SOMMARKRÖNIKA 2004

Så är det dags för DPF redaktionen att ta sommarlov igen, åtminstone när det gäller arbetet med Internetsiten. Det känns som om det inte var så länge sedan jag skrev den senaste sommarkrönikan, men det är det tydligen. Ett år har gått, och för mig har det varit ett omtumlande och händelserikt år. De två enskilt mest viktiga händelserna, var att jag träffade Berit i augusti, och att jag äntligen lyckades få ut min debutroman Påsbaronens dotter och den duktiga gossen i en första, mindre promotionupplaga. Boken är officiell och registrerad i det så kallade Librisregistret, och den kommer att gå ut till några av landets större bibliotek under året. På stadsbiblioteket här i Uppsala, samt på Kungliga Biblioteket i Stockholm, finns den redan att tillgå. Ett delmål är därmed nått. Jag har formellt erövrat författartiteln, och har därmed tagit de första stegen på den karriär, som jag drömt om ända sedan barndomen. Det känns förstås ytterligt tillfredsställande. Att boken hittills har mottagits så väl av dem som har läst den, är om möjligt ännu mer tillfredsställande.

När Berit och jag träffades, var hårdrocken ett helt obekant fält för henne. Likt väldigt många andra, trodde hon felaktigt att hårdrock bara var gutturala bröl och oväsen i 180 km/h. Tämligen snabbt insåg hon att detta var käpprätt fel. Vid en ålder av 50+, har plötsligt en ny och intressant musikalisk värld öppnats för henne. Deep Purples Stockholmskonsert imponerade stort, och efter att ha avnjutit åtskilliga låtar med band ur den lila familjen, förstår Berit varför jag och så många andra känner som vi gör för dessa fantastiska musiker. Mer än något annat tycks det vara Purplefamiljens sångare, som imponerar på min lilla ängel. Gillan, Hughes, Dio och Coverdale får alla med beröm godkänt, men det är Graham Bonnet som är allra, allra bäst, tycker hon. Eyes of the world och de andra låtarna på Down to earth, pekar tydligt på att Berit åtminstone inte har fel. Graham Bonnet har alltid varit den främsta Rainbowsångaren, enligt mitt förmenande. Visst, Dio är fantastisk, men Bonnet är ändå några snäpp bättre.

Berit har alltså upptäckt hårdrocken vid 50+. Hennes närmsta chef på jobbet är 43 år, precis som jag, Micke och Staffan här på DPF. Tragiskt nog har han gått åt precis motsatt håll. Från att som ung ha stordiggat Deep Purple och de andra klassiska banden, har han idag regredierat till en konsument av skivor med Lasse Stefanz på omslaget - dansbanden spelar ju inte själva på sina skivor, utan låter studiomusiker göra jobbet. Hur kan man bara låta sin musiksmak förfalla så? Mognad kan det då rakt inte vara fråga om. Mognad tar sig andra och motsatta uttryck än förflackning, närmare bestämt förfining, breddning och fördjupning. Själv har jag alltid lyssnat på oerhört mycket mer än hårdrock, och med stigande ålder fortsätter min smak att vara bred som en ladugårdsdörr, ja, den till och med breddas ännu mer. Precis som fallet är med Berit. Varje gång hennes chef låter töntlåten En liten fiskehamn ljuda över det trista kontorslandskap där hon jobbar, brukar Berit numera hota med att spela Smoke on the water!

En av Berits favoritlåtar från ungdomen är Just like Eddie med Heinz Burt, och allas vår Ritchie Blackmore. Föga anade hon då att det var Ritchie hon lyssnade på! Men jag anade å andra sidan inte heller, att jag en dag skulle dansa till Rainbows Gates of Babylon…

Universal/Spectrum har släppt en Diosamling till lågpris. Skivan heter Dio-the collection, och hade kunnat vara en riktig godbit, om det inte vore för slöhet, slarv och likgiltighet. Låtvalet är utmärkt, och för första gången inkluderas några av gruppens svåråtkomliga, liveinspelade maxisingelbaksidor. Bland annat hittar vi de smått fenomenala Stand up and shout och Straight through the heart, båda två från Dios berömda Doningtonspelning 1983. Tyvärr har ingen orkat gå till rättighetsinnehavaren BBC och låna originalbanden, eller också är dessa bortslarvade. Hursomhelst så har man använt välspelade vinyler som förlagor, och sedan inte bemödat sig om att knastersanera dessa digitalt. När jag själv nyligen tog mig an de här gamla maxisinglarna med hjälp av datorn och ett bra ljudredigeringsprogram, blev resultatet vida bättre. Såväl pickupljud som knaster är borta. Det är de inte på Dio-the collection. Men den som vill ha tag i de här livelåtarna, bör nog ändå köpa skivan. Min rekommendation är dock att sedan knastersanera själv, för bästa resultat.

