KRÖNIKA 22: Skivbranschen bäddar säck

Den senaste tiden har vi kunnat ta del av skivbranschens gnöl och gnäll över vikande försäljning. Nedladdningen från Internet utmålas som Det Stora Hotet. Struntprat, säger jag. Det största hotet mot skivbranschen, är givetvis skivbranschen själv. Den har i åratal bäddat säck åt såväl sig själv, som oss skivköpare, och den fortsätter oförtrutet på den inslagna vägen mot undergången.

Det är många saker som felas. Först och främst handlar det om produkten, det vill säga musiken, som allt mer och mer reduceras till just en produkt, och inte någonting med högre värden än så. Jag är en entusiastisk anhängare av såväl marknadsekonomi som kapitalism, och jag är fullt medveten om att skivbranschen gärna vill tjäna pengar. Gott! Inget ont i det! Problemet är bara att skivbranschen i så hög utsträckning väljer att lura på okritiska unga människor rent skräp, billigt producerat, maskinfixat skräp utan musikaliska kvaliteter. Man satsar pengar på att låta någon bimbo, som medverkat i en debil dokusåpa på TV, göra en skiva. Huruvida bimbon, manlig eller kvinnlig, kan sjunga är ointressant. Bimbon är känd, det räcker. Körtjejer och falsksångsfilter i datorn fixar resten. Bimbon har blivit popidol och skivbranschen har fått en ny liten guldkalv att krama pengar ur, innan det är dags att göra popidol av någon annan villig bimbo.

Några inom skivbranschen låtsas vara fiiiiinare än vad de är, när de istället för såpabimbos satsar på uppenbart talanglösa band som Den Gemena Skånska Byrackan, och Kusin Knase – bandet som Den Falsksjungande Låttjuven hör hemma i, när han inte är ute och är pinsam på egen hand. Kvällspressen brukar ju vara snara att hylla amatörism, falsksång och oljud som både ”bra” och ”nyskapande”. En ohelig allians bildas. Skivbranschen släpar fram replokalernas bottenskrap, och kvällspressen hyllar det. Ungarna går på det. Pengarna rullar in. Samtidigt får artister med betydande talang sparken av åldersskäl. Att vara ”gammal” och ”duktig” är inte inne. Det blir storstöveln i röven på de artister som i många år varit med att bygga upp branschen, inklusive dess förmögenheter.

Andy Warhol, popkonstnären, sade med kuslig exakthet att ”i framtiden kommer varenda kotte att vara berömd i en kvart”. Vi är sedan länge där. Nöjesindustrin, framförallt TV och skivbransch, konsumerar människor – företrädesvis unga, oerfarna och naiva människor, som tror att lyckan och framtiden ligger i att skämma ut sig i en dokusåpa. De som har kommit fram den vägen och sedan har lyckats klösa sig kvar, och därefter göra sig en riktig karriär inom Nöjesindustrin, är ytterst lätt räknade. Resten flammar upp som irrbloss i natten, brinner fort, brinner ned och glöms bort. Om de inte hamnar i det patetiska facket känd för att vara känd, förstås.

Härom veckan kunde vi läsa att storbolaget kickat rappande skådespelaren Will Smith. Huvudanledningen var att han är för ”gammal”, och att det är därför som försäljningen av hans skivor dalar. Hur sjuk är den här branschen, egentligen?! Tänk efter nu. Deep Purplegubbarna är mellan 50 och 60, Jon Lord blir till och med 62 i år.
Inte bryr väl vi oss om det? Frank Sinatra var över 80. Brydde sig folk om det? Vad tusan har ålder med saken att göra? Lyssnade inte Will Smiths fans på honom för att de tyckte att han rappade så bra, eller hade så bra texter e.d? Lyssnade de bara på honom för att han var ung? Fick han kanske sitt skivkontrakt just för att han var ung, och dessutom rappande afroamerikan? Sådana är ju på modet sedan många år. Det ligger snubblande nära att tänka tankar om exploatering här. Både exploatering av Will Smith förstås, och av den skivköpande allmänheten – i synnerhet de yngre i storstädernas problemområden.

