KRÖNIKA 25: Åren går – kvalitet består.
Jag är 42 år gammal, alternativt 42 år ung, beroende på
vem man frågar, samt på dagsformen. Min egen ålder är
någonting som jag ytterst sällan ägnar den minsta tanke. Men
ibland händer det trots allt att jag hajar till, stannar upp och reflekterar
en stund över att åren faktiskt går. Så gör vi nog
lite till mans och kvinns, skulle jag tro. Ofta är det händelser och
personer i vår omgivning och omvärld, som får oss att tänka
till lite i de här banorna. När det här skrivs är det krig
i Irak. Amerikanska trupper har inringat Bagdad och störtat Saddam Husseins
slaktarregim. När DPF grundades och Slaves and masters var ny, då
var det också krig i Irak, Gulfkriget. Det är 12 år sedan.
Ändå känns det inte så förfärligt länge
sedan. Möjligen skulle man gissa på 7-8 år sedan, om man inte
visste svaret.
Ännu mer konstigt känns det om man tänker på att Deep Purple
Mk II återförenades för 19 år sedan. HerreGud, 19 år!
Om man hade fått en son då, så skulle han idag ha lånat
bilen av en för att ge sig ut på äventyr! Jösses! En sådan
jämförelse sätter onekligen lite perspektiv på det här
med år, tycker Ni inte det, gott folk?
Jon Lord föddes under Andra Världskriget, 1941. Ian Gillan, Roger
Glover och Ritchie Blackmore föddes samma år som kriget tog slut,
1945. Ritchie var bara 18 år gammal när han spelade in sina första
singlar, 1963. Då var jag själv 2 år gammal. Vid 30 års
ålder lämnade Ritchie Deep Purple och startade Rainbow. Det skedde
1975. Då gick jag i högstadiet. När Rainbow släppt den
eminenta Down to earth, gav jag den i födelsedagspresent åt min dåvarande
flickvän Jeanette. Hon fyllde 17 år. I år fyller hon 40. Om
10 år fyller samma kvinna 50. Och själv har jag bara 8 år kvar
dit. Om vi tittar närmare på våra lila hjältar, kommer
Ritchie, Big Ian och Roger att fylla 68 år om bara 10 år, och Jon
hela 72! Åren går, helt tveklöst gör de det.
Trots att jag vet att Ritchie idag har gott om synnerligen tjockt hår
på huvudet, och en Robin Hoodmustasch a la Errol Flynn på överläppen,
är det inte den Ritchie jag spontant ser framför mig när jag
hör hans namn, eller tänker på honom. Nej, då är
det den tunnhårige, mustaschlöse kamerakrossarrebellen på scenen
vid Ontario Speedway 1974 jag ser. Så såg han ut när han gjorde
sitt djupa intryck i mitt musikälskande medvetande, och det är i den
formen jag bevarat honom där. Fascinerande!
Jag har på sistone roat mig med att titta tillbaka på Deep Purples
första två år, samt på vad de olika musikerna hade för
sig och presterade innan de hamnade i de lila sammanhangen. Det som mest har
slagit mig, är den massiva talang de här musikerna uppvisade redan
i mycket unga år. Gillan och Glovers band Episode six var t.ex stundtals
så bedövande bra, att det är svårbegripligt att de inte
nådde längre än vad de gjorde. Det handlade om väl framförd
pop, väl i klass med sådant som sålde bättre och blev
mer känt. Ritchie Blackmore sopade banan rent tekniskt med flertalet av
dåtidens rockgitarrister. Han stoppade tidigt in sådant som senare
skulle bli en så viktig del i hans identitet som gitarrist, t.ex arpeggion,
österländska skalor och influenser från klassisk musik. Ingen
annan gitarrist gjorde det på den tiden, men snart skulle Blackmores spel
komma att bilda skola och förebild för andra gitarrister. Andy Scott
i Sweet tog t.ex efter så mycket han klarade av att härma, och ibland
blev lånen lite väl stora…
Man kan i sammanhanget fråga sig varför Ritchie Blackmores namn nästan
aldrig nämns, när de mest inflytelserika och bästa rockgitarristerna
brukar listas. Jimmie Page är förstås alltid med, vilket är
ett faktum som stör mig storligen. Page tas med , koms ihåg och hyllas,
men inte vår Blackmore, mannen som i princip skapade hårdrocken,
och som tekniskt och emotionellt alltid vida har överglänst herr Page.
