Krönika 35: Mycket väsen för lite ull

Så har vi då efter en del fördröjning och strul fått tillgång till den remastrade Burn. Min spontana reaktion efter några genomlyssningar är besvikelse. Det gamla talesättet mycket väsen för lite ull, känns inte helt malplacerat. Visst, det ursprungliga albumet har fått sig en ljudmässig uppfräschning, men den är inte så stor som man hade kunnat vänta sig. Förmodligen beroende på att Burn redan i ursprungligt skick lät så bra, vilket förstås hedrar Martin Birch, mannen som en gång producerade skivan så väl. När Burnskivan nu återutges tillfogas den läckert funkiga singelbaksidan Coronarias redig till låtlistan. Det hade kunnat vara en god nyhet, men det är det enligt mitt förmenande inte. Filuren som har mixat om låten har visserligen låtit bli att tona ut den mot slutet, och därigenom givit oss tillgång till några extrasnuttar av Ritchies gitarr, men till vad nytta är detta, då nollan samtidigt har passat på och lägga dit ett tjockt, förstörande lager ekosmet över alltihop? Och som en extra bonus har samme fjant vridit till lite extra på ekoratten under Ritchies inledningsfigur, vilket har ruinerat densamma närmast totalt. Det låter helt enkelt eländigt, och det tycker jag för övrigt att samtliga nya mixar också gör. Detta gäller i synnerhet nymixningen av titellåten, vilken har fått groteskt uppmixade sångkörer på bekostnad av Ritchies gitarr. Trycket och krunschet är borta. Nymixar är ett känsligt kapitel. Ibland fungerar det hur bra som helst, som till exempel Roger Glovers mixar på In rock. Ibland fungerar det inte alls, och på Burn är det magplask i samtliga försök. Tyvärr. Men som om inte detta vore nog, så har skivan försetts med skivköparovänlig kopieringsspärr. På grund av denna kan ni kanske inte spela den dyrt inköpta skivan i bilanläggningen. Inte heller kan ni lyssna på den i datorn, åtminstone inte med behållning, eftersom den ”datorversion” som då poppar igång har erbarmligt dåligt ljud. Om ni kan, försök få tag på den engelska utgåvan, vilken är fri från detta fanstyg! Annars har ju ljudkortet alltid en ingång..!

Är det bara skräp med nyutgåvan då? Nej, ingalunda, men skillnaden i ljudbilden är som sagt inte lika enorm som på de tidigare skivorna. Den verkligt stora behållningen är istället CDboken, som i vanlig ordning är välmatad och kunnig. På den punkten fortsätter EMI på den inslagna linjen. Likaså då det gäller utformningen av den yttre skyddskartongen, vilken så när som på kopieringsskyddsblaffan på baksidan är snygg. Att man fegt nog valt att göra onödiga nymixar som utfyllnad, istället för att inkludera åtminstone något från den nyligen påträffade repetionskassetten, är inget mindre än en skandal. Att skylla på unken ljudkvalitet håller inte. På Mark I skivorna har ju tämligen unket material tagits med, och det har varit guld värt för oss Deep Purplevänner. Vi står gärna ut med brus och dylikt, bara vi får en liten inblick i arbetet med en platta. Men det kunde vi alltså glömma den här gången. Trist, EMI! Likaså hade något livespår kunnat inkluderas, men det gav man också tusan i. Varför tog man inte och lade till en låt eller två från den kommande Live in London? Det hade varit smart, och tjänat som reklam för den skivan. Nu missade man den möjligheten. Allt det här drar förstås ned intrycket av alltihop. Vi fårhoppas att ordningen återställs när Stormbringer väl släpps, men hoppas inte för mycket där ute i stugorna…

Apropå Burn och dess fantastiska titellåt, så har Ian Paice nyligen berättat om varför trumspelet på den låten är så vilt och furiöst. Orsaken var att herr Paice var förbannad på massa tjafs i studion, och det bästa han kunde komma på att göra, var att avreagera sig på trumsetet. Bästa herr Paice, eftervärlden är dig evigt tacksam! Trumspelet är bland det
bästa du satt på en studioskiva!

En annan ny produkt som på sistone har landat i skivaffärernas Deep Purplefack, är skivan Inside Deep Purple 19691973. Den finns både som vanlig CD, och som DVD. Jag har endast bekantat mig med CD utgåvan, och det är väl en småtrevlig produkt, om än lite udda. Till det yttre är det en sällsynt snyggt formgiven skiva. Det är inte ofta man ser sådant idag, så det blir extra stilpoäng till formgivarna för det! Konceptet för själva skivan, är att ett gäng rockjournalister och musiker, som till exempel Neil Murray och Doogie White, kommenterar bandets historia, skivor och låtar. Pratet är uppblandat med en hel del musikaliska godbitar, men det är tyvärr, tyvärr inte fråga om hela låtar. Stundtals är detta väldigt frustrerande, eftersom det är så pass bra kvalitet på de inspelningar som tagits med. Måtte de snart dyka upp på riktigt i kompletta versioner! DVDutgåvan av den här skivan har jag som sagt inte bekantat mig med, men denvanliga CDn kan jag rekommendera till fans med goda engelskakunskaper, somgärna läser utländsk musikpress, och som ändå gärna vill ha allting med
lila anknytning. Priset är också överkomligt. Både CDn och DVDn ingår i en serie med samma upplägg, och andra artister är bland annat Thin Lizzy, Pink Floyd och Led Zeppelin. Min magkänsla säger mig att vissa krafter nog nu samlar sig för att försöka få bort de här oauktoriserade produkterna från marknaden. Det kan således kanske vara vist att inhandla det man vill ha utan allt för stort dröjsmål…

Christer Bolin
© Oktober MMIV