Rap är förhållandevis billig att producera. En händig ordsmed, som t.ex Eminem, med datorvana, några synthar och rätt datorprogram räcker långt. Det behövs inga dyra timmar i studion och inga studiomusiker. Den ensamma rapparen har inget band. Det är bara en person att avlöna, istället för fyra, fem om det handlar om ett vanligt rockband. Fattar ni att skivbranschen älskar detta, och därför lägger ned fantasisummor på att få ungarna att göra det samma?! Ty det är just det de gör. De pengar som sparas in i de första leden, lägger de ut för att hålla upp intresset för genren. Det handlar om indoktrinering, propaganda, och ett utnyttjande av folks benägenhet att vika inför grupptryck. Skivbranschen säljer inte bara själva rappen, utan de säljer en hel livsstil, ett helt koncept. Det gäller att vara ”rätt”. Säckigast brallor vinner! I USA har till och med mord skett för att mördaren har velat komma över offrets dyra, trendriktiga gymnastikskor. Nu har skorånen kommit även till Sverige. Ännu har ingen dödats, utan det har stannat vid hot och svår misshandel. Sinnessjukt! Rappen har blivit lika genomkommersiellt som någonsin punken var. Ty oavsett vad ”idealistiska”, små illröda anarkistungar än må tro, så var punken en produkt från början. Rappen var inte en produkt, men den blev det.

Skivbranschen lade ned hela avdelningar som sysslade med hårdrock, jazz och annat. Gamla kunniga trotjänare och entusiaster fick gå. Nya vindar skulle blåsa. Ut med det gamla och trista. In med det nya, tunga, feta och gatsmarta i form av rap. In med talanglösa neopunkare, och in med ständigt nya såpabimbos. Hallelujah! Så skulle himmelriket och de snabba vinsterna nås. Jag får precis just i denna stund upp Dire Straitslåten Money for nothing i minnet. En klockren spark i skrevet på en sjuk och girig bransch! Dessutom en väldigt bra låt.

Jag hävdar bestämt att skivbranschen håller på att slå undan benen på sig själv. Dagens artister är till stor del försedda med ett kort bäst-föredatum. Omsättningen på dem är stor. De individuella skillnaderna är många gånger obefintliga, vad gäller det musikaliska. Låtarna skrivs ofta av samma personer, och spelas in i samma studios. Låten och artisten hamnar en kvart i mediabruset, och sedan är båda borta, ersatta av en ny, massproducerad kvartssuccè. Intresset för det som borde vara det viktigaste, det vill säga musiken, går ned bland radiolyssnande ungdomar. Man lär sig att allt nytt är bra – eller åtminstone ”rätt”, och att allt gammalt är dåligt. Och är det inte direkt dåligt, så är det smått töntigt och efterblivet att gilla något som var populärt för ett halvår sedan. Och vem har väl lust att var töntig? Men skivbranschen borde vara rädd om ”töntarna”, ty det är dessa som kan bli trogna skivköpare. Vi som gör DPF är sådana töntar, precis som jag utgår ifrån att ni som läser detta är det. Vi växte upp med riktiga artister, profilstarka och oerhört duktiga musiker, som grep våra hjärtan och gjorde oss till hängivna fans och skivköpare. Jag har köpt Deep Purpleskivor i 30 år nu ( Herre Gud, är det SÅ länge??? ), och det har Micke och Staffan också gjort. Var finns ”dagens Deep Purple”? Vilket är bandet som kommer locka skivköpare att lätta på plånböckerna under de närmaste 30 åren? Kanske är det Nightwish. Kanske är det ett ännu inte kontrakterat band i en källare i Sveg, Düsseldorf, eller Baltimore. Det är däremot varken Den Gemena Skånska Byrackan, eller Kusin Knase!

Musik håller på att göras till en sorts slit och slängvara, tonal junk-food, och jag gillar inte den utvecklingen. Duktiga och hårt jobbande musiker inom många genrer får allt mera svårt att komma fram. Kanske kan de fortfarande få göra skivor, men hur länge till? När faller bilan? Och även om inte bilan faller, så får dessa musiker ofta finna sig i att spela för mindre publik. Storpubliken väller i stället likt en berusad fårskock mot de senaste skivbranschprodukterna.

