KRÖNIKA 3 - JONS EVENTUELLA AVHOPP

Envisa rykten cirkulerar om att allas vår Jon Lord snart kommer att lämna Deep Purple av hälsoskäl, och, naturligtvis, med ålderns rätt. Han är 61 år och har hållit sin Hammond gungande under väldigt många av de där åren. 1968 till 1976 i olika upplagor av Deep Purple, och sedan 1984, då bandet återuppstod, har han åter funnits på plats där vi älskar att se och höra honom. Av originalmedlemmarna som var med om att bilda Deep Purple en gång i tiden, är det idag bara Jon Lord och Ian Paice kvar. Ritchie Blackmore valde ju att lämna gruppen i vredesmod 1993, för att i stället glädja både sig själv och många fans mmed först ett kortvarigt återupplivat Rainbow, och sedan med Blackmore`s Night. I hans ställe inträdde först Joe Satriani, och sedan mästergitarristen Steve Morse. Med Steve Morse fick bandet en mycket välbehövlig omstart. De fick en chans att starta nytt och
fräscht, och till min stora, oförställda glädje och ännu större förvåning tog de den också!

När nu rykten om Jon Lords kommande avhopp cirkulerar, finns det vissa bland fansen som gör gällande att Deep Purple då kommer att bli ett patetiskt covergäng. Deep Purple skulle bli som Bachman Turner Overdrive, Smokie, eller Dr. Hook featuring Ray Sawyer. Jaså, skulle de det?! Morsning, tjenare! Visst är Jon Lord en viktig medlem av Deep Purple, men det anser jag faktiskt att de är allihop! Gillan och Glover eferträddes av utmärkta Coverdale och Hughes, och Ritchie Blackmore har två gånger blivit efterträdd med gott resultat. Först av Tommy Bolin, och sedan av Steve Morse. Att Deep Purple via en del av de här bytena även fick in svåra drogproblem är jag fullt medveten om, men det förtar i alla fall inte det självklara faktum att stjärnmusiker har efterträtt andra stjärnmusiker, samtidigt som Deep Purple har utvecklats musikaliskt och förmått leverera några av sina allra bästa skivor. Dvs Burn, Come taste the band och Purpendicular. Samtliga skivor väldigt olika inbördes, men samtliga med väldigt hög klass och Deep Purpleprofil.

Att utvecklas har just varit något som Deep Purple har varit både bäst och sämst på, om man skall spetsa till det lite. Och det skall man! När den fantastiska In rock kom, sopade den rent med både det egna bandets forna musikaliska irrfärder, och bland konkurrenterna. Deep Purple gick på knock och de vann stort. Fireball var ett stort steg åt rätt håll, trots att den spelades in under minst sagt struliga förhållanden. Min åsikt om Fireballskivan delas av Ian Gillan. Bandet tog ett steg till. De breddade sig. De gjorde inte en massa kopior av det de redan hade gjort på In rock. Den ”skadan” tog de dock igen senare. Kanske var det enklast så. De var ju en licens att trycka pengar, som deras managment uttryckte saken. De ville väl inte ändra ett vinnande koncept. Vem som var minst benägen att ändra på det får vi nog aldrig veta. Kanske var alla lika skyldiga. Samtliga inblandade började ju snart att vantrivas inte bara med varandra, utan även med själva musiken. Efter att Coverdale och Hughes kom in i bandet skedde en nytändning. Ett bluesigare Deep Purple, ett mer ”svart” Deep Purple. Pga droger ruttnade tyvärr bandet sönder snabbt, och Ritchie lämnade plats för Tommy Bolin. Den nytändning som skedde var enastående, men pga ett ännu värre drogmissbruk ruttnade även den sättningen ned på rekordtid. Synd!

Vid den klassiska Mark II sättningens återförening 1984 ville ingen ställa sig upp i båten. Alla satt still och fegade, tjänade storkovan och hade tråkigt, åtminstone lät det så. Att det sedan fanns de som försökte festa bort tristessen hjälpte inte heller till att förbättra läget. Under Turnersättningens korta liv skedde en viss tillnyktring och skärpning. Framförallt gällde det Ritchie, som åter började spela som den gudabenådade gitarrist han är. Låtmässigt slog bandet in på en mer radiovänlig linje, en linje jag visserligen respekterar, men helst ser att de håller sig borta från. Att de trots allt vågade ändra linje så sent i karriären, skall de däremot ha allt erkännande för! När Steve Morse några år senare kom in i bandet, skall det ha skett efter att han hade frågat dem vad de ville.Ville de något alls, ville de utvecklas, ja, då var han mer än intresserad, ville de stå kvar, stagnera och leva på gamla meriter, ja, då kunde de leta efter vilken dussinputte till gitarrist som helst. Deep Purple ville utvecklas. De var trötta på sitt ”format”, som de av slump och slöhet hade råkat hamna i. Och vips började det hända saker! Deep Purple blev ett ”farligt” band igen. Man kunde åter förvänta sig överraskningar. Det var länge sedan!

