Höstkrönika
Så är det då dags att ännu en gång följa med
Moder Natur ned i höst, ruskväder och kyla. Eftersom finvädret
i stort sett uteblev helt den här sommaren, torde inte övergången
mellan årstiderna kännas särskilt mycket. Nåja, årstiderna
är som de är, och varenda en av dem har sina egna tjusningar. Vädret
till trots har det på det privata planet varit en bra och behaglig sommarperiod,
fylld med positiva och själsstärkande upplevelser. Minnet av en härlig
kryssning blir särskilt skön att bära med sig in i höstmörkret.
Lagom till återstarten av DPF siten, har Universal släppt en dubbelsamling
med Ronnie James Dio, på vilken vi kan hitta material med Elf, Rainbow,
Black Sabbath och Dio. Om man har alla originalskivorna är det en smula
onödig produkt, men den är ganska trevlig ändå. Själv
är jag något förvånad över att skivbolaget uppenbarligen
satsat så pass stort på projektet. Uppenbarligen är det någon
i ansvarig ställning som anser att pengar går att tjäna. Ett
högst rimligt antagande! En och annan ny, yngre skivköpare kommer
nog lockas att ta en fördjupad titt på de här grupperna, och
det är ju i så fall kul. Personligen har jag en känsla av att
inte minst Rainbow i dag är lite bortglömt. De gånger bandet
finns representerat på samlingsskivor, brukar det mest handla om de mer
popiga hitsinglarna. Inget ont i det, men Rainbow var så mycket mer än
så. Det är verkligen tråkigt att Ritchie surmulet motsätter
sig att gammalt arkivmaterial kommer i dagen. Det finns massor att gräva
fram.
Och snart har vi tillgång till den remastrade versionen av Burn, Deep
Purple Mk IIIs första skiva från 1974. Av det vi kunnat höra
från skivan på EMIs praktbox, är det en väsentlig uppsnyggning
som skett. Själv är jag mest nyfiken på de nya mixarna av några
av låtarna. Förhoppningsvis tillför de något nytt till
lyssningsupplevelsen. Det är synd att inte alla gamla skivor ges ut som
dubblar, på samma sätt som skedde med Deep Purples Machine head.
På den fick vi ju dels en skiva med albumet remastrat och originalmixat,
dels en skiva där låtarna mixats om rejält.
Det var länge sedan det pratades om att Whitesnakeskivorna skulle snyggas
upp och återutges. Med undantag för David Coverdales två första
soloskivor, har vi ännu inte sett minsta skymt av de där skivorna.
Man kan undra vad som fördröjer dem. I ärlighetens namn är
det inte alla Whitesnakeskivor jag längtar efter. Jag har redan alla i
vanliga CD utgåvor, och flera av dessa tycker jag är genuint tråkiga
skivor. Come and get it och Saints & sinners spelar jag till exempel aldrig.
Jag tycker bandet går på tomgång på de skivorna, och
att de mal på och återupprepar redan överanvända grejer.
Skillnaden mot Trouble och Love hunter är påfallande. Där känns
bandet fräscht, och melodierna är utmärkta. Omsättningen
av personal har ännu inte börjat anta Rainbowliknande proportioner.
Jag minns själv hur jag upplevde att bandet förändrats till det
sämre. Ironiskt nog var det med skivan Ready an` willing, som det enligt
mitt förmenande började tippa utför.
Varför ironiskt? Jo, när bandet lyckades locka med sin tredje Deep
Purplemedlem, trummisen Ian Paice, så borde det snarare lyfta istället
för att sjunka. Men sjönk gjorde det, och det var tidsmässigt
ungefär där det började. Det var naturligtvis inte Ian Paice`
fel. Kanske hade David Coverdale börjat ledsna själv, eller också
hade han fastnat i den alltför vanliga fällan. Den fälla som
går ut på att leverera mer av samma, mer av det som fungerat förut,
det man vet säljer för att det sålt förut. Artister som
hamnar där - och det gör nog de allra flesta lite då och då
- lever på sikt farligt. Det är lite grann som om man börjar
leva på sin favoriträtt och på sin favoriträtt allena.