Har det inte alltid varit så då? Svaret är både ja och nej. Renodlade ”produkter” har funnits tidigare. The Monkees är ett känt exempel ifrån 60-talet, ett gäng fotomodeller som låtsades spela. I förlängningen lärde de sig dock att spela tämligen hyggligt, och skaffade sig på så vis en viss trovärdighet – något som knappast var branschens avsikt.
Renodlade produkter har sedan dess bara blivit fler och fler. Det mest allvarliga är kanske inte just detta faktum i sig, utan att det nu för tiden inte släpps fram så mycket riktig musik som tillåts konkurrera om publikens gunst. Skivbranschen utgår ifrån att en stor del av skivköparna idag är dumma i huvudet, och inte klarar av mer avancerade saker. Kan det vara sant? Har vår art degenererat så på bara 30 år? Ibland händer det att jag funderar på om det faktiskt inte kan vara så, men så illa kan det ju förstås inte vara! Eller?!

När jag växte upp var det inte ovanligt med låtar på sex, sju, åtta minuter, och då handlade det inte om en tjatig evighetsremix, utan om långa, komplexa låtar med många delar. Det mest intressanta med allt, är att det var dessa band som sålde bäst! Deep Purple var ett av dem. Pink Floyd och Led Zeppelin var två av de andra. Varför gick det hem då? Jo, folk visste om att det fanns, samtidigt som det backades av både skivbransch och media. Fokus låg på kvalitet. Pop och produkter för barnen, men kvalitet i övrigt. Ja, lite hårddraget såg det ut så. Hur kunde det sedan gå så fel? Hur kunde fokus istället flyttas över på produkter och tonala fekalier? Någon borde undersöka det. Klart är att många är skyldiga!

Skivbranschen förfasar sig över den ”illegala” kopieringen av skivor. Jag förstår att de är seriöst bekymrade över rena olagligheter, som när någon bränner av en CD och sedan tjänar pengar på att sälja kopiorna. Sådant är stöld och skall självklart beivras. Däremot blir jag fullständigt skogstokig, när skivbranschen förvägrar mig rätten att fritt handskas med den skiva jag ärligen och dyrt har köpt. Som konsument har man rätt att göra en kopia för enskilt bruk, en säkerhetskopia t.ex. Dessutom har man rätt att sätta ihop egna ”blandband” på CD-R, under förutsättning att det är strikt för personligt bruk. Den rätten ger sig skivbolagen in och tafsar på, när de lägger in diverse spärrkoder och sattyg i skivorna. Vissa spärrar gör till och med att de dyrt inköpta skivorna inte går att spela, och andra är gjorda så att din dator skall krascha om du lägger skivan i din discdrive. Jo, det är faktiskt sant! På www.fat-chucks.com kan ni läsa allt om spärrade skivor, vilka spärrar det handlar om, hur man eventuellt kan gå förbi dem, samt vilket helvete man kan få i sin burk om man försöker spela en skyddad skiva.

http://www.fatchucks.com/z3.cd.html

Jag har personligen infört bojkott mot spärrade CD-skivor. Jag lusläser omslagen och kollar både etiketter och spelytor innan jag köper. Jag vill inte slänga ut pengar på en undermålig och defekt produkt! Fler än jag har börjat göra så här. Vi konsumenter och musikälskare måste helt enkelt tvinga skivbranschen att fatta att de är fel ute. I USA förekommer knappt några spärrade CD. Skivbranschen törs inte. De är livrädda för stämningar. Alltså är de medvetna om att de har fel! Skamligt är vad det är!!!

Och så slutligen några ord om nedladdningen ifrån Internet. Jag tror, tvärtemot den gallskrikande skivbranschen, att nedladdningen ifrån Internet är bra för alla parter. Många, många människor laddar hem någon låt på prov, och om de gillar det de hör, ja då ser de till att köpa album med den artisten. En riktig CD låter alltid vida bättre än en Mp3-fil. Internet är ett gigantiskt audiotek, en ljudbank där du kan provlyssna gratis. Ingen sur och ointresserad butikspersonal, ingen trängsel, inget tjafs. Du kan odla ditt musikintresse. Kan det vara det skivbranschen är så rädd för? Att folk skall upptäcka att det finns bra musik av riktiga artister också? Tanken är intressant, i alla fall!

Christer Bolin
© Januari MMIII