ut. Landet behöver kunskap ( i mer än en bemärkelse! ), och människor som vågar att satsa. Visst är det kul när någon idrottsperson viftar med flaggan i TV, och när ett någotsånär segerrikt lag lockar folk att bada i fontänen på Sergels torg, men det höjer knappast landets BMP, eller genererar några Nobelpris. Nu har jag allt kommit en bra bit bort från ämnet Deep Purple kanske du tycker, men lugn, jag är på väg tillbaka dit. Saken är nämligen den att det är den samhällssyn som jag ovan har redogjort för, som har möjliggjort det hat och förakt som bandet har mötts med i medierna. Det handlar om en politisk variant av Jantelagen. Det är fult att framhäva sig själv. Det är fult att vara duktig, åtminstone om man är musiker eller konstnär, och det är närmast en dödssynd att tjäna stora pengar. Ovan på detta har bandet sedan länge också drabbats av en ful och gnällig åldersrasism. Knappt en artikel om bandet kan skrivas, utan att det skall släpas fram hur gamla musikerna är. När det gäller Deep Purple, är deras ålder alltid till deras nackdel. De är gamla och mossiga. De är i pensionsåldern. De är överlevande dinosaurier, vilka helst borde gå hem och dö. De spelar trist gubbrock. Osv. När Rolling Stones omskrivs, är dock ålder plötsligt inget problem längre. Detta är extra underligt, med tanke på att medlemmarna i det bandet är äldre än vad Purplemedlemmarna är. Men en förklaring ligger säkert i att Rolling Stones aldrig har varit i närheten av Deep Purples spelskicklighet. En annan är att många av dem som hyllar Rolling Stones själva är i samma ålder, och det är påfallande ofta fråga om samma människor som alltid har hatat och sett ned på såväl Deep Purple, som hårdrock. Hårdrock har inte ansetts som fiiiiiint. Det har varit en musik som till stor del spelats av folk från den s.k arbetarklassen, och det är många gånger där den har haft sin största och mest trogna publik. Detta har inte setts med blida ögon av salongsbolsjevikerna inom media. De kan inte fördra att vanliga jobbarungar sitter och beundrar fantastiska instrumentalister, och dessutom ofta gör vad de kan för att bli lika duktiga själva. Rainbows musik kallades fascistisk i en recension från 70-talet. Var det talangen och perfektionen som stack i ögonen? Javisst. Här slog Jantelagen till med full kraft. Det är fult att tro att man är någon, och det är fult att vara duktig om man är musiker. Alltså försöker medias salongsboljseviker alltid att skriva upp pinsamt usla artister. Ju mer eländigt det låter, desto bättre. Det tycks vara måttot man går efter. Då är det fiiiiint. Då är det arbetarklass. Pyttsan! Ett nedknarkat, alkat, otight gäng amatörer hyllas som sann, äkta rock n roll, medan band som verkligen behärskar sina instrument hånas och förlöjligas. Deep Purple och Toto har ofta drabbats särskilt hårt av detta. En lika illvillig som okunnig kvällstidningsmurvel, påstod en gång att Totos nu tyvärr framlidne mästertrummis Jeff Porcaro saknade sväng. Detta rent debila påstående roade både Porcaro och bandet storligen. De insåg ju att skribenten inte visste vad han talade om. Måhända var det samma idiot som fyllde en hel recension av en Totokonsert med Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Seriöst så det förslår! Sådär. Då har jag givit de där tomtarna ännu några välförtjänta bett i vaderna. Ta er nu gärna iväg till skivaffären och införskaffa Deep Purple Forever - The very best of Deep Purple, och njut av den fantastiska musiken. Att låtarna kastats om huller om buller, och alltså inte ligger i kronologisk ordning, tycker jag är en extra poäng. Nu ser man bredden ännu mer tydligt, samtidigt som man tydligt ser den lila tråden genom alla sättningar ( Turnersättningen ju tyvärr undantagen från samlingen, men inte från sammanhanget ). Missa för allt i världen inte att läsa Jörgen Holmstedts text i CD boken! Det är den värd! Rocka stenhårt! Christer Bolin © MMV |