Universal släppte häromsistens också en lågprissamling med Rainbow, betitlad All night long. På den skivan finns just den låten med i sin legendariska Doningtonversion från 1980. Även här är det fråga om en ren vinylavspelning, vilket tydligt hörs precis i inledningen när låten tonas upp. Brummet från pickupen är klart urskiljbart. Något knaster i låten har jag däremot inte upptäckt. I fjol gav jag hela den gamla Monsters of rock LPn, där All night long/Blackmore`s blues och Stargazer ingår, samma datorbehandling som Diosinglarna fick. Resultatet blev mycket bra och njutbart. Är man bara väldigt noggrann och beredd att lägga mycket tid på att få ett gott resultat, går det också att få ett sådant. Det är fantastiskt vad det går att göra med datorer egentligen!

Mitt vinylexemplar av den sjungande och skådespelande Playboybruden Barbi Bentons Ain`t that just the way LP, har tyvärr varit alltför dåligt för att framgångsrikt rädda över till CD. Inte för att skivan i sig är så värst märkvärdig, men den är producerad av Roger Glover, och en stor del av Den Lila Familjen spelar på den. Dessutom har Roger Glover och David Coverdale gjort en låt tillsammans med Barbi Benton. Mig veterligt är detta det enda kompositörssamarbetet mellan Glover och Coverdale, och det är en rätt härlig liten låt. Up in the air heter den, och jag tycker det låter som en Coverdaleballad med en Gloverrefräng, och dito bryggor.

Jag har länge letat efter ett fräschare exemplar av den här vinylen, men det har varit stenkört. Barbi Bentonskivor har funnits att få för en femma, men då har det varit fråga om skivor utan den lila kopplingen. Släktskapet med Purplefamiljen driver upp samlarintresset, och därmed också priset. För några veckor sedan var Berit och jag nere på sta`n och shoppade, fikade och hade det trevligt några timmar. Vi gör ofta så. Det är trevligt att strosa runt i affärer, och ärligt talat förstår jag mig inte på alla de Al Bundyliknande män, som på diffusa och oklara grunder påstår sig hata det. Jag har aldrig gjort det, och jag kommer aldrig att göra det. Om man älskar någon, vill man väl för böveln umgås med den personen?! Och om man bryr sig om den kvinna man är tillsammans med, så torde det väl inte vara betungande att följa med i klädesaffärer? Man får ju vara smakråd, och man får en chans att kläcka ur sig vad man själv tycker skulle vara snyggt, och kanske till och med sexigt. Vem vet vilka roliga små plagg som kanske kan inhandlas då! Så sluta klaga grabbar, och följ med ut och shoppa nästa gång, vet ja`! Men ni får vara beredda på att den kvinna ni delar livet med, kanske har synpunkter på hur ni klär er själva.

För en relation skall faktiskt vara dubbelriktad. Berit trippar glatt med mig in i skivaffärer, tidnings och modellhobbyditon, och jag hänger med till Lindex, Twilfit, Kaiser Boutique och allt vad de heter. Ja, jag hängde till och med med in en sväng på Myrorna här i Uppsala. De har mycket kläder och annat där, begagnat och billigt. Där fick mina falkögon syn på några välfyllda backar med vinyl, och jag dök förstås på dem direkt. Det fanns en hel del intressant där, men det mest intressanta var den eftersökta Barbi Bentonskivan i kanonskick för 15 spänn! Yes, gott folk! 15 spänn! En nolla efter femman på prislappen, hade en samlarmässa förmodligen tagit, så jag högg tag i skivan snabbare än en spottkobra! En obyggd, komplett plastbyggsats av svenska jaktflygplanet Viggen för 10 spänn, fann också nåd hos mig. Tur att jag inte betedde mig auktoritärt och dömde ut Myrorna på förhand!