Och nu ryktas det alltså om att Jon Lord kommer att sluta. Ian Gillan skrev nyligen på sin hemsida att det inte är aktuellt nu, men att bandet kommer att respektera hans beslut. De kommer dessutom i så fall att fortsätta, ett beslut som jag välkomnar under förutsättning att efterträdaren blir t.ex Don Airey ( som ju nyligen vikarierat för Lord ) och att bandet fortfarande vill utvecklas. Don Airey är, precis som Jon Lord, grundligt utbildad och har en mycket imponerande meritlista, där Rainbow bara är ett av alla band som han har spelat med. Hans förflutna inom jazzrocken torde kunna locka fram underverk tillsammans med Steve Morse och Ian Paice, en av de förnästa trummisarna i världen. Paice satt ju mest och höll takten under många år, från att under åren 1968-1976 ha varit en furie bakom trummorna. När Steve Morse kom in i bandet kvicknade han åter till. Det var som om han tänkte: Ja, just ja, musik kan vara roligt också, inte bara ett sätt att tjäna pengar..!

Jon Lord har bidragit med mycket till Deep Purple. Kanske inte främst som kompositör, men väl som arrangör, instrumentalist av guds nåde, profil, ”diplomat” och talesman. Bandet har dessutom fått mycket extra publicitet pga Jon Lords symfoniska verk. Hans Concerto for group and orchestra gav Deep Purple väldigt mycket press 1969, och hjälpte till att såpa banan för In rock och hela deras fantastiska karriär. 1999 fick bandet ånyo mycket press när samma verk återuppfördes. Jon Lords betydelse är oerhörd. Däremot är han inte omöjlig att byta ut. I Don Airey skulle han få en mycket värdig efterträdare. Ingen individ kan någonsin ersätta en annan, varesig i Deep Purple, eller någon annanstans. Däremot kan han efterträdas. T.ex av Don Airey. Deep Purple skulle då kunna gå in i en ny fas. Ta ett nytt steg. Utvecklas. Överraska. Visa att de inte tillhör Bachman Turner Overdrive och Smokiegängens trista och patetiska skara. Det förändras inte om Jon Lord väljer att stiga av. Allt kan inte vara som det alltid har varit hur länge som helst. Att det ”alltid har varit så ” är ett oerhört korkat argument mot förändring!

Jon Lord har ännu inte slutat i Deep Purple. Allt är ännu rykten. Hur det än förhåller sig, tycker jag att vi skall respektera det val han eventuellt gör. Han har gett oss så mycket, och han kommer säkert att fortsätta förse oss med ny musikalisk njutning i någon form, om och när han väl väljer att lämna Deep Purple. Dessutom finns alla skivorna där att njuta av.

Att Deep Purple skulle klara av att gå vidare utan Jon Lord tvivlar jag inte ett ögonblick på. Dagens sättning har funnits sedan december 1994. Det är den längsta tid en sättning har hållit ihop! Endast den kategori ”fans” som Micke Eriksson kallar för ”Nissefans”, vägrar fortfarande att betrakta Steve Morse som en ”riktig” medlem i bandet. Urfånigt, men det är alla ”Nissars” problem. Vi andra vet ju hur det förhåller sig. Bandet består av fem personer, samtliga viktiga och oerhört duktiga. Om en av dessa skulle välja att sluta, och en annan oerhört duktig musiker kommer in istället, vad skulle det vara för konstigt, anstötligt och rent av förgripligt med det? Jag inser det inte i alla fall! Ritchie Blackmore`s Rainbow bytte medlemmar snabbare än de bytte scenkläder ibland, men det fungerade. De enda som gnällde då också var ”Nissekategorin”, de som per definition hatar förändring och som aldrig erkände ett annat Rainbow än det med Blackmore/Dio/Powell/Bain/Carey. Vilket ju är intressant. Det var ju Rainbows andra sättning. De hade redan förändrats en gång. Hu, så hemskt! Nej, njut av musiken och försök se framåt! Tillbakablickande är i längden skadligt. Att lyssna på de gamla skivorna ibland och njuta är helt OK. Men att bara lyssna på de gamla skivorna och vägra ta till sig att Deep Purple faktiskt gör fantastisk musik även idag, är urfånigt. Deep Purple lever. Det är ett levande band. Igen. Låt oss glädjas åt det och njuta av deras skivor!

Dagen efter det att DPF publicerade den här krönikan, offentliggjorde Ian Gillan i engelsk radio att Jon Lord faktiskt kommer att sluta i Deep Purple efter den pågående turnèn.

Christer Bolin

© 2002.

HOME