Kanske handlar det om det vanliga föraktet mot hårdrock. Kulturknuttarna
hatar ju hårdrock eftersom det är omtyckt av vanligt folk, och Led
Zeppelin har ju aldrig spelat hårdrock. Det har de förstås,
men det förnekar de här fjantarna ihärdigt. Deras flummande och
introverta hjältar får ju på intet sätt blandas ihop med
bra melodier och headbanging! Usch nej! Bort, hemska tanke!
Ronald Padavona, mer känd under artistnamnet Ronnie James Dio, har hållit
på med musik på professionell nivå väldigt länge.
Under det tidiga 60-talet hade han ett eget band som han åkte på
turnè med. Bandet ifråga hyrdes för övrigt in för
att backa upp vår svenska Lill-Babs, på en folkparksturnè
hon idag gärna vill glömma. Dio själv var dock inte med. Han
var annorstädes.
I maj kommer Rhino/Warner att släppa en dubbel-CD med herr Dio, där
vi för första gången kan höra honom i Rainbow, Black Sabbath
och egna bandet Dio på en och samma skiva. En kul idè, påminnande
i upplägg omhyllningsskivan Holy Dio, som kom för några år
sedan. Då handlade det om coverversioner av de här låtarna,
nu är det originalversionerna som gäller.
2003 ser ut att bli ett mycket bra år för oss fans av lila musik.
Deep Purple kommer till Stockholm och Whitesnake ringlar iväg till Sweden
rock festival. Båda banden ligger på skivbolaget EMI, och där
tror man på lila kvalitetsrock igen. Whitesnake har fått en snygg
samlingsplatta utsläppt med uppsnyggat ljud, vilken kommer att säljas
med hjälp av TV reklam. TV reklam är väldigt dyrt, så uppenbarligen
känner sig skivbolaget säkra på att få tillbaka sina utlägg.
Ja, skam vore det annars, med tanke på hur bra Whitesnake alltid har varit.
Dessutom torde nostaligifaktorn kunna hjälpa till att sälja lite skivor.
Det är länge sedan Is this love var populär, men det är
många som minns den. Kommer det sedan en stark studioskiva under nästa
år, är Whitesnake med i leken igen på allvar.
Deep Purples efterlängtade och förhoppningsvis starka skiva kommer
redan i år. Den kommer inte att gå spårlöst förbi.
EMI sitter förmodligen och kokar ihop kampanjer och diskuterar singelval
nu. Fattar ni vad det är som händer? Själv måste jag nästan
nypa mig i armen ibland för att kontrollera att jag inte drömmer.
Ett storbolag tror på kvalitetshårdrock igen, till på köpet
framförd av musiker med relativt ”hög” medelålder!
Wow! Är det månne ett trendbrott vi ser? Skönjer vi slutet på
åldersrasismen inom rocken? Är det äntligen slut på förhärligandet
av skräp och plastprodukter, på bekostnad av talang och musikalitet?
Får hårdrocken äntligen den renässans som under några
år har varit på gång? Mycket tyder på det.
AC/DC bärgade nyligen ett fett kontrakt med ett av de allra största
skivbolagen. Ozzy är så osannolikt inne nu att man häpnar, men
kul är det. Han brukar leverera och har den goda smaken att omge sig med
duktiga musiker. Och så är han ju av och till med i Black Sabbath,
ett av de mest legendariska hårdrockbandet någonsin.
Unga band som Nightwish uppmärksammas och lyckas slå, trots sitt
udda koncept med kvinnlig operasång över melodisk hårdrock.
Detta är intressant. Nightwish är inget fenomen som har hypats fram
i media, eller av skivbolag. Det är någonting som har växt fram
underifrån. Folk har lyssnat på det och tyckt om det. Observera
att jag skrev lyssnat! Nightwish spelar en musik som kräver att man lyssnar
på den koncentrerat. Uppenbarligen är publiken i stigande utsträckning
åter intresserade av att göra detta. Vi kan stå inför
en intressant framtid snabbare än vi anar.
Long live rock n` roll!
Christer Bolin
© MMIII