KRÖNIKA 31: TANKAR KRING BURN
Mina känslor var blandade när jag första gången hörde
Burn. Lika mycket som jag tyckte om musiken, avskydde jag sångarna. De
artikulerade uselt och lät tillgjorda, tyckte jag. Sångtekniskt var
det bara Glenn Hughes som hade ett riktigt bra tonomfång. Men så
var det då musiken. Staffan skriver i sin Burnkrönika, att han hörde
A 200 på Kvällstoppen. Det gjorde jag också, och jag minns
det väl än i dag. Min kassettinspelning från programmet blev
flitigt spelad, fram till dess jag kunde lägga vantarna på skivan.
Jag lyckades övertala Farsgubben att köpa den åt mig, på
en sedan länge riven Texacomack här i Uppsala. Det var inte enbart
usla coverskivor med bikinibrudar på omslaget, som såldes på
mackarna förr! A 200, som för övrigt är döpt efter
ett medel mot gonorrè, är en suggestiv låt med ett mycket
bra gitarrsolo, till på köpet med ett synnerligen aggressivt och
tilltalande ljud. Senare har jag lärt mig att Blackmores nya gitarrljud,
vilket är närvarande på samtliga spår på skivan,
beror på att han börjat använda en gitarrsynthesizer. Man kan
undra varför han övergav den.
Öppningslåten, tillika titellåten, hör till det allra
bästa som spelats in av någon Deep Purplesättning. Blackmore
snodde riffet från George Gershwins Fascinating rhythm, en låt som
bland annat Glenn Miller spelat in, och rätade ut det lite. Sedan plussade
man på med en rejäl dos attitydfull, lila hårdrock, och några
hemkokade Bachlöpor. Vips var en klassiker född. Textmässigt
är låten dock pinsam. Blackmore hade vid den här tiden fått
för sig att han ville ha texter om mystik, våld och kvasiockultism.
Den nyanställde David Coverdale var så tillagsinställd och tjänstvillig,
att han levererade hela sex olika texter till låten. Det var sedan bara
för Blackmore att välja. Hans ego hade börjat nå farliga
höjder, och den despotiska divan var i princip redan fullt utvecklad. Deep
Purple var nu mer av hans privata projekt och egoplattform, än ett band
av jämbördiga, vilket det varit tidigare. Inom inte allt för
lång tid skulle dock Blackmores vilja bli utmanad av nykomlingarna Coverdale
och Hughes. Fröet till undergången var sått, men det är
en annan historia. Jag redogör för den i min genomgång av bandet
skivor.
Skivan innehåller flera briljanta låtar. Förutom titellåten,
anser jag att Sail away och Mistreated är de två bästa. Skivan
känns fräsch och välproducerad, men samtidigt minns jag att jag
upplevde den som dyster på ett diffust sätt. In rock är visserligen
en brutal och hård skiva, men den har likafullt glimten i ögat, en
smula självdistans och en liten portion humor kvar. De första dystertendenserna
jag märkte dök upp på Machine head, och de blommade sedan ut
på Burn. Jag tror att det kan vara bandets tilltagande självupptagenhet
jag känner. De tar sig på för stort allvar. De är megastjärnor.
De är hårdast och tuffast. Det som tidigare kom ur lekfullhet och
spontanitet, har nu andra drivkrafter. Kalkylerandet har börjat, i dubbel
bemärkelse. Formulan kommer i första hand. Deep Purple är ju
en licens att trycka pengar, som en av bandets managers uttryckte saken.
Likt förbaskat är det bra. Det är mycket, mycket bra, till och
med. Det svänger om Burn, och det är utan tvekan mest Ian Paices förtjänst.
Han var på väg mot sin absoluta toppform, vilken han enligt mitt
förmenande nådde omkring 1975-1976. Briljant, lätt och jazzsvängigt,
och med ett nog aldrig överträffat trumljud. Så kan Little Ians
insatser på Burn sammanfattas. Intressant nog har det kommit fram att
Blackmore var ytterst kritisk mot både Ians spelsätt, och trumljud
under inspelningarna. Tidigare hade Herr Gitarrhjälte inte lagt sig i de
övriga bandmedlemmarnas insatser, men det hade han börjat göra
nu. Blackmore ville ha ett rakare, hårdare och mer primitivt trumspel.
Han ville ha bort Little Ians Buddy Richinfluerade jazztrumspel. Istället
önskade han sig ett trumspel a la Bonzo Bonham i Led Zeppelin. En så`n
idiot! Det är ju just de tydliga jazzrötterna som gör Ian Paice
till Ian Paice! Det är därför han har ett sådant makalöst
sväng i stockarna. Ian Paice är ingen traditionell skinnbultare. Ian
Paice är en ädeltrummis!
När Blackmore startade Rainbow, och med tiden engagerade den hårdslående
Cozy Powell, fick han det våldsamma anslag bakom trummorna han önskade
sig. Ian Paice själv kom efter några år också att irra
sig ned i skinnbultarträsket. Från att ha varit innovativ och intressant
att lyssna på, förvandlades han till en trist och föga profilerad
takthållare. I Whitesnake och hos Gary Moore höll Herr Paice visserligen
takten med den äran, men så värst mycket mer blev det inte.
Och han behövde inte heller. De älskade pengarna tickade in ändå
på kontot. Så långt gick trumlegendens förfall, att Blackmore
på 80-talet ville kicka honom några gånger! På Slaves
and masters användes t. ex trummaskin på vissa låtar. Kanske
var det den förnedringen, som gjorde att Little Ian åter började
spela som han har kapacitet och talang för. Antingen det, eller också
råkade någon spela Burn för honom. Idag är han ju sedan
länge tillbaka i gammal god form, snudd på lika god som under 70-talets
mitt.
Att Burn nu äntligen släpps ut remastrad är bra. Den är
efterlängtad. Ännu mer så efter de smakprov som vi fick på
den eminenta boxen. Ljudbilden är uppfräschad, och om möjligt
till och med mer klar än tidigare. Nu spritter det ännu mer om trumspelet,
och det vill ju inte säga lite. Att Coronarias Redig, den instrumentala
singelbaksidan som bandet spelade in i Köpenhamn, nu lagts till albumet
är bra. Den hör dit, även om den formellt är inspelad senare.
Det är en bra låt, med en skön groove. Blackmore spelar dessutom
rent förträffligt. Det är för övrigt från Coronarias
Redig, som han senare lånade refrängen till Rainbowlåten Catch
the Rainbow. Verserna till den lånade han från Jimi Hendrix klassiker
Little wing.
Nu ser vi närmast fram emot en remastrad Stormbringer. Det skall bli skönt
att få bort den våta filten som ligger över dess ljudbild.
Att det går kunde vi höra på boxen. Det är fascinerade
vad som går att göra. Det gick ju till och med att få Machine
head att låta fräsch och brusfri. Det har onekligen hänt en
del de senaste 30 åren..!
Christer Bolin
© Februari MMIV