KRÖNIKA 18 - SLICE UP YOUR LIFE!
Papperstidningsvarianten av Den Heliga Lila Skrift får en Efterträdare vid namn Slice. Det har ni förmodligen redan läst här på siten. Som skribent och medarbetare är det ett projekt jag är väldigt entusiastisk inför. Slice är tänkt att bli en sorts oas för alla oss excentriker olika slag, som kräver lite mer av tillvaron och livet. Alla vi som föredrar intressant musik av duktiga musiker, framför ointressant dito av sopor. Alla vi som vet att det är Adam West, och inte Val Kilmer, som är Batman. Alla vi som växt upp med kulturtidskriften Mad, och små krigstidningar för en krona. Alla vi som byggde plastmodeller i vår ungdom, och än idag, likt Yngwie och Lemmy, fortsätter att göra det. Alla vi som vet att mysbyxor, träningsoveraller, brallor med Gällivarehäng, nätbrynjor och gympaskor, är livsfarliga för sexuallivet. Alla vi som säger "Doh!" när vi gjort bort oss. Alla vi män och kvinnor som samlar på något, oavsett om det som i Ian Gillans fall handlar om modelltåg, eller som i Mariah Careys fall handlar om sexiga, högklackade skor. Alla vi som tycker att BDSM är en roligare förkortning än SKTF. Alla vi som så smått fått spetsiga öron av att titta på Star Trek. Alla vi som har noterat att World Trade Centerhusen har redigerats bort i vinjetten till Sopranos. Alla vi som vet att det finns tre Duke: Duke Ellington, John "The Duke" Wayne och Duke Nuke`m. Alla vi som vet att Sanningen finns därute. Alla vi som kräver att humor skall vara rolig. Alla vi som vet vem Bettie Page är. Alla vi som orkar hålla rätt på inte bara låtordningen på skivorna, utan även vilka som spelar vad på dem. Alla vi som fortfarande orkar, vill och vågar leka. Alla vi som har svårt att tro på "naturliga" förklaringar till att kossor kan upphittas helt tappade på blod ute i hagen, utan att några spår av varesig slakt, eller olaga intrång i hagen kan påvisas ens av kriminaltekniker. Alla vi som vet att både Stanley Eisen och Gene Klein är med i sminkrockbandet Kiss. Alla vi män och kvinnor vars hjärtan klappar extra hårt, när sexiga Xena gör en flipkick i TV rutan. Alla vi som är fantaster nog att kunna se om en och samma film 15 gånger, eller mer. Alla vi som i varierande grad, och med olika mått av framgång, vågar vara oss själva, och gå våra egna vägar. Det är bland annat för oss Slice är tänkt att vara. Och eftersom jag själv är en excentriker, så tycker jag förstås att det skall bli väldigt roligt att arbeta med projektet, tillsammans med det övriga gänget särlingar bakom Slice.
För oss som skribenter och medarbetare, innebär Slice en möjlighet att fördjupa oss i, och lyfta fram sådant, som ligger oss själva - och förhoppningsvis en hel del av er andra - varmt om hjärtat. Ingen kan gilla allting här i världen, och det är vi medvetna om. Men i godispåsen Slice skall det förhoppningsvis finnas så pass många välsmakande karameller, att det där man tycker mindre om, ändå inte gör att man som läsare tappar intresset och ratar tidningen. En del av karamellerna kommer säkert att uppfattas som sura av vissa, syrliga av andra, och riktigt söta av en tredje grupp, men det är så livet är, gott folk! Vi är inte ute efter att vara precis alla till lags i alla lägen, och vi tänker inte bli politiskt korrekta. Och precis som fallet är här på DPFs hemsida, så kommer de olika medarbetarna att driva sina egna linjer och åsikter. Åsiktsbrytningar kan vara uppfriskande.
Både Micke och jag är hängivna byggare av plastmodeller. Jag har märkt att en hel del Deep Purpletokiga grabbar i min egen ålder ( 42 i februari 03 ), har byggt plastmodeller tidigare i livet. Micke och jag återvände till hobbyn var för sig ungefär samtidigt, runt 1990. Det är något ingen av oss idag ångrar. Det är en stimulerande, kreativ och utvecklande hobby, med en mycket stor subkultur, som vi i ett kommande nummer av Slice skall titta lite närmare på. Det finns mängder av specialtidskrifter och föreningar för modellbyggare, och intressant och glädjande nog har även kvinnor letat sig in i de sammanhangen också. Limma på, tjejer, kanske man kan utropa! ( Pun intended! )
Särlingar och excentriker finns i alla generationer. Vi bakom DPF växte samtliga upp på 60-talet, och jag antar att vi präglades rätt hårt av det vi hade omkring oss i form av underhållning, humor, sexualsyn, kultur, musik och annat. Om man hade en lätt morbid läggning i sin personlighet ( och det hade man..! ), kunde man under uppväxten frossa i Familjen Addams på TV, avnjuta kulturtidskriften Mad och skräckserietidningen Chock, bygga plastbyggsatser av fullt fungerande giljotiner - komplett med en korg för huvudet, och ett framstupaliggande åskådningsexempel att släppa plastbilan på, lyssna på Alice Cooper och titta på bilder där han blir giljotinerad, se starka, balla hjältar som Madigan, Kojak och Rockford skipa rättvisa på fredagskvällarna, se de läderklädda och stilettklackade hårdrocktjejerna i The Runaways leverera girlpower långt före begreppet myntades, skratta sig harmynt åt TV serier som Monty Python`s Flying Circus och The Goodies, följa dokusåpan Deep Purple och häpna över talangen, intrigerna och alla excesser, ja, det var mycket som bidrog till att forma oss till de kufar vi är idag.