Det är gott i början, blir enahanda efter ett tag, och på sikt
är det rent av farligt.
På sistone har jag haft ett litet Whitesnakeskov, då jag gått
igenom samtliga skivor för en egen samling från dessa. David Coverdale
har en fantastisk röst, och han är en många gånger driven
låtskrivare. Att hans senaste skiva Into the light mer eller mindre floppade,
är verkligen tråkigt. Skivan är bra, och den hade varit värd
ett bättre öde. Att herr Coverdale nu som en konsekvens ser sig tvingad
att återuppliva Whitesnake åtminstone till namnet, tycker jag inte
om. Istället borde han göra som Ritchie Blackmore, och vända
ryggen åt alltihop och göra sin egen grej istället för
något han innerst inne inte vill. Det skulle bli något det! Både
Starkers in Tokyo och Into the light visar att det kunde bli hur bra som helst.
Så om några år kanske vi får se en David med normal
hårfärg igen, vem vet.
På tal om utlovade remastringar, så har jag inte sett till de uppfräschade
versionerna av Tommy Bolins soloskivor ännu. Men de klassiska Gillanskivorna
lär visst vara på ingång i butikerna snart. De har varit utgångna
sedan länge, och när de nu återkommer sägs de vara fyllda
med allehanda godis. Om så är fallet är det förstås
välkommet.
Det var snudd på att man klättrade upp och ritade ett stort kors
i taket, när SVT under sommaren visade dokumentären om hur Deep Purple
spelade in sin legendariska skiva Machine head. Det var första gången
jag såg programmet, och jag tycker det var seriöst gjort. Att samtliga
dåvarande gruppmedlemmar - inklusive en ovanligt munter och avspänd
Ritchie Blackmore - medverkade, var ett stort plus. Allra mest uppskattade jag
scenerna med Roger Glover i skivstudions kontrollrum, då han isolerade
olika kanaler för oss. Sålunda kunde vi njuta av enskildheter som
annars är svåra att särskilja i den vanliga mixen.
Programmet var en del i en marathonsändning med olika sorters hårdrock,
som varade hela kvällen och hela natten. Programmet med Deep Purple var
dock det enda som jag kände mig attraherad av. Trailern före programmet
gjorde mig ännu mer övertygad om det. Heavy metal har aldrig riktigt
appelerat till mig, och med åren har mitt motstånd, eller snarare
motvilja, mot det ökat. Kanske är det en mognadsgrej.
På tal om ålder, så bevistade jag och B en lokal Elvis Presleyhyllning
här i Uppsala i början av augusti. Den lokala musikern Kent Wennman,
sätter tillsammans med några andra duktiga musiker sedan några
år tillbaka varje sommar upp en show till Elvis` minne. I år var
första gången jag bevistade evenemanget, och jag måste säga
att det gav mersmak. Kent Wennman & co gör Elvis på sitt eget
vis, utan att imitera, och utan vita glitterkostymer och peruker. Heder!
Den 16 august i år var det 27 år sedan Elvis Aaron Presley dog.
Det visste jag. Jag kommer än idag ihåg hur det kändes när
jag nåddes av dödsbudet. Däremot hade jag på något
underligt sätt lyckats förtränga det faktum att Elvis var 42
år gammal när han dog. Nu är jag själv 43 och ett halvt.
Kent Wennmans inspirerade mellansnack fick mig att inse detta faktum. En underlig
känsla spred sig i min kropp, och små ekon av den har dröjt
sig kvar sedan dess. Nästa år fyller Ritchie Blackmore, Roger Glover
och Ian Gillan alla 60 år. Jon Lord har ett år kvar till folkpensionen.
Ain`t it funny how the time slips away, som Elvis sjöng!
Lev väl!
Rocka stenhårt!
Christer Bolin
© MMIV