christer29

Årskrönika 2003: Att våga vända blad

Så är det dags att blicka tillbaka en stund på 2003. Den enskilt viktigaste händelsen ute i världen, var utan minsta tvekan att ökenråttan och massmördaren Saddam störtades från makten. På hemmaplan var det givetvis det skändliga illdåd som mordet på Anna Lindh var. De enskilt viktigaste lila händelserna är förstås att Deep Purple äntligen släppte en ny och dessutom förbaskat bra skiva, samt att de till slut också letade sig förbi här hos oss för några välbesökta konserter. Det känns kul att ens gamla favoriter har återfunnit glöden och glädjen i det de gör, och att de förmår att utvecklas. Bandet har ett arv att förvalta, visst, men de vältrar sig numera inte i det förgångnas klibbiga nostalgiträsk. De har mognat och vågat ta hela grejen vidare in i 2000-talet. Fler och fler grejer och stilar kan plockas in under det lila koncept som i ärlighetens namn alltid har varit ganska medgivande. Den underbara hårdrocksalsan Doing it tonight är Deep Purple så det stänker om det, så det så! Åtminstone som jag ser det. Men Ritchie Blackmore är enligt mitt förmenande ännu mer djärv än sina forna trätobröder, i det att han vågat göra rent hus med det gamla nästan helt och hållet. Detta har han gjort inte bara en gång, utan två. Först när han i frustration och vanmakt lämnade ett uppblåst och allt mer kaotiskt Deep Purple 1975, sedan när han på 90-talet i stort sett vände den hårda rocken ryggen till förmån för medeltidsinfluerad folkmusik. Detta säger en hel del om den mannen och om hans artistiska och personliga integritet. Alla kan stanna kvar på samma plats. Stillestånd kräver vid en ytlig betraktelse ingenting, och det medför inga omedelbara risker. Däremot medför det på lite sikt själslig förtvining, och i förlängningen av detta mer eller mindre uttalad själslig död. Ritchie själv är ett utmärkt exempel på att det förhåller sig så. Han var urless 1975, och därför gjorde han inte mer än han var absolut tvungen till i Deep Purple då. Sedan startade han Rainbow, och med ens blommade han upp och började göra briljant musik igen. I takt med att intresset för Rainbow och den hårda rocken sedan sjönk i början av 80-talet, degenererade Ritchies gitarrspel fort. Det mesta han gjorde lät för djävligt.

Nykär och med Gillan temporärt utkickad ur bandet, fortsatte Ritchie att spela bra även i det tidiga 90-talets Deep Purple. Vi får heller inte glömma att en nykter och fokuserad Ritchie Blackmore är ett fullblodsproffs. Han har varit proffsmusiker sedan tonåren, och han kan spela alla sorters populärmusik. Ja, han har till och med spelat på Tom Jones- singlar. Men det var till sist medeltidsmusiken, Ritchies mångåriga passion, som lockade mest. Hårdrocken hade han ledsnat på, och det är knappast att förvåna sig över. Han hade ju harvat riff och kvaddat gitarrer i runt 30 år. Alltså var det åter dags att släppa det gamla invanda, säkra, trygga och gå vidare. Heder åt en sådan man! Med årets Ghost of a rose tar Ritchie sitt Blackmore`s Night en bit till. Kraven har ökat på lyssnaren. Ritchie vet att många av oss fans gillar utmaningar. De fans han å andra sidan tappar har han råd att tappa, både bokstavligt och bildligt talat.

Glenn Hughes och Joe Lynn Turner går åt precis motsatt håll. De satsar stenhårt på att ge publiken det den är säker på att den vill ha. Jag älskar i och för sig deras första skiva tillsammans, och i fjol såg jag en briljant konsert med dem. De recensionerna finns här på siten. Men så hände något. Detta något var kalkonskivan Live in Tokyo, vilken stressades ut på marknaden för att försöka rafsa in ännu lite mer pengar på såväl duon, som på den klibbigaste av nostalgi. Ty det som i Västerås lät briljant med duktiga svenska musiker, låter rent löjeväckande på CDn, där svenskarna ersatts med ett taffligt gäng japaner. Alla låtarna, vilka samtliga är klassiker, manglas sönder och samman. Hafsigt, slafsigt och fullständigt befriat från känsla och inlevelse. Till råga på allt kan inte ”trummisen” hålla takten! Och gitarrsolona är pålagda i efterhand. Allt detta öppnade mina ögon. Två erkänt duktiga lila veteraner har slagit sig ihop för att leva på Legenden, och våra pengar. Vi vet alla att Glenn egentligen inte gillar hårdrock särskilt mycket, så varför gör han det då, månne? Svaret torde vara givet. Och hur mycket kan man tro på hans ”försäljningssnack” under konserterna, att Death alley driver av alla låtar är hans favoritlåt med Rainbow? Nej, just det, inte mycket. Jag har stått och hållit i Hughes och Turners nya skiva, men baksidesbilden fick mig att ställa tillbaka den. Väx upp, gubbs! Ni är båda för bra för att låtsas!

