christer28

KRÖNIKA 28: Ingen rock utan Elvis!

Som en hel del av er kanske redan känner till, så ordnas det Deep Purpleträffar här i landet. På dessa kan fans från när och fjärran sluta upp, mingla med likasinnade, köpa och byta skivor och diverse annat med lila anknytning, lyssna på coverband och mycket mer. Kissfansen i The Kiss Army har liknande träffar kring sina idoler, liksom Elvis Presleyfansen och säkert flera andra. För första gången någonsin bevistade jag nu under Allhelgonahelgen en Elvis Presleyfestival. Festivalen anordnas vid samma tid varje år, och det var min hjärtevän Berit som lockade med mig. Det blev en intressant oh trevlig upplevelse som ingav mersmak, och som fick mig att fundera, bland annat en del kring oss hängivna fans av olika artister.

Alla delar vi i varierande grad en passion och ett intresse för artisten/gruppen i fråga. Vi samlar på skivor med svåråtkomligt material, konsertfilmer, affischer, böcker, rockslagsmärken, mer eller mindre konstnärligt utformnade minnesprylar och en väldans massa annat. Vi lär oss låtordningen på skivor, namn på medverkande musiker, detaljer i musikernas privatliv, viktiga årtal då det eller det hände osv. Vi försvarar vår idol/våra idoler med en frenesi som i extremfall kan slå över i sjukligt beteende och till och med våld. En del särskilt tragiska figurer lever mer eller mindre sina liv genom idolen/idolerna. Istället för att själva gå ut och ta del av det livet har att erbjuda, snöar dessa stackars människor in i det utsvävande liv som idolen/idolerna många gånger levt, eller lever. De gottar sig åt historier om excesser av alla de slag, samtidigt som de för egen del knappt ens törs medverka i det vanliga, vardagliga livet. Tragiskt, som sagt.

Än värre är förstås att leva excesserna själv, och som i fallet Elvis Presley dö som en konsekvens av det. En man som till synes hade allt här i världen vad gäller utseende, charm, talang, framgång och pengar, saknade ändå det allra, allra viktigaste. Killen var inte lycklig, för att uttrycka det försiktigt, och han dövade de själsliga plågorna med piller, prylar, mat och sex. Givetvis med allt mindre framgång, och i allt högre och högre doser av allt, fram till det förtida och förnedrande slutet på badrumsgolvet i Graceland – det hem han i praktiken byggt om till ett gyllene fängelse åt sig själv. I Graceland kunde Elvis dra sig undan en allt mer svårbegriplig och skrämmande omvärld. Omgiven av en mindre armè av tvåbenta råttor och jasägare, maldes den forne rebellen ned både fysiskt och mentalt. Det enda som inte klickade på hela tiden var den fantastiska rösten. Den bar honom hela vägen to the very bitter end.

Min beundran för Elvis Aaron Presley är stor och av gammalt datum. Min tonårsskivsamling rymde en hel del av hans skivor, jämte plattor med ABBA, Deep Purple, Uriah Heep, Glenn Miller, Paul Simon med flera. Någon renodlad hårdrockare har jag aldrig varit, även om jag som musiker själv gärna har spelat någon sorts hårdrock i det band jag i många år var medlem i. Mina öron har mer varit öppna för melodi, musikalitet och talang, än för genre, attribut och yta. För omkring 20 år sedan adderade jag den amerikanske gitarristen/sångaren/låtskrivaren och skådespelaren Jerry Reed till listan över favoritartister. Om ni har sett Burt Reynoldsfilmen Nu blåser vi snuten ( Smokey and the banit i original ), har ni både hört hans musik, samt sett honom agera. Han spelar Burtans långtradarkörande polare Cletus Snow i filmen. Än i dag kallas Jerry Reed ibland för The snowman av den anledningen. Det var den här filmen som fick mig intresserad av Jerry Reeds musik, och snart hade skivsamlandet startat. Tämligen snart upptäckte jag att det fanns kopplingar till Elvis Presley, och det försämrade ju inte det hela precis! Saken är nämligen den att det är Jerry Reed som har skrivit låten Guitar man, och det är även han som spelar på Elvis` version. När det gäller Deep Purple har jag länge varit intresserad av att samla på skivor med alternativa tagningar av låtar, och det är förstås så med en del andra artister också. På Elvisfestivalen lyckades jag hitta en skiva med ett stort antal tagningar av just Guitar man. För att göra min lycka ännu större hade även den icke nedtonade mastertagningen inkluderats. Wow! Hur katten kunde RCA ha mage att tona ned låten just när det
verkligen började svänga?

Ian Gillan är en stor Elvisfan, och det hörs väldigt tydligt ibland. Hans versioner av Tryin` to get to you och Trouble är magiska. Än idag händer det att Deep Purple brakar in i någon improviserad Elvislåt, och det är någonting som åtminstone jag uppskattar mycket. Vi får se hur det blir med den saken när de kommer hit om någon vecka.

Att det snart äntligen är dags att se bandet igen känns bra. Det var några år sedan för mig nu. Den gången var det i Solnahallen bandet spelade i. Nu är de tillbaka på Hovet och de stora hallarna igen, och det är de sannerligen värda. Förbandet Uriah Heep är också värda att åter få en chans att spela i de stora sammanhangen. De har visserligen aldrig riktigt nått upp till Deep Purples klass och storhet, men det har kämpat på tappert i alla år. En av de allra bästa konserter jag någonsin sett var för övrigt just Uriah Heep. Det var på Fryshuset 1987. Jag hade träffat dem tidigare på eftermiddagen på en pressträff i Solna, och det var ett gäng trevliga, avspända och lättpratade killar jag mötte. Senare på kvällen fick jag träffa dem backstage före konserten. De var lika avspända då, och de hade fortfarande samma vardagskläder på sig som under eftermiddagen. Brittiska Iron Maiden, väl bekanta med grabbarna i Heep, skulle spela på Hovet påföljande kväll, och var på Heeps konsert helt privat. Strax innan Heep gick upp på scenen, gick jag tillsammans med övriga murvlar och Iron Maidengrabbarna ut bland publiken. Då var det fortfarande tänt i hallen. Ingen kände igen Maidenkillarna, och det var en underlig känsla att stå och avnjuta konserten bredvid dem!

Det kommer att vara nästan på dagen 10 år sedan Deep Purple spelade på Hovet senast. Då kunde den falkögde se en viss Glenn Hughes stryka omkring i publikhavet. Tyvärr fick han inte komma bakom scenen och hälsa på sina gamla lollegor och trätobröder i bandet.
-Glenn who? lär Ritchie elakt ha sagt. Inte snällt, även om det är lätt att förstå att Ritchie lärde sig avsky Glenn under deras år tillsammans. Glenn var en nedknarkad superdiva då.

För 10 år sedan var alltså Ritchie Blackmore bandets gitarrist, åtminstone några få dagar till. Sedan hoppade han som bekant av. Både han och bandet tjänade på att så skedde. Alla parter är lyckliga idag och gör fantastisk musik. Såväl Ritchies nya Ghost of a rose, och Purples Bananas är makalösa skivor, där de tar sina respektive prylar några snäpp vidare. Fria att göra det de vill, kan de åldras med värdighet. Det är jag säker på att Elvis Presley också skulle ha gjort, om han hade fått leva, lagt om livsföring och givit sig själv chansen till det. Och som John Lennon sade:
-Utan Elvis Presley, ingen rock n` roll!

HEM