Där hade jag kunnat sätta punkt, och därmed fått våra unga år att framstå i ett härligt, nostalgiskt skimmer. Men det var inte bara godbitarna ovan som formade oss. Världsläget gjorde säkert sitt till också. Terrorbalansen var en realitet. Öst och Väst stod i harnesk och bligade bistert på varandra, längs en fullständigt pervers och dödlig delningsmur i Europas mitt. Ett allom förintande kärnvapenkrig var något som vi alla hade med i våra kalkyler, och med facit i hand vet vi att det var ohyggligt nära några gånger att det bröt ut. Båda av rena misstag, och som ett resultat av sinnesrubbad maktsträvan. Ian Gillan har behandlat det här, både i Child in time, och i M.A.D, låten han spelade in med sitt eget band Gillan.
Människor har alltid reagerat olika inför Döden och dödshot. Vissa kapitulerar inför sin fruktan och går sönder, andra förnekar det hela och börjar maniskt att göra saker för att förtränga och besvärja det de fruktar. En tredje grupp inser det sjuka i alltihop, och börjar garva åt det. Så har åtskillig humor uppstått, och humorn är känd som en spänningsförlösare av stora mått. Till och med i koncentrationslägren under Andra Världskriget, fanns det fångar som orkade skämta om det som pågick. Jo, faktiskt, hur otroligt makabert det än kan låta. Den som inte tror mig, kan leta reda på Richard Grunbergers utmärkta bok A Social History of theThird Reich, utgiven på Penguin.
Vi levde alltså under ett reellt, men diffust dödshot. Det är en bit av det hela. Sedan tillkom det faktum att ifrågasättandet av både det ena och det andra i samhället och världen, hade börjat på allvar. Heliga kor massalivades lite varstans, utom förstås i Indien. Tabu efter tabu bröts, och allt fler företeelser blev parodierade och satiriserade. Man skojade om Gud, Jesus, Påven, Kyrkan, Döden, Livet, politiken, sexuella minoriteter, och mycket mer för att det var på tiden. Och eftersom tonåringar alltid i alla tider har revolterat mot "god smak" och utmanant gränserna för hur långt man kan gå, gillade vi det vi såg. Vi bänkade oss framför Dave Allens TV shower och garvade så vi tjöt.
Vi växte upp under sanslös högkonjunktur och utveckling. Under sådana tenderar experimentlustan inom de kulturella sfärerna tillta. Omvänt tycks tider av kris och nöd locka fram det enkla och banala. Egentligen är det ganska självklart, om man ger det en tanke. Ju mer som är okay omkring än, desto mer intresse kan man fokusera över på nya, okända saker. Man kan mobilisera ro nog att sätta sig ned och njuta av en 30 minutersversion av Mandrake Root, med ett lekfullt Deep Purple då. Om däremot inga jobb finns att få, priserna stiger och det mesta är skit, ja, då flyr man till lättuggad musik istället. Givetvis generaliserar jag lite nu, men det finns faktiskt belägg för att det i stor utsträckning förhåller sig så här. Och när det gäller film, så är det här nog ännu lättare att se. Rysare och tunga problemfilmer av t.ex Ingmar Bergman, kan man bara se med behållning om man mår bra, och har frid omkring sig. Mår man pest och har själsnöd, behöver man få koppla av.
Sex och sexanspelningar fanns snudd på överallt när vi växte upp. På bio, i TV, i radio, i tidningar, på skivomslag och naturligtvis på sexklubbar, där man kunde betitta det mesta från strip-tease, till samlag. Vissa ojade och vojade sig otroligt mycket över detta. Vissa kristna moralister inom främst Folkpartiet så till den milda grad, att de bröt sig ut och bildade sekten/partiet Kristen Demokratisk Samling, föregångaren till dagens -åtminstone utåt- mer allmänborgeliga Kristdemokratiska Samhällsparti. Droppen som fick KDS-grundarnas bägare att rinna över, var en film av Vilgot Sjöman. Det förekom samlag i den. Gäsp!
Den sexuella frigjordheten hyllades förstås också av många, inte minst av många kvinnor. Det var en rolig tid, även om just vi kanske var i yngsta laget för att kunna uppskatta den fullt ut. Grabbarna i Deep Purple däremot, hade inte bara åldern inne..! ( Pun intended! )
Men säg den glädje som varar, som pessimisterna brukar säga. Numera har en otäck, talibanistliknande nymoralism brett ut sig. Och sedan har vi då HIV/AIDS att förhålla oss till numera. Och terrorismen. Men vi har faktiskt blivit av med det överhängande hotet om ett totalförintande kärnvapenkrig. Det, mina vänner, är goda nyheter! Att Slice är på gång, är också en god nyhet, om än i en helt annan, och mer blygsam division. Vi lovar dock att göra vårt yttersta för att slå ned som en bomb med varje nytt nummer!
Rocka stenhårt, gott folk! Slice up your life!
© Christer Bolin,
December 2002.