EMIs lågprissamling Deep Purple-the early years är ute nu, och det är en trevlig och välgjord samling. Man har bemödat sig om att inkludera remixar och några dittills osläppta versioner, vilket även gör skivan intressant för oss genuina Deep Purplevänner. Skivbolagen gör mycket sattyg, inte minst med sina eländiga s.k kopieringsskydd. EMI skall dock ha en stor eloge för hur de sköter Deep Purples återutgivning. På sistone har jag tagit mig tid att avnjuta den ursprungliga och uppfräschade Concerto for group and orchestra från 1969. Jag är mäkta imponerad, båda av verket och framförandet! Dessutom är skillnaden mot den ursprungliga LP, och även CD, versionen av skivan, väldigt stor. Ljudbilden är kristallklar och bred. Skillnaderna i volym mellan Deep Purple och The Royal Philharmonic orchestra, är inte lika påtagliga längre, och bäst av allt är att Ian Gillan släppts ut ur sin överstyrda, telefonkiosklåtande ljudbubbla. Nu är äntligen hela verket njutbart rakt av, och känslan av att befinna sig i själva konsertlokalen, går att suggerera fram om man lyssnar med hörlurar och blundar. Deep Purples inledande miniset med tre låtar, är så förvandlade att man knappt känner igen dem från den gamla Powerhouse LPn. Låtarna har fått både bett och pondus. Att ett dokumentärt radioinslag om hela konsertevenemanget dessutom har lagts till allra först på skivan, uppskattar åtminstone jag. Det hjälper till att ge färg till det hela.

Så har då SMHI äntligen meddelat att sommaren är här, åtminstone i den södra halvan av landet. Det blommar och grönskar överallt, och luften fylls med rent magisk väldoft. På min gård blommar syrènerna för fullt just nu, och det doftar ljuvligt. Just i skrivande stund är det en sen kväll i slutet av maj. Det är fortfarande ljust ute, trots att klockan passerat 22.00. Dagen har bjudit på ösregn, höstrusk och blåst, men även det har sin bisarra charm. Det kan dock vara lite svårt att komma ihåg det alla gånger, när man är ute med hunden i busvädret! En långhårscollie blir v ä l d i g t blöt, när den väl blir blöt…!

Aftonbladets föga trovärdiga hokuspokustysk Wolfgang Röder, har tjänat en ny hacka på att åter utlova en fin sommar. Vi får se hur det går. Vädret är vädret. Det är som det är, och det blir som det blir. Men med lite tur, blir det nog en solig och varm sommar i år också. Människor söker sig förhoppningsvis då ut i solen och värmen, umgås med gamla vänner, lär känna nya vänner, bojkottar dumburkens påhittade Vänner, grillar, solar, badar, älskar, njuter och lever det riktiga, verkliga livet. Härligt! Själv ämnar jag göra sammalunda, och dessutom ibland krydda detta liv med behagliga doser av livskvalitetsförhöjande musik av olika slag. Men många gånger räcker det gott med sommarens alla ljud. Fåglar som sjunger, suset i träden, ljudet av lekande barn, vågor som skvalpar mot strandlinjen, eller regn som strilar, en och annan åskknall. Mmmmmmmm!
Min TV får finna sig i att i ännu högre grad än annars, stå avstängd och samla damm i sitt hörn. Vi har ju alla huvudrollen i realitysåpan Livet, och den pågår just nu på Verklighetskanalen. En bättre såpa finns inte, och det bästa av allt är vi själva får vara med och skriva manus till den, samt att taskigt skrivna manus kan skrivas om. Av oss själva, dessutom!

Ett exempel på det, är en kompis till en av mina vänner. Vi kan kalla honom R. R är en hyvens kille på cirka 40 år. Hans blyghet har gjort att han har förblivit både oskuld och ungkarl under alla år. Istället har R umgåtts med sina killkompisar, druckit öl tillsammans med dem under helgerna, och succesivt försjunkit ned i en värld av rockmusik, skivor, videofilmer, dvd och datorer. R blev en nörd, och innerst inne ogillade han det. I vintras fick han nog, och började använda datorn för att söka sig en seriös kontakt med en kvinna. Med tiden blev det napp. R bekände ärligt för kvinnan i fråga hur det stod till, och är nu av med både oskulden och nördstämpeln. Härligt, eller hur?

Minst lika härligt är att en god vän och musikerkollega till mig, efter tre års destruktivt och hårt heltidssupande, äntligen insåg att hans sällsynt vidriga barndom inte kunde drickas varesig ogjord, eller bättre. Sålunda genomgick han en plågsam och tung avgiftning i vintras, och är sedan dess helvit och på god väg tillbaka till ett värdigt liv.
Deep Purple gjorde på sätt och vis samma sak. De var också på dekis, om än mest musikaliskt och karriärmässigt, men de kämpade sig tillbaka till toppen igen. Och inte bara det. De bröt ny mark också. Precis som Ritchie Blackmore gjort tillsammans med sin Candie. Härligt var ordet!

En riktigt skön sommar till er alla!
Väl mött i höst!

Christer Bolin
© Maj MMIV

HEM