KRÖNIKA 24: Med flaggan i topp!

Så var det över då. Jag tillstår gärna att det kändes en smula vemodigt, att dra kuvertet med det allra sista numret av Den Heliga Lila Skrift ur brevlådan. Vi människor har ju lite till mans och kvinns den egenheten, att vi tenderar att tro att allting skall vara för evigt. När allt blir vid det gamla, invanda känner vi oss trygga, medan förändringar lätt kan upplevas som skrämmande och hotfulla.
Deep Purple Forever uppstod intressant nog när en betydande förändring hade ägt rum i det band vi älskar. Det återförenade Mk II fanns inte mer. Ian Gillan var kickad och efterträdd av Joe Lynn Turner av alla människor! Helgerån, tyckte många, och jag var inte bland de överförtjusta själv. Åtminstone inte över bandets val av sångare. Däremot älskade jag att Ritchie äntligen börjat spela gitarr igen, istället för att oengagerat fjanta runt med en slide.

Det hände mycket bakom de lila skynkena under de där åren. Somligt sipprade ut, annat hölls förborgat för att sedan med tiden sippra ut det också. Ytterligare annat kommer nog inte fram förens bandet har pensionerat sig, vilket vi ju hoppas dröjer länge än. Micke samlade tidigt ihop föreliggande fakta och diverse rykten, vilka han gjorde sina analyser ifrån. Han såg dessutom till att knåpa ihop långa, detaljrika och i vissa stycken avslöjande artiklar om olika perioder i bandets liv. Som om inte det vore nog, satte han dessutom lila kusinband som Whitesnake och Rainbow under luppen. DPF läsaren kunde på så sätt hålla sig informerad och uppdaterad genom att läsa tidningen.

Exklusiva intervjuer och snygga foton, bl.a av musikjournalisten/fotografen Ola Bergman, Micke själv, fotografen Michael Johansson ( DPFs egen Hovfotograf ) och andra, bidrog till att höja läsvärdet och synintrycket väsentligt. Det samma gällde de utbrott av lätt morbid och underfundig humor som Micke tidigt kryddade DPF med. I början låg dessa små pärlor gömda på snedden i marginalerna. Senare kunde det dyka upp exempel på Mickes milda vanvett på mer framträdande plats. Roliga teckningar, fyndiga rubriksättningar, och annat som man närmast måste känna såväl honom, som Deep Purplehistorien väl för att förstå.

När DPF nu sakta sjunker ned i det förgångnas hav, gör den det med flaggan i topp.
Finalnumret är inte en orgie i nostalgi och 70-tal, utan en titt på Deep Purples moderna historia ända upp i nutid. Det är passande. DPF har ju aldrig heller varit en liten patetisk, lila sekttidning som surmulet hävdat att bandet dog 1973. Tvärtom. Bandet gick bara vidare och in i nästa fas. Och så vidare. Huruvida folk har gillat, eller ens orkat följa alla turer och omstöpningar av formulan eller inte, är ingenting som Micke har bekymrat sig om. Han har talat om vad som har skett, lyft fram det som har varit bra, och klankat ned på det som har varit dåligt – oavsett vilken sättning av bandet det än har handlat om.

Just nu är Deep Purple inne i det mest avgörande skedet i hela sin sentida karriär. De ser ut att satsa stenhårt på att slå sig tillbaka till rampljuset en sista gång. Bandet anlitade Michael Bradford att producera nya plattan. Han jobbar inte gratis, det kan ni vara säkra på, även om han är en gammal Deep Purplefan! Man har förmodligen satsat på att anlita Bradford för att han är en modern producent, med åtskilligt med respekt bland såväl bransch som yngre skivköpare. Skivbolaget vill ha skivan för att i god tid kunna förbereda skivsläppet. Förmodligen vill man att det skall märkas när den här skivan kommer. Den skall inte smygas ut i butikerna, vilket i stort sett Abandon råkade ut för – åtminstone här i Sverige. I Norge kämpade skivbolaget lite mer, och där såldes skivan således bättre också.

Och stora produktionsbolaget EMA har ordnat Hovet åt våra hjältar igen. Det är en tydlig fingervisning om att någonting stort och viktigt har hänt. Man tror på Deep Purple. Det finns pengar i dem, och då inte bara i form av de väldiga och trygga summor som hela tiden tickar in från försäljningen av gamla 70-talsskivor. Nej, det går att göra nya, friska pengar på dem också. Stora pengar. Michael Bradford skriver på sin hemsida om hur oerhört imponerad han blev av gubbarnas musikalitet. Han skriver också om att Deep Purple är ett riktigt band, och inte något skräpgäng som tabloidpressen gillar. Inte heller är de några playbacktöntar, eller några som säljer ut sig och skiftar stil allteftersom musikmodet växlar. Enlig Bradford finns det ett nyväckt behov av just precis detta. Ungdomarna har börjat trötta på dansande deodoranter, snacksaliga slumområdesbor och skrammelband. De har börjat efterfråga kvalitet igen. Musik av riktiga musiker. De vill inte längre se fyra röstsvaga töntar stå och dansa aerobics med headset, och mima till förinspelad, datorgenererad musik. De vill se riktiga band igen och höra folk spela och sjunga på riktigt. Fler och fler tycks ha insett att det inte heller är så dumt om musiker också är duktiga på sina instrument. Vad kan då vara bättre att släppa upp på banan, än ett väloljat, ultraproffsigt, men ytterligt lekfullt och underhållande Deep Purple?

Dagens band är ju visserligen fortfarande förbaskat skickliga musiker, men ingen mer än möjligen den mest inskränkte och fåkunnige punkromantiker till kvällstidningsmurvel, kan på allvar påstå att bandet är tråkigt. Under 70-talet kunde det faktiskt hända att de var just tråkiga, oavsett vilken sättning det än var fråga om.
Det kunde ibland bli en aning för allvarligt. Bandets ego gjorde ju att de lättade ifrån allt vad verklighetskontakt hette stundtals. När Tommy Bolin stod där med sin Echoplex och förde oväsen i 10 minuter utan att riktigt veta vad han höll på med, då var det tråkigt. Eller när Ritchie Blackmore förlorade sig i en spärreld av rent oväsen under samma tidsperiod. Då var det också tråkigt. Ibland, i alla fall.

Så är det inte nu för tiden. De döda punkterna är borta. Bandets entusiasm smittar av sig på publiken. Glimten i ögat finns där hela tiden. Trots en betydande kollektiv och individuell ekvilibrism, slår det aldrig över och blir introvert, överpretentiöst och tråkigt. Deep Purple tycks inte glömma bort sina rock n rollrötter, och det skall vi vara tacksamma för!

Ni har väl köpt biljetter redan?

Christer Bolin
©MMIII

HOME