På sätt och vis kan samma sak sägas om Ronnie James Dio. Den lille mannen med den stora, stora rösten borde snart börja fundera över framtiden som artist, åtminstone inom den genre där han uppehåller sig. Det har länge pratats och skvallrats om Dios verkliga ålder, och någonstans går det en gräns där saker börjar bli patetiska. Dagens Deep Purple tycks inte behöva oroa sig för detta, eftersom de tryggt har landat i sina jag och i sina faktiska åldrar. De har börjat anpassa sig efter att krafterna inte längre motsvarar 25 åringars. De har slutat med hårfärgningar och annat auktoritärt trams. De bara är, de bara gör, och de gör det förbannat bra. Det kan de hålla på med länge än, förutsatt att lusten och hälsan står dem bi. Men Dio då? Tja, låt mig först bara klargöra att jag är en stor fan av Dios röst. Hans insatser i framförallt Rainbow och Black Sabbath är bedövande bra. På egen hand har hans karriär dock haltat en hel del. Karl`n behöver duktiga låtskrivare, och det har han inte omgett sig med så ofta sedan dess. Sedan tillkommer då imagen och tematiken. Drakar, demoner, trollkarlar, häxor, förbannelser, mystik, kvasiondska, och så förstås ett gäng regnbågar till höger och vänster. Tröttande…

Nyligen dök det upp bilder på Internet, där man kunde se en välklädd och välfriserad
ung Ronnie James Dio i skjorta och slips, och med olja i hårlockarna. Det var fråga om svartvita idolkort, och de var från det tidiga 50-talet. Tänk efter nu här. Om bilderna är tagna, låt oss säga 1955, och Ronnie James Dio är kring de 20 på bilden, när är han då född? Jo, omkring 1935. Han är med andra ord ungefär lika gammal som min pensionerade mamma, vilken fyller 70 nu i februari! Män över 50 har i princip aldrig korpsvart hår. 60 åriga män har det definitivt inte. Har de det så färgare de håret, eller gör något annat skumt. Inte bara pedofiläcklet Gary Glitter, född som Paul Gadd, sätter på sig ett stort, svart jättehår på hjässan innan de går ut. Och någonstans går det som sagt en gräns, där det som kanske en gång i en forntid var lite ball, slår över och blir patetiskt så det tjuter om det. Vincent Furnier, mer känd som Alice Cooper, har passerat den gränsen med råge. Synd, ty han har tidigare i karriären visat upp vilken enastående bredd han är kapabel till. Han har en väldigt bra röst, och han är en utmärkt låtskrivare. Visste ni att självaste Frank Sinatra faktiskt har sjungit Coopers vackra ballad You and me?

Nå, kunde Cooper kan Dio, och det vet vi att han kan. Han kan spela både trumpet och bas, och hade ett popband på 60-talet, vilket hela Sveriges Barbro Svensson ( Lill-Babs ) använde som kompband under en folkparksturné som Barbro än i dag lär minnas med fasa. Med bandet Elf fortsatte Dio in på en något rockigare bana. Det fanns dock åtskilligt med influenser från andra håll också, som t.ex jazz, country och blues. Sedan följde då åren i Rainbow och Black Sabbath, och Dio nischade snart in sig som den röststarka, elaka lilla alfen. I den rollen är han kvar. Man kan undra om han trivs med det han gör. Men än så länge är det en säker inkomst, att fortsätta sälja det som redan är sålt.

Jon Lord hade mod att hoppa av Deep Purple och det gamla invanda, för att i stället satsa på något nytt. Numera åker han runt och konserterar med egen musik, och man kan se att han trivs med det han gör. Publiken trivs uppenbarligen den också. Läs gärna Staffans redogörelse från Lords Norgekonsert tidigare i höst. Så allt behöver inte fortsätta att vara på ett visst sätt, bara för att det alltid har varit så. Livet går vidare, trots att Arne Weise inte kommer att sitta och presentera den uttjatade Kalle Anka-timmen på Julafton. Varför inte bojkotta ankan i år, och börja med något nytt och fräscht i stället? Vad som helst. Livet ger dig den möjligheten. Att låta allt bli som det alltid har varit, eller prova någonting nytt. Valet är ditt. Bara ditt.

En riktigt God jul och ett gott, n y t t år!

HEM